söndag, augusti 30, 2009

Miles Franklin - "My Brilliant Career"

Françoise Sagan i australiska bushen - Possum Gully, Bruggabong, West Bin Bin! I My Brilliant Career (1901) hamnar familjen Melvyn i ekonomiska svårigheter när fadern börjar dricka. För sextonåriga dottern Sybylla blir slaget hårt. Hennes ambition att göra något speciellt av sitt liv kvävs sakta av fattigdom och hårt, fysiskt arbete:

"All were weary, all but the sun. He seemed to glory in his power, relentless and untiring, as he swung boldly in the sky, triumphantly leering down upon his helpless victims. Weariness! Weariness! This was my life - my life - my career, my brilliant career!" (s. 21)

Räddningen blir en inbjudan till mormoderns välmående gård, där hon återigen får tillfälle att läsa, vandra fritt och drömma. På sina vandringar observeras hon av grannen Harold Beecham, som faller handlöst för den egensinnia flickan och erbjuder henne sin hand. Men Sybylla tvekar, då ett äktenskap med Harold hotar hennes planer på en "lysande karriär", trots löften om att han inte ska stå i vägen.

Författaren Stella Franklin var bara sexton år när hon skrev boken. Sexton! Ursäkta därför melodramatiken och de ibland högtravande dialogerna. De är säkert utmärkta exempel på hur en sextonåring à la 1901 resonerade. Samtidigt är hon klarsynt brådmogen. My Brilliant Career liknar Little Women och Anne på Grönkulla, men huvudpersonens ambition är vagare och därför mer kontroversiell. Mer lik Françoise Sagan, mao. Ja, jag tjatar alltid om Sagan och måste göra det igen, eftersom Sybylla drivs mest av det hon inte vill. Hennes kärlek till den australiska bushen och dess nybyggare är trots det intensiv; friheten hon slutligen finner i hettan, dammet och, faktiskt, fattigdomen eggar både hennes och läsarens fantasi:

"I have voiced the things around me, the small-minded thoughts, the sodden round of grinding tasks - a monotonous, purposeless, needless existence. But patience, O heart, surely I can make a purpose!" (s. 228)

Att den unga Stella Franklin fick betala för sin frispråkiga, konträra hjältinna råder lite tvivel om. Trots den manliga pseudonymen identifierades hon som författaren och romanen lästes som självbiografi. Havelock Ellis, tidens mesta sexualexpert, ni vet, bodde vid tidpunkten i Australien och tolkade naturligtvis huvudpersonen som perverterad, abnormal. I förlängningen tolkade han också Franklin och hon drog genast tillbaka boken. Först 1966, flera år efter hennes död, trycktes den på nytt. Jag som ofta sett den här boken i tidigare Virago-upplaga behövde tydligen ett nytt omslag för att lockas. Hädanefter kommer jag att skärskåda de gröna Virago-ryggar jag hittar på Oxfam.

lördag, augusti 29, 2009

Hejdå minimalismen!

Enbart ljuvligheter har införskaffats till hemmet under favoritmånaden. Oumbärligheter som druvklasesaxar och andra pippifåglar följde t.ex. med från besöket på V&A igår. Pralinlika böcker med mjukt, förföriskt innehåll har också flyttat in.

Hand i hand

Böcker som sällskapar: Franklin och Gissing.

torsdag, augusti 27, 2009

Långsökt blogginlägg

Det närmaste jag kommit litteratur i veckan: present från Mr. B (under sublim supé på L'Autre Pied, Marylebone). Och imorgon: sagolika möbler på V&A.

söndag, augusti 23, 2009

Jag vill INTE bli påmind

Jag tänker inte läsa Ragnar Thoursies diktsamling. Jag behöver inte reflektera över åldrandets sista stadier, det oväntat vackra, melankoliska, förödmjukande och outhärdligt sorgliga i processen. Jag har jobbat i äldreomsorgen. Som nittonåring städade jag mig mellan enorma, halvtomma lägenheter längs Valhallavägen, bytte sängkläder och höll i handen på Danvikshem. Jag såg alla variationer av hur man förhåller sig till sitt eget åldrande, inklusive senilitet och rena vägrandet. Jag gjorde inte annat än satte mig in i den äldres perspektiv. Under tiden tvärdog min ungdom, brukar jag säga och säger det nu också. Det var inte en fråga om att tänka på döden, tillvaron präglades till slut av enträgna, lönlösa försök att INTE tänka på döden. Men föralldel, läs vad ni vill. Kom bara inte och säg att ni inte blivit varnade.

ps. det här är naturligtvis ingen dissning av Thoursies bok. Den är säkert skitvacker.

Youtube presenterar: tjeckisk film

Under helgen upptäckte jag att mycket spännande väntar den som orkar vada genom youtubeträsket. För tillfället kan man t.ex. se utmärkt, ja faktiskt alldeles briljant, tjeckisk film:

1. En film som av inhemska kritiker kallats den bästa tjeckiska filmen någonsin. František Vláčils Marketa Lazarova (1967). På slutet knyts allt det märkliga ihop, ha tålamod. Det är filmen värd.

2. Frantisek Vlácils Valley of the Bees (1967). Medeltida berättelse med homoerotiska vibbar.

3. Karel Kachyňas Örat (1970). Paranoid medelklass och tjusiga 60-talsmiljöer.

4. Jiří Menzels satir Larks on a String (1967) utspelar sig på en soptipp, där ett antal dissidenter ska omprogrammeras via hårt arbete. Baseras på noveller av Bohumil Hrabal.

5. Slutligen Westernparodin Lemonade Joe (1964). Kan vara mycket rolig eller alldeles outhärdlig.

fredag, augusti 21, 2009

A. S. Byatt om perioden 1901 - 1914

(à propos The Children's Book:)

"Much of what the Edwardians achieved was real and solid: Women were slowly emancipated, the workhouse was replaced by some sort of social security and pensions for the old, children were treated as people, sex was sensibly discussed, even if free love led to problems that have not gone away. But I have never loved Edwardian literature and art as I love the Victorians. There is something self-satisfied and preachy about both Wells and Shaw, something violently preachy about Lawrence and smugly self-preening about Bloomsbury. The Victorians had a sense of the tragic and the terrible, and after the 1914–18 war, that came back."

--- A.S. Byatt, Bookforum, nov. 2009.

Edwardianskt landskapsrum

Grantchester Orchard, våren 1997

Från: "The Old Vicarage, Grantchester"

eithe genoimen . . . would I were
In Grantchester, in Grantchester!
---Some, it may be, can get in touch
With Nature there, or Earth, or such.
And clever modern men have seen
A Faun a-peeping through the green,
And felt the Classics were not dead,
To glimpse a Naiad's reedy head,
Or hear the Goat-foot piping low: . . .
But these are things I do not know.
I only know that you may lie
Day long and watch the Cambridge sky,
And, flower-lulled in sleepy grass,
Hear the cool lapse of hours pass,
Until the centuries blend and blur
In Grantchester, in Grantchester. . . .

--- Rupert Brooke, Berlin 1912.

torsdag, augusti 20, 2009

Hand i hand

Amoroso efterlyser böcker som sällskapar. Jag föreslår Caldwell och Smith (se här för tidigare par).

onsdag, augusti 19, 2009

På spaning efter Proust i engelsk översättning

I höst läser jag Proust. Jag har beställt romansviten på svenska, men dumt nog angett min svenska adress. Istället läser jag en engelsk upplaga som redan står i bokhyllan. Den franska originaltexten ger jag mig inte på, ialla fall inte den här gången. Turerna kring den nya versionen av Hemingways A Moveable Feast påminner om att inte ens på originalspråket kan man räkna med att en text ser likadan ut genom tiderna. Det gäller tydligen också Prousts À la recherche du temps perdu, vilken existerar i, vad jag vet, hittills tre franska versioner.

Det har gjorts två engelska översättningar av Prousts svit: Remembrance of Things Past är namnet på C. K. Scott Moncrieffs version från början av 1900-talet. Den anses undermålig och har reviderats rejält av Terence Kilmartin. Han gjorde sig bl.a. av med Moncrieffs latinismer och felöversättningar. Den s.k. Moncrieff/Kilmartin-översättningen från 1981 är den mest lästa, oftast citerade och den jag kommer att läsa.

Under 1990-talet publicerades ytterligare en engelsk översättning, där varje bok i serien försetts med egen översättare. Namnet på sviten har ändrats till In Search of Lost Time. Här är språket mer direkt och lättfattligt, men vissa kritiker menar att Prousts speciella språkbruk därmed gått förlorat. Andra kritiker anser att översättarna lyckats bättre med just de långa meningsbyggnaderna och det sexuella temat, fast ser också vissa nackdelar med att använda sig av flera översättare. Av flera skäl, som också nämns i artiklarna jag länkar till ovan, valde jag bort den här versionen. Sådär, ett inlägg möjligtvis bara för fanatiskt Proust-intresserade.

söndag, augusti 16, 2009

Snart, snart, kanske...

(insp.: Caroline)

Laura Blumenfeld - "Revenge: A Story of Hope"

1986 blir Laura Blumenfelds far skjuten under ett turistbesök i Jerusalem. Kulan snuddar bara vid tinningen och fadern överlever. Tio år senare drömmer hans dotter om hämnd. Via kontakter och tidningsurklipp hittar hon skytten; han är PLO-medlem och sitter redan i fängelse för skottet. I Revenge: A Story of Hope skriver hon om sökandet efter gärningsmannen och varvar berättelsen med korta beskrivningar av hämnd och dess skilda uttryck: Nemesis, erinyerna, albansk blodshämnd, självmordbombare, statliga domstolar osv.

Det här kunde ha blivit lika bra som Gail Bells giftbok, men är det inte. Blumenfeld påstår sig vara "besatt av hämnd", men varken hennes man, pappa (!) eller jag, läsaren, förstår varför. Anektoderna om hämnd i olika former och kulturer har liten koppling till de egna motiven. Besattheten är underligt akademisk; hon analyserar sina känslor som om det vore första gången och de mest elementära mänskliga konfliktsituationer förstår hon först när hon tolkar dem i skenet av sina gamla psykologistudier.

"Orestes ånger", W-A Bouguereau (1862)

Blumenfelds hämndbehov klingar falskt och resultatet är en banal, gnällig och didaktisk historia. Det underminerar vad som visar sig vara syftet med hennes bok, nämligen att predika försoning mellan individer, grupper och stater. Förövaren själv ber slutligen Blumenfeld om ursäkt. Se där, tycks hon säga, vad som händer när man släpper alla tankar på upprättelse. Av det lär jag mig mest att självgodhet också kan vara en djävulsk form av hämnd. För en smart, intressant och välskriven biografi med socio-litterära förtecken, läs istället Bell.

tisdag, augusti 11, 2009

Julie, Julia och jag

För några år sedan läste jag sporadiskt en blogg, The Julie/Julia Project, där Julie Powell, varje dag och recept för recept, lagade (och klagade) sig igenom den amerikanska kocken Julia Childs mest berömda kokbok, Mastering the Art of French Cooking. För den som inte vet det, introducerade Julia Child just fransk husmanskost i USA på 1960-talet och gjorde dundrande succé via kokböcker och tv-program (här visar hon hur man gör en perfekt omelett).

Julie Powells blogg har såklart blivit bok, som lockar till läsning främst pga de oavsiktligt roliga kommentarer den genererat på amazon.com, där läsare varnar för dess "crude language" och dåliga inflytande på "young ladies"! Powells bok har nu också filmatiserats och filmversionen verkar bättre, med Meryl Streep som matronlig Julia Child och Amy Adams som Julie. Tror jag struntar i Julies bok, ser filmen och väntar in Julia Childs egna memoarer, My Life in France, som är på väg till mig via posten.

p.s. Mastering the Art of French Cooking finns i svensk övers. som Det goda franska köket, två vol.

söndag, augusti 09, 2009

De som kan, reser. Andra läser (Venedig).

Och varför inte Thomas Manns kortroman: en åldrad författare står plötsligt öga mot öga med skönheten, källan till all konstnärlig kreativitet, personifierad av en vacker pojke på stranden, och går oundvikligen under vid mötet. Tyvärr bekräftar berättelsen mitt tidigare intryck av Mann, då "Döden i Venedig" pendlar mellan patos och torr föreläsning. Det vackra och effektfyllda tyngs ner av alltför tydliga allusioner till Nietzsches Tragedins födelse och Platon.

Strukturellt påminner det alltså om Bergtagen, där långrandiga ideologiska diskussioner krymper den livliga skildringen av sanatorielivet i övrigt. Av de två föredrar jag "Döden i Venedig". Den är kortare och jag sympatiserar mer med ämnet - konstnärsmyten, skapandets risker. Nu är jag också redo att ta mig an Viscontis filmversion, för att själv avgöra huruvida regissören förstått Mann, eller ej. Det sägs nämligen (av vem? har glömt) att han inte har det. Viscontis film Senso utspelas också i Venedig och här en dokumentär om regissören själv. En favoritfilm från förra året är f.ö. Summertime, med Katherine Hepburn som ensamresenär i just Venedig. Bitterljuvt så det förslår.

Annan litteratur som utspelar sig helt eller delvis i Venedig: Journey by Moonlight, The Master, The Talented Mr. Ripley, läskiga novellen Don't Look Now, samt Ian McEwans s/m-roman The Comfort of Strangers. Henry James, som är huvudperson i ovanstående The Master, försatte flera av sina romaner här, t.ex. The Wings of a Dove och kortromanen The Aspern Papers. Den senare rekommenderar jag speciellt, då den är ett litterärt mysterium och samtidigt en kritik av de forskare som arbetar med att lösa sådana. Venedig-förlagda böcker jag hoppas läsa i framtiden inkluderar McEwans bok ovan, Wilkie Collins The Haunted Hotel och Jeanette Wintersons Passionen. Kanske också City of Falling Angels. Donna Leons spänningsromaner utspelas såklart i Venedig; det bästa med dem är beskrivningarna av de många öarna. Slutligen en lång lista på ytterligare titlar, inklusive guideböcker. Andra förslag?

p.s. Döden i Venedig ingår f.ö. i mitt halvt övergivna bokprojekt.

fredag, augusti 07, 2009

Murgröna


Dags igen, via Läsdagboken. Fast med gröna böcker reses minsann inga simpla torn. Jag bygger istället murar! Grönt är bl.a. trädgårdsböcker, skogs- och Oxfordbaserade berättelser, Margaret Atwood, fantasy, samt Virago och Wordsworths billighetsupplagor. Och nu ska de alla tillbaka upp på hyllorna...

torsdag, augusti 06, 2009

Håkan Bravinger - "Bära bud"

Ett lätt regn faller, balkongdörren står på glänt och fuktiga sommardofter sipprar in, kaffet i koppen ryker och jag ligger i sängen och läser de sista hundra sidorna av Håkan Bravingers underbara roman Bära bud. Bättre kan man nästan inte ha det, tänker jag under tiden.

Bravingers halvdokumentära nedslag i bröderna Poul och Andreas Bjerres liv under en dryg tioårsperiod (1913-1925) är omtumlande och tänkvärda. Bära bud är en familjeroman, som baseras på existerande brev och dagböcker, och det är rivaliteten mellan bröderna, både den professionella och den känslomässiga, som driver berättelsen. Båda upplever sig missförstådda av den andre. Fast, tänker jag boken igenom, hur kommer det sig att två personer som tillbringade hela livet med att försöka förstå människors själsliv (bröderna var svenska pionjärer inom, respektive, kriminalpsykologin och psykoanalysen) hade sådan bristande insikt i de egna och de närmastes sätt att handla och resonera?

Centrala i berättelsen är också ett antal kvinnor och deras relationer till bröderna. Bravinger glömmer inte heller bort tragiken kring Andreas son. Sonen är förresten den lilla pojken i fotografiet på bokens framsida (tror jag bestämt). Och vilket genialiskt val av framsidesbild! Fotografiet beskrivs i romanen och tolkningsmöjligheterna verkar plötsligt outtömliga. Det biografiska rastret gör att jag skärskådar bilden, personerna, bakgrunden, gesterna om och om igen. Tänker på vad som eventuellt hände innan och strax efteråt. En vacker och gripande roman om och för vuxna människor. Tack till Helena på Bokhora, vars rekommendation väckte nyfikenheten!

tisdag, augusti 04, 2009

"2046"

Jag har inte bara böcker som står olästa i hyllorna, utan också osedda filmer. In the Mood for Love (2000) var den underbara film där de karaktärernas kläder var lika minnesvärda som de själva - och regnet, gud, så det regnade! (Pto, för en kort film om de klänningar syddes upp speciellt för filmen, skriv in er på Lizhen's Room.)

Att fortsättningen inte kunde leva upp till förväntningarna var - väntat. Fast 2046 (2004) är sevärd. Mr. Chow har återvänt från Singapore till Hong Kong, det är fortfarande 1960-tal och hans olyckliga förälskelse i Mrs. Chan har gjort honom till en cyniker. Oförmögen, eller ovillig, att påverkas känslomässigt av de kvinnor han möter och förför, får de istället agera huvudpersoner i den erotiska och futuristiska följetong, kallad 2046, han skriver på. En film om att leva för att skriva, att skriva istället för att leva, eller att skriva/leva enbart för att minnas, kanske. Och så vackert det är, igen: scenografin, musiken, skyfallen och de underbara klänningarna återkommer, de sista nu i mörkare upplagor. Strunta i My Blueberry Nights, se de här två filmerna istället. Eller se bara den första, men gör det för allt i världen. Har man inte sett den förr vågar jag nästan lova att det blir årets filmpplevelse.