torsdag, februari 18, 2010

söndag, februari 14, 2010

Jane Eyre walks with the Zombies

Via Brontëbloggen uppmärksammas jag återigen (Lars Lönnroth gjorde det först) på filmen I Walked with a Zombie. Kanadensisk sköterska tar arbete på St. Sebastian i västindien, för att där vårda hustrun till tjusig, plågad man. Hustrun hålls instängd eftersom hon visar sig ha ovanlig och svårbotad sjukdom och sköterskan faller för den äkta mannen - visst känns ramberättelsen igen:

(resten av filmen här)

torsdag, februari 11, 2010

James Tully - "The Crimes of Charlotte Brontë"

Tänk om syskonen Brontë inte alls tynade bort i tuberkulos. Tänk om de istället blev förgiftade. Tänk om de förgiftades för att hemlighålla ett förbjudet förhållande. Tänk om mördaren hörde till familjen! Ja, tänk om. James Tully tänkte uppenbarligen så när han skrev en fiktiv biografi över Brontëfamiljens sista, sorgliga år. I boken föreslår han att en seriemördare härjade i prästgården. Precis som i Valerie Martins roman Mary Reilly berättas en redan välkänd historia ur ett nytt perspektiv, en ung tjänstekvinnas. I Tullys fall bekräftas berättelsen med jämna mellanrum av en advokat, som av en slump hittat kvinnans dagbok på byråns vind.

I en skicklig författares händer kunde det här ha blivit jättekul, kanske också spännande. Tyvärr kan kriminologen Tully inte skriva skönlitterärt. Kvinnans berättelse är så själslös och tråkig att jag bara orkar skumma igenom texten. Advokatens kommentarer är dessutom både långsökta och onödigt sexistiska. När Tully bestämde sig för att pränta ner den här smörjan torde han snabbt ha insett att han saknade det grundläggande litterära handlaget. Det var då han skulle ha tänkt om.

onsdag, februari 10, 2010

Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, "which we, at least, would rather read for the third time than most new novels for the first."
- George Eliot, Westminster Review 65 (1856)

Vad svårt att skriva om Villette (1853). Å ena sidan känner jag ett akut behov av att skriva ner några tankar om det jag just läst. Å andra sidan berodde den omtumlande läsupplevelsen delvis på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. En liknande upplevelse önskar jag såklart också andra läsare. Det här inlägget blir därför en osammanhängande kompromiss mellan att berätta och att hålla hemligt.

Omständigheterna medför att romanens huvudperson Lucy Snowe befinner sig på bar backe. De yrkesbanor som står henne till buds i Storbritannien (sällskapsdam eller guvernant - yrken som f.ö. också Mary Wollstonecraft nödgades till och hatade) får Lucy att känna sig levande begravd. Hon reser istället till den belgiska staden Villette, där hon får anställning som engelsklärare i en dyster flickskola. Inte heller här verkar livet erbjuda många möjligheter. Dessutom blir hon olyckligt förälskad.

 
Precis som Jane Eyre är Lucy Snowes förbannelse att vara fattig, alldaglig och samtidigt passionerad och intelligent. Också inom henne krockar viljan att uttrycka med behovet av att hålla tillbaka. Lucy är en person som livet hotar att passera förbi; hon protesterar mot sin lott och försöker samtidigt desperat att förlika sig med den. Ett central tema i boken är insikten i att livet är fundamentalt orättvist, att vi tilldelas olika kort. Lucy omges av en rad kvinnor. För de unga, vackra och välbärgade är framtiden ljus. För de något äldre, osnygga och mindre bemedlade verkar framtiden mer osäker, nej faktiskt riktigt eländig.

Kritikerna Gilbert och Gubar läser Villette som en protest mot det patriarkala system som hotar att kväva Lucy. Och så kan man naturligtvis läsa romanen. Den är som skriven för det. Själv föredrar jag att här fokusera på de mer allmänna existentiella frågor romanen väcker: hur handskas man med besvikelser, hur förlikar man sig med att livet inte blev som man tänkte sig det? Vad är egentligen priset man betalar när man väljer - eller tvingas ta - den smala stigen framför den breda vägen? I Villette ställs de här frågorna om och om igen.
 
Problemen, dvs. the Woman question och det existentiella dilemmat, återkommer i t.ex. Cora Sandels Alberte-serie. Fast Lucy är inte alls lika kroniskt deprimerad som Alberte. Den förras känslosvall är mer dramatiska, livfulla. Stormiga nätter och desperata utbrott följs av soliga dagar och tillfredställt lugn. Lucy är också mer uppfriskande cynisk än Jane Eyre. Liksom i Sandels serie och Jane Eyre är perspektivet ett enda. Lucys röst är distinkt, själva texten en protest och ett förverkligande.
 
Ett oväntat och problematiskt exempel på Lucys berättarperspektiv är därför censuren av den egna berättelsen. I flickskolan styr Madame Beck, en bister och snokande kvinna, som inte respekterar elever eller lärares privatliv. Kanske är det därför Lucy undanhåller viktiga detaljer också för läsaren. Först flera hundra sidor senare nämner hon dem, som i förbigående. Beskrivningarna av känslosamma händelser är ibland frustrerande vaga. Som läsare tvingas man gissa sig till vad som sker (en kyss? ett slag?). Det mest hjärtskärande exemplet är det ambivalenta romanslutet. Kanske är Lucys diskretion en rädsla för att själva utsägandet ska få henne att tappa den livsviktiga kontrollen. Samtidigt är det just den olösliga konflikten mellan kontroll och passion som gör hennes perspektiv så unikt.
De frågor Lucy tampas med är centrala i romanen, men Villette är så mycket mer: ett kaleidoskop av magnifika och märkliga kvinnoporträtt och en utsökt, orginell kärlekshistoria. Å, vilket kärlekspar! Läs Brontës roman. F.ö. förstår jag varför George Eliot var förtjust i Villette. Hon skrev ju också intelligent om bristande illusioner och kvinnliga kompromisser.

tisdag, februari 09, 2010

En liten film om Emily Brontë

Imorgon skriver jag mer om Villette. Den intresserade kan under tiden se Discovery Channels romantiserande spelfilmsdokumentär om framförallt systern Emilys senare liv och död:

måndag, februari 08, 2010

Lucy Snowe i London

Har just avslutat Villette, Charlotte Brontës sista roman och en mer mångfacetterad, tragisk berättelse än Jane Eyre - samtidigt lika ljuvlig. Känner mig alldeles tagen och kommer att läsa om vissa delar av romanen innnan jag skriver mer om den. Men ett kan jag redan skriva: läs den! Det ångrar du inte (vem du nu är).

"In London for the first time; at an inn for the first time; [---] I wet the pillow, my arms, and my hair, with rushing tears. A dark interval of most bitter thought followed this burst; but I did not regret the step taken, nor wish to retract it. [---] I became sufficiently tranquil to be able to say my prayers and seek my couch. I had just extinguished my candle and lain down, when a deep, low mighty tone swung through the night. At first I knew not; but it was uttered twelve times, and at the twelfth colossal hum and trembling knell, I said: 'I lie in the shadow of St. Paul's.'"
- Charlotte Brontë, Villette (1853), s. 107.

lördag, februari 06, 2010

Jasper Fforde - "The Eyre Affair"

Inspirerad av bl. a. Helena och Calliope läser jag Brontë och Brontëinspirerat den här månaden. Först ut är lättsamma The Eyre Affair, första delen i Jasper Ffordes halvfuturistiska deckarserie. Jane Eyre kidnappas från texten och Brontës roman slutar plötsligt halvvägs in i berättelsen. Thursday Next är säkerhetsagenten vars arbetar går ut på att lösa brott med litterär anknytning. Hon får i uppdrag att hitta Jane Eyre och återintroducera henne i romanen. Tyvärr är kidnapparen särskilt hänsynslös och tar ihjäl i stort sett alla hennes medarbetare. Next plågas också av minnen från ett pågående världskrig och lever med enbart en dodo som sällskap. Återinförandet av Jane riskerar dessutom att ytterligare ändra händelseförloppet i Brontës roman.

För att motivera den panik som utbryter när Jane Eyre plötsligt skrivs om har Fforde skapat en verklighet där kärleken till klassisk litteratur och konst dominerar populärkulturen. På gatorna slåss inte fotbollshuliganer, utan impressionister mot renässansanhängare. Baconister knackar dörr i syfte att övertyga människor om att Bacon var den verklige författaren av Shakespeares verk. Och så vidare. Underhållande, jättenördigt och ibland väl krig- och vapenfixerat (à la Robert A. Heinlein) metalitterärt mysterium.

måndag, februari 01, 2010

Lappvantar i London dagarna innan nyår

video

Pinsamt exempel på min tekniska idioti: 1. att efter två år (!!) upptäcka att min kamera också kan producera rörliga bilder, 2. att ändra kameravinkel utan att inse konsekvensen.

Mary Wollstonecraft - "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark"

Jag avslutar januariläsningen av (och om) Wollstonecraft med hennes klassiska reseskildring från 1796. Hade gärna läst mer, men övriga verk i min ägo befinner sig i Sverige. Under några fina sommarmånader befann sig också Wollestonecraft där, i sällskap av barn och fransk nanny. Efter en strapatsrik resa över havet lade båten till vid västkusten. Från Göteborg reste hon vidare till bl. a. Oslo och slutligen ner till Köpenhamn. Som man nästan kan gissa sig till av titeln.

A Short Residence in Sweden är hursomhelst underbar läsning. I en serie brev beskriver och kommenterar Wollstonecraft kustlandskapet och de människor hon möter. Det som gör texten speciell är det personliga perspektivet, färgat både av djup melankoli och en ständig entusiasm inför allt nytt. Ja, snabba kast mellan känslolägena, alltså. Inte för att intrycken alltid är positiva. Fast det bidrar också till läsnöjet: svensk mat tycker hon är riktigt äcklig, alldeles för söt och kryddig. Hon uppskattar inte heller duntäcken; de är varma och konstigt mjuka. Kvinnorna i Göteborg är feta och har dåliga tänder, och människorna i norska orten Risör närmast vildar, långt ner på civilisationens skala. För att bara ta några exempel. Hon träffar förstås personer och besöker platser som ger ett bättre intryck. Vilken tur, tänker jag patriotiskt.

Den skandinaviska sommaren påverkar henne alldeles särskilt och naturbeskrivningarna tillhör det absolut vackraste i boken. Det är lätt att förstå varför A Short Residence kom att bli de senare romantikernas resebibel. Hur mycket självklarare skildrar inte Wollstonecraft samspelet natur och människa än t.ex. Wordsworth. Fast först tycker Mary att de bara västkustklipporna hon hoppar omkring på är olidligt fula. Det påminner mig om Samuel Johnsons oförmåga att se charmen med hebriderna. Liksom där är landskapet på västkusten kalt och kargt, inte alls inställsamt. Till skillnad från Johnson förstår dock Wollstonecraft snart att uppskatta vad hon ser:

"Before I came here, I cold scarcely have imagined that a simple object, rocks, could have admitted so many interesting combinations - always grand, and often sublime."

Men vem skriver hon till? Och vad gör hon egentligen där uppe i civilisationens utkanter? Det berättar inte breven, men väl hennes biografer. I Paris hade Wollstonecraft inlett ett förhållande med Gilbert Imlay, en amerikan vars förehavanden omgavs av viss mystik. Biografen Claire Tomalin kallar honom rätt och slätt för en "äventyrare", medan Lyndall Gordon har upptäckt nya dokument som antyder att Imlay var amerikansk spion. Vem - och vad - han nu var gjorde han ialla fall Wollstonecraft med barn och lämnade henne sedan för en skådespelerska. Wollstonecraft var då redan involverad i en av hans mer olagliga affärer, nämligen silversmuggling från Frankrike via ett norskt skepp. Silvret försvann dock på vägen till Norge och Mary fick i uppdrag av Imlay att förhandla fram en slags kompensation från skeppets norske kapten.

Huruvida det var helt schysst av Imlay att skicka iväg Wollstonecraft på det här uppdraget är förstås en fråga. Hon hade nyligen försökt ta livet av sig genom att överdosera opium. I breven pendlar Wollstonecraft mellan hopp och förtvivlan när det kommer till hennes och älskarens (Imlay) gemensamma framtid. Resan har uppenbarligen gett henne ny tro på en sådan. Nu blev det aldrig så, vilket också antyds i de sista breven. Trots alla tvivel upplever hon sig ändå stärkt av vistelsen i Skandinavien. Och det verkar till stor del ha berott på den nordiska sommaren:

"Nothing, in fact, can equal the northern summer's evening and night; if night it may be called that only wants the glare of full day, the full light, which frequently seems so impertinent [---] What are these imperious sympathies? [---] I was alone, until some involuntary sympathetic emotion [...] made me feel that I was still a part of a mighty whole..."

Eftersom Mary ensam uppfostrade dottern Fanny är det väl troligt att hon hoppades på ekonomisk kompensation från Imlay. Hon var dessutom ovanligt förtjust i att besöka nya platser. Att resa på den här tiden var ju inte helt bekvämt. De romantiker som inspirerades av hennes känslosamma naturupplevelser föredrog dock att i Imley se en hänsynslös förförare som för ekonomisk vinning utnyttjade och spelade med hennes känslor. I förordet till min upplaga ger Richard Holmes flera exempel på romantiska alster där reseskildringen varit en möjlig inspirationskälla. Mest fantastisk är nog den möjliga omskrivningen av Wollstonecrafts skandinaviska äventyr i S. T. Coleridges Kubla Khan, nedpräntad året efter publiceringen av Marys bok:

"A savage place! as holy and enchanted
As e'er beneath a waning moon was haunted
By woman for her demon-lover!"


Att den olyckliga kärlekshistorien bidrog till en personligare och mer intensiv text är säkert fallet. Wollstonecraft fick aldrig några pengar av Imlay, men väl tillbaka sina brev vilka hon sammanställde till en framgångsrik reseberättelse. Tack och lov saknar den helt gotisk-romantiska överdrifter lika den ovan.