Hand i hand

London och Paris.

vad jag köper - vad jag läser

i hyllorna

Sverige, juni 2010.

Hand i hand

Wägner och Cusk .

"The Monster of Florence" - Douglas Preston och Mario Spezi

Jag vet inte varför jag bara orkar med poplitt, och knappt det, just nu. True crime är iofs en genre jag faktiskt förknippar med just sommaren. Kvinnor över trettio utgör f.ö. majoriteten av Efterlysts tittare och brottsbilagornas läsare; demografiskt är det alltså helt naturligt att jag slukar The Monster of Florence på bara några timmar. Den här typen av böcker är ofta ganska snaskiga, även om de sällan glamoriserar brott och förövare till den grad thriller- och deckarförfattare gärna gör. Här fokuserar författarna dock inte bara på brotten och det direkta polisarbetet. Och resultatet: ja, jag gillar. Det som till slut upprör mig mest är inte de makabra morden utan det italienska rättsväsendets uppenbara brist på moral, sunt förnuft och kompetens. När författarna i ett sista, tillagt kapitel, diskuterar rättegången (domen hade ännu inte fallit när boken utkom) mot Amanda Knox i ljuset av sina egna erfarenheter blir det riktigt otäckt. I ett så genomkorrumperat och rättslöst land som Italien gäller det tydligen att generellt hålla huvudet mycket lågt. Eftersom jag inte kan kanalisera min upprördhet i en konstruktiv riktning gör jag dock snart som majoriteten av italienare - rycker på axlarna och går vidare. Till nästa bok.

Italien, 2002.

"a girl needs a gun these days"

Litterär pausmusik à la 1980-tal - tills jag hunnit ikapp mina läsambitioner.

Litterär geografi II

Gary J. Hausladen, Places for Dead Bodies (2000).

Litterär geografi I

Atlas of Literature, red. Malcolm Bradbury (1996).

Patricia Highsmith - "Plotting and Writing Suspense Fiction"

"Patricia Highsmith" av Jason Mecier

"I think gimmicks give flimsy entertainment, and one cannot expect intelligent readers to be amused by them. Many people who don't write and who don't wish to write can come up with gimmicks. They are simply trick ideas, having nothing, per se, to do with literaure or even good prose fiction, any more than practical jokes have. Some gimmicks are surprise endings; others a detail of medicine or chemistry unknown to the average layman which betrays or furthers the fortunes of the main character. Another type of gimmick is information withheld from the reader, quite arbitrarily and unfairly, until the end of the story or book. People who can't write very well can dress these gimmicks up in a bit of prose and sell them [...] They do not help much to give status to suspense and mystery writing."

- Patricia Highsmith, Plotting and Writing Suspense Fiction (s. 17)

svavelhet huvudstad utan shakespeare

Tillbaka från Washington d.c. Tillbringade söndagen med Paula på Capitol Hill, vi navigerade oss bland de många marmorvita byggnaderna. Det var närmare 40 grader varmt och vi letade efter Folger Shakespeare Library, som lovade både svalka och förstaupplagor. Väl där upptäckte vi att biblioteket är stängt på söndagar. Library of Congress likaså. Istället trotsade vi hettan och lämnade bilen för den lokala marknaden och sedan lunch. På vägen hem tog jag bilden ovan. Det blev inte fler, trots bröllop i lördags, tropiskt gröna Capital Beltway, sömniga Bethesda och ett idylliskt, patriotiskt Alexandria. Inte en endaste liten bok läste jag ut heller, för varmt, för upptagen med livet.

liv och död på balkongen

Ena duvungen saknas. Den andra ligger livlös, flugorna krälar. Av föräldrarna inte ett spår. Däremot spår av något annat, men vad? I morse ruvades det som vanligt. När vi kommer hem på eftermiddagen - boet i spillror, fjädrar, döden. SÅ ett pinglande på balkongen, ett par rejäla, gula klor! Bruna fjädrar som skyndsamt flyger iväg när jag öppnar dörren, men inte särskilt långt, bara in bland löven:

En rovfågel (falk?) och pinglan tyder på att den har rymt hemifrån. Här har den hittat mat (blää) så här stannar den nog en stund. Mysteriet är löst men nu har vi ett nytt problem - fågeln måste ju hem. Det pinglar fortfarande där ute när mörkret faller. Det låter ensamt och jag ringer RSPCA för att berätta om den nya grannen. I morgon flyger vi också - över Atlanten. Vi håller tummarna att ägarna ändå hittar hit och förmår locka tillbaka den tjusiga jägaren.

Hand i hand

Andreas Roman och John Milton är ihop.

Sommarserier - urbana fantasier

Årets sommarserier var något otippade eftersom jag sällan fastnar för fantasy. Jag skyller det nya intresset på Charlaine Harris och televiseringen av hennes böcker. Kanske beror det också på att jag tidigare i våras plöjde en hel hög romanser av Mary Stewart. Aversionen mot det romantiska avtog något efter det. Om man ser förbi de fantastiska elementen är dock Harris och andras serier i genren urban fantasy främst mysterier med kvinnliga huvudpersoner. De romantiska inslagen tar iofs en hel del plats. Inledningsvis tolkar jag också de fantastiska elementen mest som ett sätt för författarna att låta sina hjältinnor kära ner sig i politiskt mindre korrekta män, där farlighet och dominans utgör huvudattraktionerna.

Så upplevde jag t.ex. Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie, en tydlig föregångare till Sookie Stackhouse, fast tvärtom liksom. Här trängs klyschorna: Anita är mörk, läderklädd och expert på div. kampsporter. Dessutom saknar hon humor. Hos Hamilton hittar vi också Jean-Claude (rysningar), en slags urtyp för den farlige vampyrälskaren. Och nej, jag klarar inte av det. Efter tre volymer blir skämsfaktorn för hög. De mysterier Anita söker lösa är potentiellt spännande historier, men tyvärr beter hon sig ofta helt rubbat. Vad hjälper det då att andra läsare lovar och svär att senare böcker i serien är rent pornografiska? Dit orkar jag inte läsa.

Vidare istället till Patricia Briggs och Moon Called. Här bor den kvinnliga mekanikern Mercy Thompson granne med en varulv/vargman, inte vet jag vad det kallas. Dominant flockledare är han hursomhelst och har naturligtvis ett gott öga till den unga mekanikern. Också den här gången irriterar det mig - alla dessa dominanta och livsfarliga män som kan blidkas med sex. Här stöter jag också på ett annat problem: Briggs mytologi känns avslagen och tråkigt välbekant och då har jag knappt läst något i genren. Eftersom min toleransnivå redan är låg läser jag inte mer i den här serien.

Den författare jag verkligen fastnar för är istället Kim Harrison. Hennes huvudperson är ett slags V.I. Warshawski i Underlandet, höll jag på att skriva. Fast det är orättvist eftersom Sara Paretskys kvinnliga deckare har ett socialt patos som hjältinnorna i urban fantasy normalt saknar. Däremot undviker Harrison de värsta klyschorna. Romantiken tar mindre plats och de mysterier huvudpersonen Rachel Morgan löser är både kluriga och oväntade. Och det är faktiskt styrkan också i den värld hon presenterar. Till skillnad från Briggs är mytologin i Harrisons romaner spännande. Vad hon hittar på! tänker jag flera gånger under läsningen. Och det är ju det de bästa fantasyförfattarna är så bra på. Ialla fall de jag läst och tyckt om. Emellanåt är böckerna dessutom rätt roliga. Mer Harrison för mig alltså; jag är redan inne på bok fyra.

inkom juni månad

Samt (pga platsbrist i väskorna kvarlämnade i Sverige):

Mats Krantz: Drömmen om en bakugn
Caroline Graeske: Bortom ödelandet
Yngve Ryd: Snö
Ken Alder: Världens mått
Alberto Moravia: Romarinnan
Theodor Fontane: Effi Briest
Sjöwall och Wahlöö: Mannen på balkongen
Anne Holt: 1222 över havet
Anne Swärd: Till sista andetaget
Kjell Westö: Drakarna över Helsingfors

Kim Harrison: Dead Witch Walking

Kim Harrison: The Good, the Bad and the Undead

Kim Harrison. Every Which Way but Dead
Angela Carter: Den nya Evas passion
Cees Nooteboom: Alla själars dag
Johan Jönsson: Virus
Tobias Berggren: Intifada
Inga-Lina Lindqvist: Avdelningen för påhittade föremål
Sergej Zavjalov: Melik & Tal
Barys Pjatrovitj: Fresker
Per Hansson: Lavinflaggor
Einar Askestad: 1:1 Tankedikt
Jon Fosse: Skådespel

Trädgårdsböcker: Derek Jarmans trädgård

Derek Jarman and Howard Sooley: Derek Jarman's Garden.

Benoîte Groult - "Saltstänk på huden"

Benoîte Groult, vars krigsdagbok jag läste för två år sedan, har som vuxen skrivit bl.a. Saltstänk på huden (Les vaisseaux du coeur) (1988). Två tonåringar möts en sommar i Bretagne; George är dotter till högborgerliga parisare och Gauvain fiskarson. De får ihop det och fortsätter att träffas också som vuxna - för att ha sex med varandra. Trots de sociala och geografiska avstånden, trots karriärer och giftemål på var sitt håll, trots att de inte verkar ha något gemensamt. De kan bara inte låta bli och behovet tycks aldrig helt tillfredställt. Fransk pseudointellektuell meditation över fysisk kärlek med drag av Lady Chatterley's Lover. Tänk också "sea, sex and sun". Lästes med visst nöje förra sommaren:

"Men det är inte utan bävan som jag sällar mig till den skara författare som på ett tomt ark söker fånga den njutning som kallas köttets men ibland så djupt griper ens hjärta. Och upptäcker som många av dem säkert gjort, och i likhet med de ännu fler som tvingats ge upp, att språket inte kommer mig till hjälp när det gäller att uttrycka kärlekens extas, denna njutningarnas njutning som vidgar livets gränser och inom oss alstrar kroppar som vi inte hade en aning om. Jag vet att jag balanserar på gränsen till de löjliga, att mina känslor kommer att bli smetigt banala och att varje ord, hopplöst eller vulgärt, intetsägande eller groteskt, om inte rent motbjudande, gör sig berett att svika mig."

- Benoîte Groult, Saltstänk på huden, sid. 12.

Trädgårdsböcker: Susan Hills trädgårdar

Susan Hill: Through The Garden Gate.

flygande råttor eller duvungar

Trots planerna odlade jag ingen trädgård i juni. Istället åkte jag upp till norra Sverige och plantorna på balkongen fick klara sig själva. En övergiven balkong med naturligt regnskydd (blad) och skugga var tydligen mycket attraktivt för kvarterets duvor, som under min frånvaro passade på att bygga bo i ena hörnet. Ungarna är verkligen inte vackra men det gör ingenting. Det är trevligt när naturen kommer nära. Mindre trevlig är tanken på att fågelkvalster kanske invaderar vårt hem när ungarna väl överger boet! För att förhindra en dylik invasion har jag rustat med en arsenal insektssprayer och loppuder. Hoppas verkligen att det hjälper. Några fler fågelbon kommer jag inte heller att tillåta....tror jag.

Trädgårdsböcker: Konstnärsträdgårdar

Bill Laws: Artists' Gardens.

När man dödar katter...

...hjälper det något litet att precis ha läst sydafrikanske J. M. Coetzees roman Disgrace (Onåd på svenska), där den vanärade huvudpersonen och professorn David Lurie tar jobb på en veterinärstation på landsbygden efter att ha fått sparken från universitetet i Cape Town. Lurie har inlett en affär med en av sina studenter och vägrar att göra offentlig avbön. Istället accepterar han avskedet och flyttar hem till sin dotter, som har upprättat ett hundpensionat på sin ganska nedgågna lantgård. Dottern kämpar också med sina egna demoner vilka blir fler efter en attack där Lurie misshandlas och dottern blir våldtagen av de svarta förövarna. Istället för att sälja gården och flytta väljer dock dottern att stanna kvar.

Trots att nu både Lurie och hans dotter lever i en slags vanära återvänder han varje dag till veterinärstationen där en aldrig sinande ström av framförallt oönskade hundar lämnas in för avlivning. Till en början står Lurie oförstående inför veterinärens kallsinne, men förstår till slut att hon faktiskt känner mycket mer än hon visar. Hennes jobb blir aldrig lättare, konstaterar Lurie, det blir istället svårare för varje djur som hon sticker nålen i. Och det enda de två kan göra åt saken är att ge hundarna kärlek och att efter deras död behandla dem med så mycket värdighet de bara förmår. Det är slutligen med hundarna som Lurie (nu föraktad av både svarta och vita i det nya Sydafrika) identifierar sig.

Och var kommer då katterna in? Det gör de inte. Men jag tänker på Coetzees roman, på Lurie och veterinären när jag själv står där med giftsprutan i högsta hugg. Det gör ont att döda katter. Riktigt ont (men inte för katterna som matats med lugnande medel och sedan sövts) och det enda som tillfälligt lindrar är att precis som romanpersonerna behandla deras små döda kroppar med någon slags värdighet. Vi lindar in varje katt i en filt och packar dem individuellt för att sedan låta bränna dem. Och ni som läser, skaffa för fan aldrig "sommarkatt", kastrera era djur och låt dem inte springa vind för våg utomhus - ibland hittar de aldrig hem igen.

Trädgårdsböcker: Redoutés rosor

P.J. Redouté: Roses: The Complete Series Of 167 Full-Page Paintings In Full Colour.