lördag, maj 31, 2014

I Chicago, del 2

leave your gun at home when you visit the library
När jag reser med andra måste jag anpassa mig till dem - och dem till mig, ska jag väl tillägga. Vi kompromissar. Därför lärde jag inte känna Chicago som jag brukar lära känna nya städer (genom att promenera). Istället befann jag mig på en båt mitt i smällkalla april. Jag ville studera byggnader, S ville göra en guidad tur. Båtturen var kompromissen. Det var så kallt att jag struntade i att mina bilder också inkluderade båtens ramverk. Jag ville inte ställa mig upp i blåsten och bilderna ser ut därefter. Downtown Chicago är rent och prydligt, precis som människorna vi mötte var trevliga. Arkitektoniskt är the Loop med omnejd imponerande och allt ligger nära, nära. Blev smått förälskad i Bertrand Goldbergs Marina City:


Ungefär tio är innan Goldberg satte pennan till pappret och ritade runda skrapor påbörjades bygget av det så småningom ökända projektet Cabrini-Green i norra Chicago. För riffraffet skulle så klart inte förpesta centrala Chicagos gator. De förra ansågs kanske inte vita trevliga nog, vad vet jag. Men så mycket vet jag att när en stad i den här storleken ger ett så homogent (klassmässigt mer än etniskt) intryck som det gjorde på mig, då har jag inte sett hela verkligheten. Cabrini-Green revs så småningsom, men inte förrän en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts (och tonsatts) utspelats där:
 
 Ojdå, nej, jag menar så klart den här filmen. Musik av Philip Glass:
 
På tal om något helt annat, eller i alla fall en helt annan del av Chicago letade jag förgäves efter titlar av Sara Paretsky i de få boklådor jag lyckades lokalisera. Konstigt, konstigt. Paretskys deckare utspelas hursomhelst till stora delar i Chicagos South Side:

 
 Fler borde förresten läsa Paretsky. Varför gör de inte det? Hon har en ny titel ute, Critical Mass, som jag lagt till högen av sommarläsningar. Här kvinnan själv om var hennes historier utspelar sig:
video
 
För att knyta ihop säcken, jag hann tyvärr inte se Frank Lloyd Wrights hus, men här ett foto som illustrerar den arkitektoniska variationen i centrala Chicago:

Samt ett foto på ytterligare ett bostadshus designat Bertrand Goldberg, mannen bakom byggnader man gärna ser på (men kanske inte vill bo i):
 

måndag, maj 19, 2014

boklådor, bokstavligen

När referenslitteraturen sväller över alla breddar och skrivbordsytor, då åker jag till Ikea. Billy? Nej, lådor, för högarna har ju uppstått, staplats gradvis, under lång tid. Inte visste jag från början att de skulle bli så många.

lördag, maj 17, 2014

Donna Tartt läser

Jag har skrivit det förut men upprepar att författare sällan intresserar mig som deras texter och läsningar. Aktuella Tartts läslista t.ex. intresserar betydligt mer än hennes senaste verk; jag har fortfarande inte öppnat The Goldfinch. Därför läser jag istället Palinurus (aka Cyril Connollys) Unquiet Grave och googlar Edward St. Aubyn och Paul Murray. Tidigare Tarttrkommendation här.

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.
 
video
 
Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.
Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.
Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.
 
Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion
Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate
 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.