måndag, juli 28, 2014

Carson McCullers - The Ballad of the Sad Café

Handlar om kärlek och hur jävlig den kan vara, hur den kan förändra oss och vad vi är beredda att göra i dess namn. När jag läste den är romanen sist (och för första gången) fattade jag ingenting, inser jag nu. Då tänkte jag att den var fantastisk för att andra sade det. Nu vet jag det för att jag förstår det. Vilken skillnad 20 år kan göra. Nu är det jag som ska försöka övertyga unga läsare om storheten i McCullers kortroman. Jag kommer antagligen inte att lyckas jag heller men, äh, de får väl läsa om den om tjugo år.

fredag, juli 25, 2014

Stadsvandrare

Jag läser Teju Coles Open City på planet tillbaka till London och hamnar i en slags trans. Romanens huvudperson Julius är nigerian, precis som Cole, och psykolog i New York. När han inte arbetar, promenerar han - i timmar. Open City består av observationer Julius gör under promenaderna, av slumpartade möten och inte minst av referenser till diverse tänkare och författare: Bachelard, Barthes, Ben Jelloun, Conrad osv. Det blir snart tydligt att vi läst samma slags litteratur, Coles berättare och jag, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Under läsningen härleder jag meningar och textstycken till diverse kulturkritiska perspektiv och romaner. Det både berikar och stör läsningen och ofta kommer jag på mig med att ha en tyst konversation med Julius, där vi debatterar det han just har påstått eller beskrivit. Jag minns inte när en roman fick mig att göra det senast.

Vissa av berättelsens anekdoter har jag dock redan hört en gång för många. När ett bi flyger förbi under berättarens picknick i Central Park hoppas jag slippa en beskrivning av världssituationen med avstamp i bidöden, men nej. Fågelmetaforerna i romanen svävar å andra sidan högt över sådana fadäser och berättarens fysiska mobilitet och känslomässiga distans till det han ser och hör skapar en lätthet, ett flyt i texten, som kompliceras av det brutala sätt på vilket läsaren mot slutet av romanen påminns om subjektiviteten i Julius perspektiv. Det är snyggt och frustrerande vagt. Open City är en roman med rötter i Europa snarare än Västafrika, och varför inte. Det är en kosmopolitisk flanörroman som lyckas undvika de mest söndertrampade vägarna genom att uppdatera genren till 2000-talet.

Och på tal om stadsvandrare läser jag så klart fel bok av Rebecca Solnit. Hon är ju författare till Wanderlust: A History of Walking (2000). Fast hennes essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är samtidigt helt rätt att läsa tillsammans med Teju Coles roman, för i den här samlingen uppmärksammar Solnit just det manliga perspektivets dominans och dess konsekvenser. Jag skrattar ibland, men mest blir jag förbannad. Säg den kvinna som aldrig råkat ut för en mansplanation. Jag tror att Solnit möjligtvis kan vara ett geni och har därför klickat hem både den här och den här titeln.

fredag, juli 18, 2014

Elizabeth Bowen - The Heat of the Day

The Heat of the Day utspelas till största delen i London, även om det görs en liten avstickare till Cork, Irland, ungefär i mitten av romanen. Andra världskriget pågår som bäst och blitzen har precis dragit förbi. Bland de som valt att stanna kvar i Lonon har en slags känslomässigt distanserad intimitet uppstått. Människor vandrar omkring på måfå och relationer uppstår spontant, ibland bara för en natt. I sin lägenhet i Marelybone får Stella besök av Harrison, en man som påstår att den man hon sedan en tid tillbaka har en relation med är en spion. För att hålla tyst kräver Harrison att Stella ingår en relation med honom istället.
För några år sedan undervisade jag Elizabeth Bowens The Last September i en kurs i irländsk litteratur. Då blev jag utskälld av en student, som menade att Bowen var oläslig. Nu var iofs utskällningen ett försök att mörka det faktum att hon (studenten) inte hunnit läsa ut romanen, men det var å andra sidan en del av hennes poäng. Det går nämligen inte att skumma igenom Bowen. Hennes sätt att skriva tillåter inte det. Berättare och personer i berättelserna är undvikande, svävande och omständliga, och meningarna måste ofta läsas fler än en gång. Ibland en hel massa gånger.
Just det omständliga och undvikande passar å andra sidan Bowens ämnesval väl. I The Heat of the Day speglar det Stellas utmattning och depression. Hon orkar liksom inte ta itu med frågan om sin älskares eventeulla skuld eller oskuld. The Last September utspelas på Irland, bland den anglo-irländska, egendomsägande medelklassen, vars medlemmar inte ser, eller väljer att blunda inför, det faktum att deras privilegierade livsstil går mot sitt slut i takt med att Irland blir sjävständigt.
Bowen tillhörde själv den där privilegierade anglo-irländska klassen på Irland men flyttade som ung till London, där hon hängde med medlemmar från Bloomsburygruppen. Hennes skildringar av tid påminner en del om Virginia Woolfs, men mer intressant är hur hon beskriver sina huvudpersoners relation till sina hem. När Stellas son Roderick kommer på oväntat besök hamnar de i varsin ände av soffan, vilket får Roderick att fundera över vad som fattas deras möte:
"Though this particular sofa backed on a wall and stood on a carpet, it was without environment; it might have been some derelict piece of furniture exposed on a pavement after an air raid or washed up by a flood on some unknown shore. His return to his mother cried out for something better - as a meeting, this had to struggle for nature, the nature it should have had; no benevolence came to it from surrounding things. It is the music of the familiar that is awaited, on such an occasion, with most hope; love dreads being isolated, being left to speak in a void - at the beginning, it would often rather listen than speak. Even lovers can feel this - how many passions have not been daunted by the hotel room? - and being son and mother the absence of every inanimate thing they had had in common set up an undue strain." (s. 54-5)
Mötet mellan Stella och Roderick lider mao av bristen på en familjär miljö och blir därför misslyckat. Just det misslyckade, det genanta, det uppgivna präglar The Heat of the Day men det betyder inte att romanen är på något sätt i sig misslyckad. Jag kommer att tänka på något jag läste i en svensk dagstidning (SvD, DN, eller var det en kvällstidning?) häromdagen: att sommaren är den tid på året då vi faktiskt har tid och ork att ta oss an den svåra, smärtsamma litteraturen. Fast jag är rätt lättad över att ha avslutat just den här romanen. Mer om Bowen här.

torsdag, juli 17, 2014

Grand Central Terminal

 
Eftersom jag bokat om min biljett och stannar i New York en vecka till kan jag äntligen göra annat än att leta efter en lägenhet. Igår tog jag tåget norrut för att luncha med man och vänner uppe i Stamford. Tåget gick från New Yorks Grand Central Terminal, eller Grand Central Station, som stationen oftare kallas. Det är en jättefin byggnad och väl värd ett besök när man är i New York, även om man inte planerar att ta tåget någonstans. I stora hallen bör man titta upp i taket för där tindrar diverse stjärnbilder på en turkos himmel. Den ursprungliga idén var ett tak av glas och det här var väl kompromissen, förmodar jag. Informationsdisken i mitten av hallen kröns av en klocka med fyra urtavlor och är en sådan där klassisk mötesplats; man "meet under the clock".
 
 
I väntan på tåget såg jag en film som visades på en av hallens väggar och handlade om hur man 1970-talet planerade att riva stationen för att istället smälla upp ännu en skyskrapa. När de planerna gick i stöpet ville man bygga ett höghus ovanpå stationen. Se bilden till vänster. Bland andra Jacqueline Onassis lobbade hårt för att bevara stationen i sitt ursprungliga skick och den minnesmärktes slutligen. Om det kan man läsa mer om här och se en film om här. Terminalen fyllde 100 år förra året och det uppmärksammades i en rad nyhetsmedia:


Förutom restauranger, en riktigt bra bokhandel, Posman Books, och en tennisbana på fjärde våningen ligger också Grand Central Terminal Market i byggnaden. Hur trevligt som helst. Där inhandlade jag ost, bröd och korv på hemvägen igår.

fredag, juli 11, 2014

Uptown and Down Manhattan

 
Liksom Melanie har jag gått uptown and down hela Manhattan i över en vecka (och i 35-gradig hetta) och det känns i fötterna varje kväll. De sista kvarteren hem till Mr Bs studio staplar jag. Till skillnad från Melanie vet jag dock precis vad jag letar efter och har hittills hittat fyra fantastiska lägenheter något sånär inom vår budget. En i Harlem, en i Midtown, en i Yorkville, dvs den mindre fashionabla delen av Upper East Side, och en i Murray Hill. Den sista har vi ansökt om att få hyra och på måndag hoppas vi få besked.
 
Att hyra en lägenhet på Manhattan är ungefär som att söka jobb - ansökan granskas, vägs och värderas noggrant och just den här tiden på året är konkurrensen knivskarp. Det gäller f.ö. också populära delar av Brooklyn och New Jersey. Fördelarna med att inte anlita en blodsug...förlåt, mäklare, är inte bara ekonomiska utan också att jag uppsöker byggnader i områden jag troligtvis aldrig besökt annars och tidigare inte ens kände till namnen på: East Harlem, Tudor City, Sutton Place, Beekman, Turtle Bay och så vidare. På kvällarna vilar jag benen och läser, förutom min sommarläsning - just nu Elizabeth Bowen, Martin Gelins och Eva Wistens riktigt välskrivna New Yorkguide från 2011. Eftersom jag rör mig långt borta från Meatpacking District och West Village just nu tycker jag visserligen att de beskriver en helt annan stad än den jag befinner mig i, men jag hoppas att någon gång få tillfälle att testa hur väl deras förslag på restauranger och liknande stämmer med verkligheten. Måste bara vila ben och fötter först.

Sylvia Townsend Warner - "Lolly Willowes or the Loving Huntsman" (1926)

Laura "Lolly" Willowes har levt sitt liv i skuggan av andras. Hon är (till att börja med) en mindre arg version av Claire Messuds kvinna på övervåningen. Efter tjugo år i broderns hem bryter hon upp, lämnar det lilla rummet i paradvåningen och flyttar ut på landet. Frihet! Men när brorsonen Titus dyker upp i byn och bestämmer sig för att stanna känner Lolly familjens långa fingrar sluta sig runt hennes hals igen. Då hon går ut i skogen och ingår en pakt med "the huntsman", dvs självaste Satan:
 
"It had pleased Satan to come to her aid. Considering carefully, she did not see who else would have done so. Custom, public  opinion, law, church and state - all would have shaken their massive heads against her plea, and sent her back to bondage." (s. 220) 
 
 
"Is it true you can poke a fire with stick of dynamite in perfect safety? ... Anyhow, even if it isn't true of dynamite, it's true of women. But they know they are dyamite, and long for the concussion that may justify them. Some may get religion, then they're all right, I expect. But for the others, for so many, what can there be but witchcraft? (s. 237)   

Warner är en föregångare till framförallt Angela Carter men också till Virginia Woolf, Jeanette Winterson och Fay Weldon. Romanen igenom skildras dessutom både bostäder och deras innehåll i ovanlig detalj. Hoppas återkomma till det.

måndag, juli 07, 2014

söndag, juli 06, 2014

solglasögon

Glömde mina i London och köpte därför ett nytt par på terminal 5. Nynnade sedan nedanstående till långt in på kvällen på ett mycket varmt Manhattan förra veckan och kom på mig med att ha varit ung på 80-talet:
 
 
 

George Gissing - The Odd Women

I The French Lieutenant's Woman (1969) leker John Fowles med läsarens förväntningar på den viktorianska romanen genom att erbjuda tre olika slut. Romanens Sara är en av 1800-talets många ogifta, obemedlade kvinnor vars enda val tycks vara det mellan prostitution och fattighus. George Gissings The Odd Women (1893) är inte alls lika postmodern i sitt upplägg, men erbjuder också läsaren flera svar på förrförra sekelskiftets hetaste fråga, nämligen den om äktenskapets betydelse och kvinnors samhällsroll, fast i form av flera romanpersoner. Med ett kvinnoöverskott på en halv miljon i Storbritannien var det inte självklart att alla kvinnor skulle ingå äktenskap. Vad de skulle göra istället verkade ingen veta.

The Odd Women skildrar ett antal kvinnor som måste förhålla sig till det faktum att de tillhör det där överskottet. De tre systrarna Madden, Alice, Virginia och Monica, har lämnats utblottade efter faderns död och därmed i praktiken ogiftbara. De tvingas därför in i de tidstypiskt passande professionerna för obemedlade medelklasskvinnor: guvernant, lärare och affärsbiträde, yrken som inte passar någon av dem. Alice och Virginia hyser dock förhoppningar om att den yngsta systern, Monica, ska hitta en man. När Mr Widdowson friar ser Monica sin chans, men ångrar snart bittert det kärlekslösa äktenskapet. Systrarna Maddens väninna Rhoda Nunn har istället valt ett annan sätt att förhålla sig till överskottsödet. Tillsammans med Miss Barfoot arbetar hon för att utbilda de medelklasskvinor som hamnat på glasberget:

"So many odd women - no making a pair with them. The pessimists call them lost, futile lives. I, naturally - being one myself - take another view. I look upon them as a great reserve. When one woman vanishes in matrimony, the reserve offers a substitute for the world's work. True, they are not all trained yet - far from it. I want to help in that - to train the reserve." (sid. 41)

 Rhoda ser äktenskapet som en kvinnofälla. Hon representerar därmed tidens "nya kvinna." Hennes ideal testas dock när hon faller för Miss Barfoots kusin Everard. Gissings roman är  ett superintressant inlägg i dåtidens kvinnosaksdebatt. Jag kan inte rekommendera den här romanen nog.

För den som undrar vilka alternativ som bjöds Ibsens Nora efter att hon lämnat Thorvald, eller för att del Fowles Sara (om hon levt ett halvt sekel senare) är det oumbärlig läsning. För den som vill få bekräftat att feminismens historia är den västerländska medelklasskvinnans, likaså. För visst är det lite problematiskt att romanpersonernas nedgång beskrivs utifrån förfallet av deras förfining, deras ljusa, friska hy och händer. För arbetarklasskvinnor är loppet alltså redan kört. Att Miss Barfoot och Rhoda hjälper uteslutande "fina flickor" från medelklassen diskuteras visserligen i romanen men inte som ett direkt problem. Det här är så klart Gissing inte ensam om (hallå Ibsen, Charlotte Perkins Gilman, Kate Chopin m.fl.) och absolut inte en anledning att hoppa över The Odd Women. Tvärtom, vill jag hävda, för i den här romanen görs det tydligt att äktenskapet endast är en av de faror som hotar. En annan är att de ogifta medelklasskvinnorna ska halka ner för klasstegen.

fredag, juli 04, 2014

Att läsa fel W. Somerset Maugham och att läsa rätt

Jag är en läsare som tenderar att läsa fel. Fel titel av (valfri) författare alltså. När andra läser Wilkie Collins The Moonstone eller The Woman in White läser jag No Name och The Black Robe. När andra läser Of Human Bondage eller The Razor's Edge, eller någon av de många novellerna, läser jag The Magician och Up at the Villa. De fyra senare verken är W Somerset Maughams, en författare jag varit sugen på att läsa länge, länge. Jag menar, han har ju skrivit novellen som filmerna Sadie Thompson (1928) och Rain (1932) är baserade på. Tänk kamp mellan fanatisk präst och en prostituerad kvinna på söderhavsö. Dessutom har han skrivit förlagan till ljuvliga The Painted Veil (2006), som för övrigt också filmatiserats tidigare och då med Garbo i huvudrollen (1934). Jag äger sedan länge en samlingsvolym med flera av Maughams romaner, men läser jag ur den? Nej, jag läser istället två böcker jag råkar ramla över på Oxfam och det trots att jag inte borde köpa en bok till, någonsin, eftersom vi är i stånd med att flytta. Varför gör jag så? 
 
 
Men till saken. Att läsa The Magician (1908) är att läsa fel W Somerset Maugham. Arthur Burdon, en ung britt i Paris, möter äldre landsman med rykte om sig att besitta övernaturliga förmågor. Burdon förolämpar den äldre mannen som hämnas genom att förtrolla och sedan förföra den yngre mannens fästmö. Om Maugham hade utforskat förförelse som en slags förtrollning hade romanen kanske blivit intressant. Istället bekräftar han bara den äldre mannens Svengali-lika karaktärsdrag och övernaturliga förmågor. Det är idiotiskt.
 
Att läsa kortromanen Up at the Villa (1941) är däremot att läsa någorlunda rätt W Somerset Maugham. Här är huvudpersonen en ung brittisk änka i Italien, som i all välmening förför fel man - med ödesdigra konsekvenser. Jag tänker inte berätta mer utan uppmanar istället till läsning. Jag inbillar mig att de trettio år som skiljer de två texterna åt gjorde Maugham gott, för i den här lilla romanen fokuserar han på förförelsen som företeelse på ett sätt han absolut inte gör i The Magician. Att Up at the Villa är en kortroman bekräftar också det jag tidigare hört om Maugham, nämligen att det är novellformen han behärskade bäst.