Looking for Mr. Goodbook

Maid in Britain

2011-08-14T13:31:00.005+01:00

Alla dessa upstairs-downstairsberättelser. Har påbörjat Alison Lights Mrs Woolf and the Servants och tänker på just sådana. Att f.ö. just Virginia Woolf hade "problem" med sin inneboende hushållerska förvånar inte. Woolf har alltid framstått som en oattraktiv kombination av snobbism och osäkerhet och den här studien ändrar inte intrycket. Är dock bara några sidor in i texten, så vem vet. Här en första del om herrskap och tjänstefolk i brittisk populärkultur:

Film: "Phaedra" (1962)

2011-08-03T14:58:00.011+01:00

Mer på temat sex och kärlek mellan äldre kvinna och yngre man. I Jules Dassins Phaedra (1962) blir troféhustrun till en grekisk skeppsredare häftigt förälskad i sin styvson och inleder ett förhållande med denne. Precis som i det klassiska dramat går det förstås helt åt skogen. Skeppsredarens son spelas av en bönstjälkig Anthony ~~Hopkins~~ Perkins (som tycks ha dragit till roller med en inte alltid hälsosam fascination för äldre kvinnor, inklusive "mamma") och skeppsredarens hustru av sensuellt hesröstade Melina Merkouri.

Phaedra får mig att fundera över de många roller de principiella aktörerna i den här typen av förhållanden besitter. För säga vad man vill, en yngre man och äldre kvinnas relation är fortfarande något okonventionellt, rent av upprörande. Kanske är det därför relationen har given plats i litteraturen. Tänk bara på Flauberts och Stendahls skildringar av äldre, gifta kvinnor som ledsagare i unga mäns bildningsresor i erotik och kärlek. Ur de äldre kvinnornas perspektiv symboliserar de unga männen i sin tur ofta ett nytt liv, relativt fritt från traditionellt patriarkala normer och regelverk. Läs t.ex. Françoise Sagan eller Colette.

Kalla dem mansslukerskor eller cougars, den kvinna som inleder en relation med en yngre man går dock sällan oskadd ur den. Till skillnad från den äldre man som inleder en relation med en yngre kvinna, förblir den äldre kvinnans status ambivalent. Hon må vara ekonomiskt och intellektuellt överlägsen sin älskare, men hon kan alltid sättas på plats genom hänvisningar till bristen på ungdomlig skönhet och fertilitet. Och det måste väl vara i avskräckande syfte Phaedra skrivits. För vad är mer hotfullt för den äldre patriarken än att bli ersatt av en yngre, virilare kopia av honom själv? Kanske en kvinna som söker bekräftelse på villkor som liknar hans egna. Som avslutning, en något obskyr men oemotståndlig hyllning till Phaedra från Nancy Sinatra och Lee Hazelwood. Riktigt hur sångtexten relaterar till dramat har jag inte listat ut. Faktum är att jag inte förstår den överhuvudtaget:

"Utwórz bloga" eller "Zaloguj się"?

2011-07-18T16:31:00.000+01:00

I ett stekhett Krosno, Polen, försöker jag navigera polska bloggar och inloggningskommandon. Det är inte helt lätt. Men "zaloguj się" betyder logga in. Har jag precis lärt mig. Jag har dessutom feber i värmen, och vet därför att apotek heter "apteka" på polska. Något lättare.

MFK Fisher - "The Gastronomical Me"

2011-07-10T14:34:00.008+01:00

Jag skriver för tillfället om matens betydelse i litteraturen och M.F.K. Fishers underbara självbiografi gör sig genast påmind. I The Gastronomical Me beskriver hon hur hennes upptäckt av det franska kökets ljuvligheter under perioden strax innan andra världskriget korresponderade med hennes mognad som människa. På frågan om varför hon skriver om mat och dryck och inte om makt, krig eller kärlek, svarar hon:

"[L]ike most other humans, I'm hungry. But there is more than that. It seems to me that our three basic needs, for food, security and love, are so mixed and mingled and intertwined that we cannot strightly think of one without the others. [---] I tell about myself, and how I ate bread on a lasting hillside, or drank red wine in a room now blown to bits, and it happens without my willing it that I am also telling about the people with me then, and their deeper needs for love and happiness. [---] There is a communion of more than our bodies with bread is broken and wine is drunk. And that is my answer, when people ask me: Why do you write about hunger, and not war and love?"

Ätandet, och hungern efter mat och dryck, uttrycker ju så mycket mer än bara ett fysiskt behov av föda. Lévi-Strauss har undersökt ätandet som ritual, Bourdieu drar paralleller mellan mat och klass, Fischer i sin tur fokuserar på mat som gränsöverskridande länk mellan yttervärlden och jaget. Se också film med M.F.K. Fisher, samt andra matrelaterade inlägg.

Stephen Vizinczey - "In Praise of Older Women"

2011-06-28T20:00:00.005+01:00

"This book is dedicated to older women and addressed to young men - and the connection between the two is my proposition." (s. 6) Så börjar professor András Vajdas fiktiva memoirer, In Praise of Older Women. Redan som barn i Budapest fascineras han av och trivs i vuxna kvinnors sällskap, särskilt då mammas väninnor. En attraktiv, äldre granne tar hans oskuld i tonåren, som tjugoåring inleder han affärer med äldre, oftast gifta kvinnor och romanen igenom söker han att övertyga den presumptiva manlige unge läsaren om fördelarna med sådan förhållanden.

Vardas skriver så kärleksfullt om de kvinnor han möter att man nästan glömmer att han främsta mål är just sex, inte en relation. Det är först mot slutet av berättelsen, då det står klart att han är oförmögen att inleda ett varaktigt förhållande med en kvinna, som detta blir riktigt tydligt. Romanen publicerades första gången 1965, mitt under den sexuella revolutionen, och jag kommer på mig med att undra om tomheten i huvudpersonens senare liv är Vizenczeys subtila kritik av samtidens fixering vid sex på bekostnad av känslor. Tydligt är att han anser att en viss typ av sexuella relationer är unika för Europa. I de sista kapitlen har Vardas flyttat till Canada, där han sorgset noterar att vuxna kvinnor beter sig som tonårsflickor och män är mer intresserade av alkohol än av sex.

Själv förlåter jag dock både sexfixeringen och det något nedslagna slutet i en roman som också innehåller följande rader: "Although I hope that this memoir will be instructive, I have to confess that it won't help you to make women more attracted to you than you are to them. If deep down you hate them, if you dream of humiliating them, if you enjoy ordering them around, then you are likely to be paid back in kind. They will want and love you just as much as you want and love them - and praise be to their generosity." (s. 12) Fler sådana här sexmanualer till unga män, tack.

Film 2011

2011-06-28T11:26:00.008+01:00

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Sleeping Tiger (1954)
True Grit (2010)
Pin Up Girl (1944)
Il Postino (1994)
Sex and the City 2 (2010)
Shining Through (1992)
Un Flic (1972)
The Edge of Heaven (2007)

Film: "The Sleeping Tiger" (1954)

2011-06-27T14:02:00.003+01:00

Vi har alla en inom oss, enligt psykologen i The Sleeping Tiger (1954). En sovande tiger, alltså. Joseph Loseys bidrag till det psykologiska dramat påminner en hel del om Hitchcocks Spellbound (1945). Talterapi är universallösningen i bägge filmerna: sätt ord på de personliga problemen så försvinner de vips. Det är just de plötsliga svängningarna i huvudpersonernas karaktärer som bidrar till berättelsernas låga trovärdighet. Men vad gör det när en av dessa spelas av en som vanligt lysande Dirk Bogarde. I Loseys film är han en kriminell ung man som upptas i en psykologs (?) familjegemnskap och inleder ett förhållande med psykologens hustru. Som så ofta i Loseys filmer lyfter Bogarde en klichéartad roll till något mycket mer intressant. Det är i blickarna allting händer. Och vems tiger är det egentligen som hotar att vakna? Den som händelsevis är allergisk mot dåtidens hysteriska kvinnobilder kanske ska hoppa över den här filmen. Men det vore synd. Se hela filmen här:

från ett Budapest till ett annat

2011-06-26T14:20:00.021+01:00

Prague är så mycket värre än jag trodde möjligt. Romanen är så dålig att ögonen tåras och sidorna rullar ihop sig av skam. Värst är karaktärerna, så ointressanta och samtidigt helt uppfyllda av sig själva och sin egen betydelse. Faktiskt är de till förvillelse lika en viss typ av unga, välmående och välutbildade amerikaner jag själv som ung och säkert inte särskilt intressant träffat på resor runtom i Europa, tillbringat en urtråkig halvtimme med och sedan nogsamt undvikit resten av vistelsen. Så varför läsa om dem? Nej, just det. Fast den tanken tycks inte ha slagit Arthur Phillips. Han dyker rakt ner i sina skapelsers ytliga mentaliteter och slår huvudet i botten. Han tycks på fullaste allvar mena att det är personernas ironiska hållning som gör dem till värdiga romanfigurer. För karaktärerna inser ju att de lever en kliché och när man inser det har man ju sett igenom tillvaron, samtidigt som man är fast i den. Och hallå, då kanske man t.o.m. är lite tragisk och mycket mer romanfigur än så kan man väl inte bli? Efter femtio sidor måste jag sluta läsa, eftersom jag kommer på mig med att upprepade gånger skrika åt texten. Och åt författaren. Det här är en roman värdig att hata. Vilken fröjd att istället återvända till en annan Budapest-skildring (för ja, Prague utspelas i Budapest - åh ironin, ironin!), Stephen Vizinczeys In Praise of Older Women, som jag var tvungen att avbryta sist jag var hemma. Återkommer ang. den för jag är trött på att skriva om dålig litteratur.

glad midsommar

2011-06-24T15:14:00.000+01:00

Falun 2011.

frukostläsning

2011-06-22T12:35:00.011+01:00

1989-1990, ung amerikansk man i Budapest. Det är europeiskt och därför intellektuellt rätt att vara där. Fast egentligen önskar han sig till café i Prag, därav titeln. För det är ju i Prag man egentligen ska vara när kommunismen smälter som gammal smutsig snö. Att killen lever en kliché är han så klart högst medveten om. Förväntningarna är låga, irritationsnivån redan hög. Men det är faktiskt den här romanens tur nu. Som den har väntat på att bli läst.

Sommartid och friska tag

2011-06-19T10:59:00.000+01:00

Nu skall städas och rustas upp i hjärnskrymslerna. I övermorgon börjar både sommaren och återupplivandet av de här sidorna. Hoppas vi syns då!

det närmaste jag kommer

2011-04-29T12:39:00.003+01:00

Aprilmåne ovan Oxford University Press 2011.

Ian Fleming - "The Spy Who Loved Me"

2011-04-19T11:00:00.004+01:00

Sommarsäsongen är över. Det är kväll, en storm hotar och på The Dreamy Pines Motor Court sätter Vivienne Michel på en jazzskiva och häller upp en drink åt sig själv. Efter några veckor som tillfällig receptionist har den unga kanadensiskan fått uppdraget att ensam ansvara för motellets stängning. När regnet börjar falla dricker hon sakta sin Manhattan och tänker tillbaka på sin tidigare sejour i London. Tiden där har gjort hennes desillusionerad vad gäller män och deras avsikter. I samtliga fall har Vivienne känt sig utnyttjad.

Dagdrömmarna avbryts när två främmande män oväntat anländer. De påstår sig arbeta för motellets ägare men vägrar att förklara sin närvaro. Vivienne upplever snart situationen som hotfull. Motellet ligger isolerat och männen antyder att de kommer att göra henne illa. I hemlighet knäpper hon på motellets ledigskylt. Just som stormen bryter ut och situationen blivit desperat knackar det på dörren. När Vivienne öppnar står där ytterligare en man. Han presenterar sig som - så klart - Bond.

The Spy Who Loved Me är (tydligen) en Bondberättelse olik Flemings övriga. Huvudrollen innehas av Vivienne och Bond gör entré först två tredjedelar in i texten. De två männens uppdrag och Bonds roll i deras förehavanden är f.ö. mest ursäkter för att presentera en tes om sexuell frigörelse ur ett kvinnligt perspektiv. I korthet går tesen ut på att sex mycket väl kan vara något tillfälligt, men då krävs att båda parterna respekterar varandra och att något av aktens mystik hålls levande. Det doftar 1960-talets Playboy-mentalitet om berättelsen om den unga Vivienne som har en högst tillfällig förbindelse med ännu en man (gissa vem), fast den här gången utan att känna sig varken billig eller utnyttjad. Det har kunnat bli hur unket som helst, men berättelsen klarar precis balansgången mellan exploatering och sexualdebatt. Jag tror att det mest beror på att Fleming själv behandlar karaktären Vivienne, hennes önskningar och begär, med respekt. Rekommenderad läsning.

Vin + bok = Victoria & Albert

2011-04-15T09:58:00.001+01:00

Londontips: Victoria & Alberts nyöppnade Reading Rooms, där man kan dricka ett glas vin, beställa in ett vaktelägg med salt om man skulle bli lite hungrig och, så klart, bläddra i diverse tryckta verk.

de under tvåhundra

2011-04-12T15:43:00.005+01:00

Jag är i London veckan ut och inser hur mycket jag längtat efter innehållet i bokhyllorna. Vill läsa allt oläst nu. Men det hinner jag inte. Istället väljer jag bland romaner under tvåhundra sidor för några sådana borde jag kunna ta mig igenom. Ian Flemings The Spy Who Loved Me lästes ut först och mer om den snart. In Praise of Older Women är nyligen påbörjad. Hela listan här:

Tunna sidor till kaffet. London 2011.

Keri Hulme - "The Bone People"

2011-04-09T10:19:00.008+01:00

Så. The Bone Poeple. Vann Bookerpriset 1984 och en roman jag nog aldrig tittat åt, än mindre läst, om det inte jobbet krävde. Nya Zeeland, en ensamstående kvinna har byggt ett tornhus på stranden och får oväntat besök av blond, blåögd och stum sjuåring med skadad häl. Det är viktigt att han är blond och blåögd, för kvinnan på stranden, Kerewin Holmes, är delvis Maori. Det är likaledes viktigt att pojken Simons fosterfar, Joseph Gillaylay, också är Maori. Att de här tre individerna har tappat kontakten med sina respektive familjer, sin bakgrund, sin kultur- och därför beter sig underligt, är vingskadade i själen - är också viktigt.

Att ingen av de tre huvudpersonerna är helt sympatisk är uppfriskande. Att våldet i berättelsen är av det absolut oacceptabla slaget (!) är också, nej, inte uppfriskande, men, jo, uppfriskande ovanligt. Att Kerewin och Joseph aldrig inleder någon romans är definitivt uppfriskande. Uppfriskande är också Hulmes poetiska språk, det vandrande berättarperspektivet, avvikelserna från en grammatiskt korrekt engelska och författarens stundvisa vägran att förklara sina karaktärers beteenden. Till och med de möjligtvis övernaturliga inslagen gillar jag.

MEN. Jag har svårt för allegorier. Och jag har särskilt svårt för allegorier där personerna i berättelsen representarar skilda kulturer. För naturligtvis är blonda, blåögda Simon strykpojke (bokstavligen) för de européer som bidragit till Maorikulturens förtvinande och förfall. Och naturligtvis mår Kerewin och Joseph dåligt för att de försakat sagda kultur. Och - naturligtvis - blir de friska och harmoniska personer så snart de förstått att bejaka just sin ursprungskultur. Jojomensan, sådant botar både cancer (Kerewin) och en envis tendens att puckla på små barn (Joseph). Och Simon då? Jo, efter att nästan slagits ihjäl och nu inte bara är stum utan också döv kan han också upptas i gemenskapen utan problem. Och i det faktumet kan man så klart läsa in vad man vill. Själv läser jag och blir besviken.

bok på hög

2011-04-05T18:01:00.000+01:00

Falun, mars-april 2011

paus från uppsatshandledning

2011-03-30T14:58:00.001+01:00

"Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter. Tryckta böcker likna bekända, uppenbarade brott, som ligga afslöjade inför allmänheten, och derföre ej längre tynga gerningsmannens eget bröst. Men manuskripter! Hvem har icke hört berättelser om döde, som saknat ro och som gått igen, endast för att inför efterlefvande upptäcka den och den lönnlådan, der den och den skriften, det och det dokumentet låg inlagdt, innehållande någon vigtig uppgift. [...] Jag anser boktryckerikonstens upptäckt vara mera omedelbart kommen ifrån andeverlden, än man vanligen föreställer sig, och att den skett för olyckliga andars räddning. Man skall le åt mig: men jag är fullt öfvertygad, att det mesta, som tryckes, icke är för de lefvandes skull – icke behöfva de så många böcker! – utan för de dödes, för att skaffa dem ro i grafven."

- C.J.L. Almqvist, Amorina (version 1839)

bär en bok

2011-03-18T11:14:00.003Z

På tal om att gör annat än att läsa, man kan bära omkring på böcker. För det ändamålet har jag klickat hem en svensk klassiker, dvs. den fina lärarinnekassen i naturläder. Perfekt (som namnet antyder) till att bära både böcker och uppsatser. Och den blir bara snyggare med åren.

för framtida bruk

2011-03-18T10:59:00.001Z

Vad göra när läsningen står stilla eller bara är oinspirerad (dvs. jag läser sådant jag inte nödvändigtvis vill)? Jo, samla framtida lustläsning på hög. En ordbok slank också med - allt för knappa hundralappen.

luktar lätt av vår South Kensington

2011-03-08T11:46:00.002Z

Sista dagen hemma, imorgon Falun igen.

Donna Tartt om "True Grit"

2011-03-06T17:31:00.001Z

"It's a commonplace to say that we 'love' a book, but when we say it, we really mean all sorts of things. Sometimes we mean only that we have read a book once and enjoyed it; sometimes we mean that a book was important to us in our youth, though we haven't picked it up in years; [...] and all too often people claim to love books they haven't read at all. Then there are the books we love so much that we read them every year or two, and know passages of them by heart; that cheer us when we are sick or sad and never fail to amuse us when we take them up at random; that we press on all our friends and acquaintances; and to which we return again and again with undimmed enthusiasm over the course of a lifetime. I think it goes without saying that most books that engage readers on this level are masterpieces; and this is why believe that True Grit is a masterpiece."

- Donna Tartt, "Introduction" to Charles Portis, True Grit.

flickor, flickor, flickor

2011-02-25T15:58:00.000Z

Jag har inte längre tid, lust eller ork att läsa. Mot kvällen ser jag hellre en film eller två. Eller tre.

Första intryck Falun

2011-02-19T13:46:00.007Z

Läst 2011

2011-01-03T21:45:00.023Z

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Hunger Games - Suzanne Collins
Catching Fire - Suzanne Collins
Mockingjay - Suzanne Collins
The Secret History - Donna Tartt (omläst)
Döda vita män - Johan Hakelius
Odjuret - Roslund & Hellström
Ont blod - Arne Dahl
Complete Poems - Elizabeth Bishop
The Aspern Papers - Henry James (omläst)
King Lear - Shakespeare
Hardball - Sara Paretsky
How the Garcia Girls Lost Their Accents - Julia Alvarez
The Vampire Tapestry - Suzy McKee Charnas
True Grit - Charles Portis
Överenskommelser - Simona Ahrnstedt
Middlesex - Jeffrey Eugenided
Ers majestäts olycklige Kurt - Lena Ebervall och Per E Samuelson
En, typ, brorsa - Johanna Lindbäck
Tänk om det där är jag - Johanna Lindbäck
Under jorden i Villette - Ingrid Hedström
The Bluest Eye - Toni Morrison
Mörkögda augustinatt - Maria Lang
Farligt att förtära - Maria Lang
Ofärd i huset bor - Maria Lang
De röda kattorna - Maria Lang
Rosor, kyssar och döden - Maria Lang
Camilla vid skiljevägen - Maria Lang
Körsbär i november - Maria Lang
The Bone People - Keri Hulme
The Spy Who Loved Me - Ian Fleming
Monraker's Bride - Madeleine Brent
Tregaron's Daughter - Madeleine Brent
Misterioso - Arne Dahl
Ont blod - Arne Dahl
Upp till toppen av berget - Arne Dahl
Miss Mary Bennetts självständighet - Colleen McCullough
Den motvillige monarken - Thomas Sjöberg et al.
In Praise of Older Women - Stephen Vizinczey

en julhälsning

2010-12-23T09:28:00.001Z

Nu går den här bloggen i ide några veckor. Fast där har den egentligen varit ett tag. Under tiden en liten julstämningshöjare:

En månad senare

2010-12-15T19:55:00.005Z

...och jag är inte längre "mrs" (eller föralldel "ms") utan mycket snart "dr", vilket jag skrattat, kämpat, gråtit och svurit mig fram till under lååååång tid. Samma vecka som jag nås av beskedet kallas jag till intervju och får jobbet! jag tror nästan inte att det är sant. Ketchupeffekt, säger jag bara. Först händer inget osv. Och på allt detta jul, snö (eftersom jag var i Sverige förra veckan) och snart bjällerklang i Washington DC. Tyvärr inget New York i jul, eftersom jag snålade och bokade biljetter direkt till Dulles. Det ångrar jag lite, för New York i jultider liknar inget annat. Vilken tur att det kan upplevas på andra sätt. Elf är sedan två år tillbaka min favoritfilm den här årstiden - Will Farrell (Will Farrell!!), New York och sentimentalitet i saltkaramellig kombination:

Elf, 2003.

Rusk, regn och "Revolutionary Road"

2010-11-16T15:42:00.002Z

London 2010

Jag läser inte alls Levy eller Warner. Jag läser Yates och slås återigen av hur bra han skriver. Hans insikt i det fulaste, mest vardagliga och småaktiga, i avståndet mellan ideal och verklighet. Lättheten med vilken han beskriver det.

"Give me Liberty, or give me Death"

2010-11-12T13:03:00.005Z

...särskilt i jultider. Londons ljuvligaste varuhus går i blått.

Nicola Upson - "An Expert in Murder"

2010-11-10T11:55:00.006Z

Att använda sig av verkliga personer i romaner kan bli konstig men i Nicola Upsons An Expert in Murder går det utmärkt - antagligen för att Josephine Tey är en relativt okänd författare i jämförelse med t.ex. Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Dessutom är hennes livsomständigheter ganska oklara, vilket tillåter Upson att ta sig vissa friheter med karaktären. Här har hon tagit fasta på att Tey inte bara skrev detektivromaner utan också ett antal dramer. An Expert in Murder utspelas till största delen i kulisserna till Teys mest framgångsrika pjäs, Richard of Bordeaux. En ung kvinna mördas på ett tåg. Mordet verkar ha kopplingar både till Josephine Tey personligen och till den teater där Richard of Bordeaux spelas upp.

Jag har inget emot romanens placering i West End, det är ju för miljöerna jag ofta läser deckare, men den här berättelsen påminner ibland om teaterhistoria mer än en roman. Med risk att avslöja för mycket visar sig teatermiljön dessutom ha mindre med brottet att göra än man som läsare förleds tro. Kanske är jag alltför kräsen, men upplösningen var en antiklimax. Framförallt framstår de skyldigas motiv som otroligt. Och så borde det inte vara. Jag hade nöjt mig med kärlek eller pengar som förklaring. Det visar sig istället vara något betydligt mer långsökt. Synd.

I sina bästa stunder påminner dock Upsons roman om charmiga Stage Fright, en av Hitchcocks mindre kända filmer. I den spelar Jane Wyman, hon från Falcon Crest om ni minns, en ung teaterstudent vars pojkvän blir misstänkt för mord. Pojkvännen visar sig ha haft en affär med en betydligt mer etablerad skådespelare än Wyman, i filmen porträtterad av Marlene Dietrich. En riktigt snygg polisman gör också entré. Han spelas av Michael Wilding som i det privata precis var i stånd att gifta sig med Elizabeth Taylor. Här ett smakprov från filmen:

Geoff Dyer - "Jeff in Venice, Death in Varanasi"

2010-11-08T17:24:00.039Z

Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist.

Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?

I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.

Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.

London i november

2010-11-07T12:47:00.004Z

Trottoaren skyms av rödbrun konfetti. Vore de inte obehagligt våta gick det att hoppa i högarna runt bilar och träd. Istället slinker jag upp i porten till vänster. Däruppe väntar te, rostat bröd och en soppa eller två. Jag spiller lite i Nicola Upsons An Expert in Murder och inbillar mig att det London hon beskriver ser ut ungefär så här. Fast i West End. Det går inte ihop men det struntar jag i.

Laurent Gaudé - "Le soleil des Scorta"

2010-11-05T13:20:00.007Z

Gaudés senaste roman var slutsåld på The French bookshop så ägaren rekommenderade en av hans tidigare romaner istället. Förra året läste jag Gaudés La porte des enfers som utspelar sig i Neapel. Les soleil des Scorta utspelar sig också i södra Italien men nu i Puglia, längs den italienska klackens kust. Det är en krönika över familjen Scorta och samtidigt historien om en liten efterbliven by som påminner om det södra Italien Carlo Levi en gång beskrev.

Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.

Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.

inhandlat under oktober

2010-11-04T22:39:00.001Z

Brittiska författarextravaganza.

I speak English, therefore I am

2010-11-04T17:34:00.002Z

Inte vårt jobb kanske, att rädda engelska ord från utplåning, men Save the Words är ett trevligt sätt att utöka sitt engelska ordförråd. Vad betyder t.ex. pigritude, gumfiate, pudify och drollic? Eller så kan man läsa Proust på engelska för ord som adumbration, recreancy, plashing och febral. Men då får man slå upp ordens betydelse själv.

i hyllan

2010-10-29T11:40:00.006+01:00

London, 2010.

Nu når de taket!

Spöken i repris

2010-10-28T13:15:00.001+01:00

...kan man se här.

Washington D.C. 2008.

Yasujirô Ozu - "Tokyo Story"

2010-10-27T15:57:00.002+01:00

Det händer inte mycket här på bloggen, men desto mer i verkliga livet och det är väl så det ska vara. Jag har ialla fall tagit mig tid att se film nummer två i klassikerutmaningen, nämligen Tokyo Story, en vardaglig berättelse om två ålderstigna föräldrar som hälsar på sina vuxna barn i Tokyo. Där har ingen tid med dem, förutom den ingifta unga änkan Noriko, som visar det gamla paret runt i staden. Efter den korta visiten återvänder det lite desillusionerade paret hemåt, men den gamla kvinnan insjuknar på vägen och dör strax efter hemkomsten.

Tokyo Story har ofta kallats en av de bästa filmer som någonsin gjorts och visst är skådespeleriet ovanligt fräscht för en snart sextio år gammal film. Just vardagligheten gör att man som tittare kommer väldigt nära både karaktärere och skeenden. Det är lätt att känna igen sig. Ämnet är ju om möjligt ännu mer aktuellt idag. Ozus osentimentala sätt att skildra generationsklyftorna är raka motsatsen till 1950-talets melodramatiska Hollywoodfilmer på samma tema.

Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:

5 x P.J. Tracy

2010-10-21T23:23:00.008+01:00

En fördel med att vara sjuk (förra helgen): jag kunde lägga ifrån mig allt och läsa om thrillers av det högst beroendeframkallande slaget. P.J. Tracy är en författarkonstellation bestående av mor och dotter. Men vilken trist och anonym pseudonym de valt! Lika olyckligt är deras (?) val av titlar: Dead Run, Live Bait m.fl. är abstrakta, intetsägande titlar på faktiskt rejält spännande historier. De här spänningsromanerna utspelar till största delen i Minnesota/Wisconsin, i synnerhet i de s.k. twin cities Saint Paul och Minneapolis. Svenskklingande namn och bokstavligt talat blåögda poliser dominerar handlingen. Lägg till det en grupp (okej, något klyschiga) dataexperter som då och då erbjuder samma poliskår sin expertis. Särskilt förtjust är jag hursomhelst i de sätt på vilka dessa spänningshistorier börjar. Vad sägs om en hel by där både invånare och kreatur tilll synes utan anledning segnar till marken eller ett antal lik gömda i snögubbar? Tyvärr är både den första och den femte delen i serien bland de sämre men de övriga tre, oj, oj, riktiga nagelbitare. Ni som gillar Harlan Coben, läs, läs.

det blommar...i oktober

2010-10-19T16:59:00.000+01:00

Passionsrankan på balkongen fick ett höstryck och slog ut i blom - men bara för en dag.

David Foenkinos - "La délicatesse"

2010-10-19T16:08:00.020+01:00

Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.

Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.

Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.

tillfällig frånvaro

2010-10-15T12:08:00.000+01:00

"Mario Vargas Llosa hits like a girl"

2010-10-07T14:33:00.004+01:00

Om MVL kände jag tidigare till endast två saker. Han är en vad man brukar kalla firad (som om det vore kalas varje dag) latinamerikansk författare och han har slagit Gabriel Garcia Marques på näsan (läs mer här). Klickar genast hem The Feast of the Goat och Death in the Andes. Skulle gärna också läsa Conversation in a Cathedral och Aunt Julia and the Scriptwriter men hejdar mig. De olästa bokhögarna har börjat titta anklagande på mig. Igen.

Debra Granik - "Winter's Bone"

2010-10-05T23:50:00.010+01:00

Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.

Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:

Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film:

Terrence Malick - "Badlands"

2010-10-04T17:25:00.019+01:00

Första filmen på min osedda klassikerlista är regisserad av Terrence Malick. Han brukar (som många manliga regissörer) kallas ett geni trots att hans produktion består av endast fyra filmer. Ett geni vet jag inte, men han är rätt konsekvent rent visuellt. Det filmerna framförallt har gemensamt är scener i vida naturlandskap och en viss typ av ljus. Det är det där röda, gyllene eftermiddagsljuset då skuggorna är långa och skådespelarna som allra vackrast. I Malicks debutfilm Badlands (1973) är iofs de två skådisarna naturligt snygga - och unga. Filmen var både Charlie Sheens och Sissy Spaceks genombrott. Den förra spelar Kit, en strulig 25-åring från fel del av stan, som blir upp över öronen förälskad i endast 15-åriga medelklasstjejen Holly (Spacek).

Det går naturligtvis som i Bruce Springsteens låt Nebraska: "I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton/Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died" (f.ö. en text som refererar direkt till Badlands). Kit skjuter först ihjäl Hollys pappa, eftersom han inte gillar att hon springer med en kille som är alldeles för gammal för henne. Sedan packar de pappans bil med Hollys favoritsaker och drar iväg ut på vischan. För att undkomma lagens långa arm bygger de ett trädhus (!) där de hoppas kunna leva ifred. Och det får de också, ialla fall för en tid:

Den som tycker sig känna igen rösten och musiken i det här klippet har kanske sett filmen True Romance (1993) som delvis är en homage till just Badlands. Men var var jag nu? Jo, så småningom blir paret naturligtvis upptäckt och Kit skjuter ihjäl en polisman. Nu måste de fly igen fast den här gången saknar deras flykt riktning. Ska de försöka nå Mexiko eller kanske köra norrut istället? Om trädhuset symboliserade parets naivitet och relativa oskuldsfullhet tror jag att man kan förstå den fortsatta färden som en reflektion av deras moraliska vilsenhet. Fler människor får sätta livet till men som filmklippet ovan antyder är Kit och Holly inte några råbarkade mördartyper likt de i filmen Natural Born Killers (1994). Malicks film är både intelligentare och subtilare än Oliver Stones brutala och övertydliga variation.

Visst är i synnerhet Kit medveten om sin framtida celebritetstatus men James Dean-komplexet och de klyschor han spelar in på grammofon är också oväntat rörande. Detsamma gäller Hollys naiva funderingar om framtiden. Här handlar det alltså inte om några extrema personligheter utan precis tvärtom. Om det är något som förenar de två är det kanske en känsla av att livet skulle kunna vara något annat, något mer. Tyvärr är deras enda förebilder poulärkulturella ikoner och billiga melodramer och då går det också som det gör. Malick är ganska distanserad till sina karaktärer men moraliserar inte heller och därför känns det aldrig falskt. Som tittare lämnas man att själv förhålla sig till det han visar oss. Resultatet är alldeles suveränt bra.

inhandlat augusti - september

2010-10-04T13:01:00.001+01:00

3 x spänning i september

2010-09-28T12:19:00.003+01:00

Anne Rambachs Doft av ondska är antingen illa översatt eller kanske lika klämkäckt skriven på originalspråket, vad vet jag. Det irriterade mig hursomhelst. Själva storyn var inte heller helt övertygande. Gillade dock skildringarna av ett Paris vintertid, med knarrande snö under de chica stövlarna och kyliga vindar över Seines vatten.

Arne Dahls Misterioso tyckte jag desto bättre om. Första delen i serien om A-gruppen och därmed fler böcker att plocka upp nästa gång jag är i Sverige, kul. Fast här köper jag inte helt mysteriets upprinnelse. Däremot gillar jag jazzspåret och dynamiken i beskrivingarna av gruppens medlemmar. Dessutom väldigt drivande intrig. Satt som på nålar under läsningen (går det?).

Ingrid Hedströms Lärarinnan i Villette var månadens spänningshöjdpunkt, trots att hon kanske avslöjar vem skurken är en aning för tidigt för min smak. Fast det är en bagtell; i övrigt gillar jag både den belgiska småstadsmiljön och den spännande och verklighetstrogna intrigen i den här romanen. Uppskattar framförallt kopplingarna Hedström gör mellan Rwanda och Belgien, samt mellan kommunal- och Brysselpolitik. Skickligt och spännande.

Willy Kyrklund - "Tvåsam"

2010-09-25T11:11:00.033+01:00

Någon sade till mig en gång: för att verkligen förstå svensk fyrtio- och femtiotalslitteratur måste man ha läst dels 1917 års svenska översättning av Bibeln, dels Eric Hermelins översättningar av sufisk lyrik. Under läsningen av finlandsvenske Willy Kyrklunds roman Tvåsam börjar jag så smått förstå vad den personen menade. Roman och roman, förresten. Låt oss börja där. För Kyrklunds text liknar ingen roman jag tidigare läst. Spontant påminns jag om Harold Pinters diffusa dramer, där man aldrig säkert vet vem, var eller vad som händer. I Tvåsam skiftar berättarröster, tonlägen och innehåll, ofta på en och samma sida.

Två röster är dock någorlunda tydligt urskiljbara: vaktmästarens och övervaktmästarens. Och de två kommer inte överens. Övervaktmästaren önskar mest att allt gick som på räls, bokstavligt talat. Helst skulle livet vara ett spår, en väg utan kurvor. Alla skulle ha sin plats och ingen skulle kunna gå om någon annan. Dessutom - eftersom vägen bara fortsätter och fortsätter - skulle vi besitta mesta möjliga frihet utan att någonsin tvingas välja (som t.ex. vid vägskäl). Vaktmästaren däremot plågas av att inte passa in, att inte finna de rätta orden, plattityderna som gör livet mer friktionsfritt och skapar en slags gemenskap också mellan främlingar.

Kyrklund intresserar sig inte för människor utan för människans villkor, står det i en recension av det samlingsverk i vilket också Tvåsam ingår. Och vilka är då dessa villkor? Framförallt en tillvarons meningslöshet som hos Kyrklund bl.a. tar sig uttryck i pessimism och en misstänksamhet mot språket. Jaja, så mycket kunde jag själv klura ut under läsningen. Kyrklund refererar dessutom till den arabiske filosofen Al-Ma'rri som ifrågasätter tron på ett liv efter döden. Alltså, det gäller att reda ut frågorna om livet etc. här och nu. Snart förstår jag att de där två vaktmästarna, de är två sidor av en och samma person. Ett överjag och ett underjag, kanske? Men vad kommer de fram till?

Och var kommer Bibeln och sufierna in? Helt säker är jag inte, men kanske skulle jag ~~uppskatta~~ okej, överhuvudtaget fatta Kyrklund om jag läst på innan. Bättre kännedom om analytisk filosofi skulle nog också suttit fint. Tvåsam är bara 71 sidor lång men de sidorna tog en evighet att läsa. Under läsningen tänkte jag ofta "aldrig mera Kyrklund", men så här i efterhand är jag glad att ha hans prosa samlad i en volym. Jag undrar om jag inte måste närma mig Kyrklund så, dvs gradvis, en text i taget, för att så småningom - kanske - komma fram till vad han försöker säga (för jag tror inte att han helt lyckas och kanske är det en av hans poänger - att vi aldrig helt kan säga det vi vill). Måste nog börja med att läsa om just Tvåsam. Fast inte idag. Mer om Kyrklund här. Bokmania har också läst honom och länkar vidare hit.

I speak English, therefore I am (del II)

2010-09-22T12:08:00.007+01:00

Det började med Graham Greene. Jag var tio och under ett års tid stakade jag mig igenom The Third Man i Easy Readersupplaga. Faktiskt, jag tror aldrig att jag nådde slutet. Men vad spelade det för roll med inledande meningar som "I first saw Rollo Martins at Harry Lime's funeral" och "Vienna was divided into four zones". Och nej, de meningarna finns såklart inte i originaltexten, utan enbart i den förkortade och lättläsa versionen av romanen. Men vilken utmaning de utgjorde och vilken värld de öppnade.

The Goodman Library

2010-09-22T09:25:00.003+01:00

Oxford Union, september 2010.

i hyllan

2010-09-15T20:26:00.000+01:00

London, september 2010

"Feminist, javisst!"

Filmklassikerutmaning

2010-09-15T11:30:00.005+01:00

Snowflakes listar filmer och Glory Box utmanar - se tre filmklassiker. Ja, det gör jag gärna! I mitt fall blir filmerna:

Badlands (1973)

En förlaga till Natural Born Killers och en av de filmer Sofia Coppola listat som visuell inspirationskälla till Marie Antoinette. Två bra orsaker till att se filmen.

Tokyo Story (1953)

Japansk klassiker av Yasujiro Ozu. Okej, den här filmen känns faktiskt som en utmaning. Jag har försökt se den en gång tidigare men stupade efter bara några minuter. Inte den här gången.

Dr. Strangelove (1964)

Kubrickklassiker jag haft i hyllan i säkert femton år men av någon anledning aldrig sett. Nu har jag anledning.

Christopher Isherwood - "The Berlin Stories"

2010-09-11T11:41:00.016+01:00

"Hadn't there been something youthfully heartless in my enjoyment of the spectacle of Berlin in the early thirties, with its poverty, its political hatred and its despair?"

- Christopher Isherwood "About this book" (1952).

Christopher Isherwood bodde som ung i Berlin under perioden 1929-1933. Där försörjde han sig på att ge lektioner i engelska och skrev samtidigt på vad han hoppades skulle bli den stora romanen. Samtidigt skrev han dagbok och det var istället utdrag från den, lätt förklädda till fiktion, som så småningom skulle bli hans genombrott. The Berlin Stories är just det, en serie berättelser arrangerade i två romandelar: The Last of Mr. Norris (brittiska upplagan: Mr. Norris Changes Trains) och Goodbye to Berlin. Den senare består egentligen av en serie noveller, där Isherwood, precis som i berättelsen om Mr. Norris, är både berättare och en av huvudpersonerna.

Den mest kända av dessa noveller är såklart "Sally Bowles". Den inspirerade först till en pjäs, I Am a Camera, vars namn ger en vink om Isherwoods roll i historierna och sedan till en musikal som också filmats: Cabaret. Jag är inget fan av musikaler (fast älskar vissa filmversioner, bl.a. just Cabaret) men minns en intervju med Petra Nielsen som då spelade Sally Bowles i Stockholm. Hon berättade att ett av villkoren för att få sätta upp musikalen var att man inte på något sätt fick avvika från originalet. Bland annat måste Sally bära grönt nagellack. När jag nu läst romanen förstår jag varför.

F.ö. fann jag det oerhört uppfriskande med en expatroman som inte utspelar sig i Paris. Jag känner också igen den typ av melankoli man känner inför en plats där man mest varit en långvarig besökare. Och ung. Att Isherwood skildrar en politiskt orolig period ger naturligtvis också en alldeles särskild svärta åt texten. Precis som Mephisto kan man läsa Berlinberättelserna som en roman à clef, men då glömmer man vad som händer när en författare arrangerar sina minnen litterärt:

"Indeed, it has now become hard for me to remember just how things happened. I only knew how I would like them to have happened - that is to say, how I had made them happen in my stories. And so, gradually, the real past had disappeared, along with the real Christopher Isherwood of twenty years ago. Only the Christopher Isherwood of the stories remained".

- Christopher Isherwood, "About this book", (1952).

I speak English, therefore I am

2010-09-10T18:37:00.010+01:00

I Sverige ser jag alltid fram emot augusti, när mörkret faller tidigare och den första riktiga kylan knäpper till. I Storbritannien, ialla fall i London, är oktober motsvarigheten till den svenska augustimånaden. I september är luften fortfarande ljum och tomaterna på balkongen gröna. Den vita anemonen visade sig vara en tidig höstanemon eller så beror den sena blomningen på att jag planterade den sent i våras. Endast pepparfrukterna har börjat skifta i rött. Oktober är också månaden då universiteten slår upp portarna igen och man kan plocka fram sina rejäla ytterplagg. Jag klagar inte på nuet. Jag bara konstaterar att jag fortfarande har tid kvar att samla ihop mig, att förbereda för mörkret, kylan och regnet. Och för det ständiga skrivandet, jobbsökandet och en annan typ av läsning - den som kräver men också ger mer.

hand i hand

2010-09-04T12:20:00.011+01:00

mellan yta och substans

Klaus Mann - "Mephisto"

2010-09-03T14:41:00.023+01:00

Mephisto är romanen om Hendrik Höfgen, den tyske skådespelaren som i utbyte mot en kometkarriär säljer sin själ till nazisterna. Det är förstås väldigt passande att hans största skådespelarprestation är som Mefistofeles in Goethes drama Faust. Vi, det tyska folket, har alla en liten djävul inom oss, kucklar hans beskyddare krigsministern belåtet efter premiärförställningen. Alla som samarbetar med nazisterna betalar ett pris, skriver samtidigt Mann (f.ö. Thomas Manns son, om någon undrar). Och det vet vi ju. Nu.

Hur tänkte egentligen Höfgen, frågar Mann också men ger inget riktigt svar. Så är Mephisto inget psykologiskt drama även om det antyds att Höfgen lider av vissa mindervärdeskomplex. Istället presenteras läsaren rätt och slätt berättelsen om skådespelarens väg från radikalteaterscenen i Hamburg till framgångarna i Berlin. Under perioden sviker Höfgen både vänner och familj och hinner också byta politisk skepnad, även om hans accepterande av nazisterna framstår lika falskt som hans tidigare Marxistiska sympatier. "Varför är alla så arga på mig", undrar Hendrik mot slutet av romanen. "Jag är ju bara en enkel skådespelare". Bristen på verkligt engagemang framstår till slut både som hans svaghet och hans tragedi. Pudelns kärna, för att låna ett uttryck från just Faust, visar sig inte vara någon djävul utan en ganska ynklig figur.

Romanen sticker inte ut stilistiskt även om jag är ganska förtjust i de kursiverade avsnitt där berättaren mediterar över det han just beskrivit. Berättardistansen till romanens figurer känns f.ö. befogad. Det är faktiskt vad de gör som är av vikt här, inte varför. Flera gånger kommer jag dessutom på mig med att gå tillbaka för att kolla utgivningsåret. Jo, det står faktiskt 1936. Redan innan kriget var det alltså uppenbart för många människor vart det snart skulle bära hän. 1968 förbjöds fortsatt utgivning av romanen i Tyskland. Varför kan läsas här.

i hyllan

2010-09-03T14:22:00.004+01:00

London, september 2010.

Litterär geografi IV

2010-09-01T12:33:00.001+01:00

Merlin Coverley: Psychogeography (2007)

"I have many leather-bound books and my apartment smells of rich"

2010-08-27T20:40:00.010+01:00

London, augusti 2010.

Jag är inte alls avundsjuk.

Curzio Malaparte - "Kaputt"

2010-08-23T15:09:00.019+01:00

Europa är kaputt. Det är den italienska krisreportern Curzio Malapartes slutsats i krigsreportaget från andra världskrigets kaotiska fronter och diplomatstinna middagsbord. Fast Kaputt läses kanske hellre som Malapartes memoarer eller t.o.m. skönlitteratur. Just svårigheten att klassicifera texten är en del av dess charm. Eller dess problem. Det beror på vem man frågar.

I efterordet till den engelska översättningen kallar Dan Hofstadter Malaparte för moraliskt korrupt eftersom han fiktionaliserat händelser och personmöten så till den grad. Dessutom misstror han författarens sympatier med de allierade. Malaparte är en kappvändare och Kaputt måste läsas med urskillning, varnar han. I SvD kallas Kaputt för en samling "surrealistist inspirerade fantasier" medan DNs recensent presenterar Malaparte som "posör" och "opportunist" men också "lysande författare". I Expressen, slutligen, definieras Kaputt som ett tidigt exempel på dagens medieklimat, där fokus ligger på det sensationella och ögonblickliga istället för det förklarande. Malaparte skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, menar recensenten.

Men läser man utanför de snäva kriterierna för krigsreportaget och ögonvittnesskildringen kan Malaparte också förstås som en krigets Sheherazade, eller varför inte en hovnarr, som både förtjusar och förskräcker maktens middagsbordsgäster med sina gruvliga historier. Ironin och satiren flödar lika rikt som konjaken och den finska vodkan. Det ofta nästan groteskt självupptagna berättarjaget kräver huvudrollen också i skildringarna av mer allmänmänsklig tragik och terror. Fast kanske är detta berättarjag en form av parodi, kanske exemplifierar berättaren det absurda i att objektivt och neutralt försöka fånga det som knappt låter sig förstås? Kanske är det en högst personlig uppgörelse med författarens egna illusioner? I P1s Biblioteket berättar hursomhelst bl.a Mikael van Reis varför han läser om den här boken ungefär var femte år. I det programmet nämns också en filmatisering från 2009. Men, faktiskt, baserat på följande filmsnutt råder jag hellre till att läsa boken:

i hyllan

2010-08-21T12:49:00.003+01:00

London, augusti 2010.

"the big beribboned box of violet creams of the book world"

2010-08-20T13:47:00.024+01:00

Den brittiska journalisten India Knight har bland de vackraste namn som finns. Bra smak har hon också. Jag älskar hennes guide The Shops, där hon blandar bl.a. adresser till suveräna Londonbagerier, skönhetssalonger och klädbutiker på nätet med presenttips, recept, personliga anektodet och boklistor. Favoriten bland listorna är hennes "Bed Books" med inte direkt höglitterära men älskade titlar (ialla fall av brittiska läsare). Det är romaner att läsa i sängen när man är sjuk eller bara lat, med kashmirsockor på fötterna och en kopp te i handen. Det är den typen av böcker Camilla på Läsdagboken efterlyste för ett tag sedan, romaner som framkallar "Pure Delight". Lätt, fluffigt och lite kladdigt tolkar jag det som. Nyligen plöjde jag igenom en hög Georgette Heyer där romantik blandas med humor och minutiöst tidstrogna detaljer. Tänk Jane Austen, PG Wodehouse och, ahem, harlekin. India Knights hela lista ser ut så här:

- vad som helst av Georgette Heyer

Forever Amber - Kathleen Windsor

The Pursuit of Love, Love in a Cold Climate, Don't Tell Alfred - Nancy Mitford

I Capture the Castle - Dodie Smith

The Making of a Marchioness - Frances Hodgson Burnett

Miss Petticoat Lives for a Day - Winifred Watson

The Cazalet Chronicle series - Elizabeth Jane Howard

My Cousin Rachel - Daphne du Maurier

Pride and Prejudice - Jane Austen

Imogen, Harriet, Octavia, Emily, Bella etc. - dvs. tidiga Jilly Cooper

Invitation to the Waltz - Rosamond Lehmann

These Happy Golden Years - Laura Ingalls Wilder

Anne's House of Dreams - L.M Montgomery

- vad som helst av Barbara Pym

Peyton Place - Grace Metallious

The Real Charlotte - Somverville and Ross

Av Georgette Heyer rekomenderar jag särskilt Cousin Kate, Regency Buck och Frederica. Eller, äsch, de är ungefär likadana allihopa.

juli bokskörd

2010-08-16T22:56:00.003+01:00

Krigets Proust

2010-08-15T13:38:00.005+01:00

"No wine is so earthy as the red wine of Burgundy that in the warm glow of candlelight and in the white reflection of the snow was the color of soil, the crimson and gold hue of the Côte d'Or hills at sunset. The bouquet was strong, scented with grass and leaves like a summer evening in Burgundy. No wine is so congenial with the evening dusk or so partial to the night as the wine of Nuits Saint Georges. Even its name, deep and flashing like a summer evening, belongs to the night. It shines bloodlike on the threshold of the night as the glow of the sunset on the crystal edge of the horizon. It kindles glints of red and blue in the crimson clolored earth, in the grass and the leaves still warm with the taste and the aroma of the dying day. [---] That is the hour for Burgundy wine. At that hour, during the winter nights, in that room alight with the ebony reflection of snow, the deep odor of the Nuits Saint Georges brought forth memories of summer evenings in Burgundy, of nights asleep on the soil still warm with the sun."

- Curzio Malaparte i Finland, ur Kaputt (s. 198-199).

Litterär geografi III

2010-08-15T12:51:00.002+01:00

Walter Benjamin, Passagearbetet (1992).

i hyllorna

2010-08-08T13:33:00.000+01:00

Sverige, juni 2010.

Hand i hand

2010-08-06T15:31:00.002+01:00

Benson och bridge.

"Varför är solen så röd"

2010-08-02T13:47:00.021+01:00

I och med krigsskildringen/memoaren Kaputt är läsledan över. Från Waldemarsudde ser dess författare Curzio Malaparte solen gå ner över strömmen och Söder. Han sitter på en bänk i sällskap av prins Eugene. De talar om Proust, om Axel Munthe, om Munthes kärlek till Capris fåglar och de talar om kriget. Eller rättare sagt Malaparte talar. Han talar också om hästar. Och något slags Sverige:

"There is something unreal in Swedish nature, full of fancies and whims, of that tender and lyrical madness that shines from the eye of a horse. The Swedish landscape is a galloping horse. 'Listen,' I said, 'to the neighing of the wind through the trees. Listen to the neighing of the wind among the wind and the grass.'

'The Tivoli horses are returning from the sea,' said Prince Eugene." (s. 19-20)

Sedan talar Malaparte om liken av förfrusna ryska krigsfångar, om morden på judiska flyktingar, om den uppsvällda buken på en död häst och om hästar som frusit fast i sjön Ladoga. Till slut ber prinsen honom att tiga. Men Malaparte kan inte tiga. Prinsen lyssnar medan Malaparte berättar allt vidrigare historier allt vackrare och samtidigt värmer sig i den sjunkande solen:

the name-the-shame game

2010-08-01T12:11:00.008+01:00

London, juni 2010.

Upptäcker en skämsbok på det här hyllplanet. Och nej, det är inte den boken.

Hand i hand

2010-07-31T11:41:00.003+01:00

London och Paris.

vad jag köper - vad jag läser

2010-07-28T16:57:00.007+01:00

i hyllorna

2010-07-28T11:28:00.004+01:00

Sverige, juni 2010.

Hand i hand

2010-07-26T08:16:00.004+01:00

Wägner och Cusk .

"The Monster of Florence" - Douglas Preston och Mario Spezi

2010-07-24T12:35:00.016+01:00

Jag vet inte varför jag bara orkar med poplitt, och knappt det, just nu. True crime är iofs en genre jag faktiskt förknippar med just sommaren. Kvinnor över trettio utgör f.ö. majoriteten av Efterlysts tittare och brottsbilagornas läsare; demografiskt är det alltså helt naturligt att jag slukar The Monster of Florence på bara några timmar. Den här typen av böcker är ofta ganska snaskiga, även om de sällan glamoriserar brott och förövare till den grad thriller- och deckarförfattare gärna gör. Här fokuserar författarna dock inte bara på brotten och det direkta polisarbetet. Och resultatet: ja, jag gillar. Det som till slut upprör mig mest är inte de makabra morden utan det italienska rättsväsendets uppenbara brist på moral, sunt förnuft och kompetens. När författarna i ett sista, tillagt kapitel, diskuterar rättegången (domen hade ännu inte fallit när boken utkom) mot Amanda Knox i ljuset av sina egna erfarenheter blir det riktigt otäckt. I ett så genomkorrumperat och rättslöst land som Italien gäller det tydligen att generellt hålla huvudet mycket lågt. Eftersom jag inte kan kanalisera min upprördhet i en konstruktiv riktning gör jag dock snart som majoriteten av italienare - rycker på axlarna och går vidare. Till nästa bok.

Italien, 2002.

"a girl needs a gun these days"

2010-07-21T13:18:00.012+01:00

Litterär pausmusik à la 1980-tal - tills jag hunnit ikapp mina läsambitioner.

Litterär geografi II

2010-07-18T17:25:00.003+01:00

Gary J. Hausladen, Places for Dead Bodies (2000).

Litterär geografi I

2010-07-16T15:46:00.007+01:00

Atlas of Literature, red. Malcolm Bradbury (1996).

Patricia Highsmith - "Plotting and Writing Suspense Fiction"

2010-07-14T13:41:00.010+01:00

"Patricia Highsmith" av Jason Mecier

"I think gimmicks give flimsy entertainment, and one cannot expect intelligent readers to be amused by them. Many people who don't write and who don't wish to write can come up with gimmicks. They are simply trick ideas, having nothing, per se, to do with literaure or even good prose fiction, any more than practical jokes have. Some gimmicks are surprise endings; others a detail of medicine or chemistry unknown to the average layman which betrays or furthers the fortunes of the main character. Another type of gimmick is information withheld from the reader, quite arbitrarily and unfairly, until the end of the story or book. People who can't write very well can dress these gimmicks up in a bit of prose and sell them [...] They do not help much to give status to suspense and mystery writing."

- Patricia Highsmith, Plotting and Writing Suspense Fiction (s. 17)

svavelhet huvudstad utan shakespeare

2010-07-13T19:33:00.013+01:00

Tillbaka från Washington d.c. Tillbringade söndagen med Paula på Capitol Hill, vi navigerade oss bland de många marmorvita byggnaderna. Det var närmare 40 grader varmt och vi letade efter Folger Shakespeare Library, som lovade både svalka och förstaupplagor. Väl där upptäckte vi att biblioteket är stängt på söndagar. Library of Congress likaså. Istället trotsade vi hettan och lämnade bilen för den lokala marknaden och sedan lunch. På vägen hem tog jag bilden ovan. Det blev inte fler, trots bröllop i lördags, tropiskt gröna Capital Beltway, sömniga Bethesda och ett idylliskt, patriotiskt Alexandria. Inte en endaste liten bok läste jag ut heller, för varmt, för upptagen med livet.

liv och död på balkongen

2010-07-07T21:07:00.017+01:00

Ena duvungen saknas. Den andra ligger livlös, flugorna krälar. Av föräldrarna inte ett spår. Däremot spår av något annat, men vad? I morse ruvades det som vanligt. När vi kommer hem på eftermiddagen - boet i spillror, fjädrar, döden. SÅ ett pinglande på balkongen, ett par rejäla, gula klor! Bruna fjädrar som skyndsamt flyger iväg när jag öppnar dörren, men inte särskilt långt, bara in bland löven:

En rovfågel (falk?) och pinglan tyder på att den har rymt hemifrån. Här har den hittat mat (blää) så här stannar den nog en stund. Mysteriet är löst men nu har vi ett nytt problem - fågeln måste ju hem. Det pinglar fortfarande där ute när mörkret faller. Det låter ensamt och jag ringer RSPCA för att berätta om den nya grannen. I morgon flyger vi också - över Atlanten. Vi håller tummarna att ägarna ändå hittar hit och förmår locka tillbaka den tjusiga jägaren.

Hand i hand

2010-07-06T23:01:00.004+01:00

Andreas Roman och John Milton är ihop.

Sommarserier - urbana fantasier

2010-07-05T10:40:00.016+01:00

Årets sommarserier var något otippade eftersom jag sällan fastnar för fantasy. Jag skyller det nya intresset på Charlaine Harris och televiseringen av hennes böcker. Kanske beror det också på att jag tidigare i våras plöjde en hel hög romanser av Mary Stewart. Aversionen mot det romantiska avtog något efter det. Om man ser förbi de fantastiska elementen är dock Harris och andras serier i genren urban fantasy främst mysterier med kvinnliga huvudpersoner. De romantiska inslagen tar iofs en hel del plats. Inledningsvis tolkar jag också de fantastiska elementen mest som ett sätt för författarna att låta sina hjältinnor kära ner sig i politiskt mindre korrekta män, där farlighet och dominans utgör huvudattraktionerna.

Så upplevde jag t.ex. Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie, en tydlig föregångare till Sookie Stackhouse, fast tvärtom liksom. Här trängs klyschorna: Anita är mörk, läderklädd och expert på div. kampsporter. Dessutom saknar hon humor. Hos Hamilton hittar vi också Jean-Claude (rysningar), en slags urtyp för den farlige vampyrälskaren. Och nej, jag klarar inte av det. Efter tre volymer blir skämsfaktorn för hög. De mysterier Anita söker lösa är potentiellt spännande historier, men tyvärr beter hon sig ofta helt rubbat. Vad hjälper det då att andra läsare lovar och svär att senare böcker i serien är rent pornografiska? Dit orkar jag inte läsa.

Vidare istället till Patricia Briggs och Moon Called. Här bor den kvinnliga mekanikern Mercy Thompson granne med en varulv/vargman, inte vet jag vad det kallas. Dominant flockledare är han hursomhelst och har naturligtvis ett gott öga till den unga mekanikern. Också den här gången irriterar det mig - alla dessa dominanta och livsfarliga män som kan blidkas med sex. Här stöter jag också på ett annat problem: Briggs mytologi känns avslagen och tråkigt välbekant och då har jag knappt läst något i genren. Eftersom min toleransnivå redan är låg läser jag inte mer i den här serien.

Den författare jag verkligen fastnar för är istället Kim Harrison. Hennes huvudperson är ett slags V.I. Warshawski i Underlandet, höll jag på att skriva. Fast det är orättvist eftersom Sara Paretskys kvinnliga deckare har ett socialt patos som hjältinnorna i urban fantasy normalt saknar. Däremot undviker Harrison de värsta klyschorna. Romantiken tar mindre plats och de mysterier huvudpersonen Rachel Morgan löser är både kluriga och oväntade. Och det är faktiskt styrkan också i den värld hon presenterar. Till skillnad från Briggs är mytologin i Harrisons romaner spännande. Vad hon hittar på! tänker jag flera gånger under läsningen. Och det är ju det de bästa fantasyförfattarna är så bra på. Ialla fall de jag läst och tyckt om. Emellanåt är böckerna dessutom rätt roliga. Mer Harrison för mig alltså; jag är redan inne på bok fyra.

inkom juni månad

2010-07-04T14:44:00.010+01:00

Samt (pga platsbrist i väskorna kvarlämnade i Sverige):

Mats Krantz: Drömmen om en bakugn
Caroline Graeske: Bortom ödelandet
Yngve Ryd: Snö
Ken Alder: Världens mått
Alberto Moravia: Romarinnan
Theodor Fontane: Effi Briest
Sjöwall och Wahlöö: Mannen på balkongen
Anne Holt: 1222 över havet
Anne Swärd: Till sista andetaget
Kjell Westö: Drakarna över Helsingfors

Kim Harrison: Dead Witch Walking

Kim Harrison: The Good, the Bad and the Undead

Kim Harrison. Every Which Way but Dead
Angela Carter: Den nya Evas passion
Cees Nooteboom: Alla själars dag
Johan Jönsson: Virus
Tobias Berggren: Intifada
Inga-Lina Lindqvist: Avdelningen för påhittade föremål
Sergej Zavjalov: Melik & Tal
Barys Pjatrovitj: Fresker
Per Hansson: Lavinflaggor
Einar Askestad: 1:1 Tankedikt
Jon Fosse: Skådespel

Trädgårdsböcker: Derek Jarmans trädgård

2010-07-04T13:49:00.005+01:00

Derek Jarman and Howard Sooley: Derek Jarman's Garden.

Benoîte Groult - "Saltstänk på huden"

2010-07-03T15:13:00.028+01:00

Benoîte Groult, vars krigsdagbok jag läste för två år sedan, har som vuxen skrivit bl.a. Saltstänk på huden (Les vaisseaux du coeur) (1988). Två tonåringar möts en sommar i Bretagne; George är dotter till högborgerliga parisare och Gauvain fiskarson. De får ihop det och fortsätter att träffas också som vuxna - för att ha sex med varandra. Trots de sociala och geografiska avstånden, trots karriärer och giftemål på var sitt håll, trots att de inte verkar ha något gemensamt. De kan bara inte låta bli och behovet tycks aldrig helt tillfredställt. Fransk pseudointellektuell meditation över fysisk kärlek med drag av Lady Chatterley's Lover. Tänk också "sea, sex and sun". Lästes med visst nöje förra sommaren:

"Men det är inte utan bävan som jag sällar mig till den skara författare som på ett tomt ark söker fånga den njutning som kallas köttets men ibland så djupt griper ens hjärta. Och upptäcker som många av dem säkert gjort, och i likhet med de ännu fler som tvingats ge upp, att språket inte kommer mig till hjälp när det gäller att uttrycka kärlekens extas, denna njutningarnas njutning som vidgar livets gränser och inom oss alstrar kroppar som vi inte hade en aning om. Jag vet att jag balanserar på gränsen till de löjliga, att mina känslor kommer att bli smetigt banala och att varje ord, hopplöst eller vulgärt, intetsägande eller groteskt, om inte rent motbjudande, gör sig berett att svika mig."

- Benoîte Groult, Saltstänk på huden, sid. 12.

Trädgårdsböcker: Susan Hills trädgårdar

2010-07-03T10:11:00.006+01:00

Susan Hill: Through The Garden Gate.

flygande råttor eller duvungar

2010-07-02T11:49:00.015+01:00

Trots planerna odlade jag ingen trädgård i juni. Istället åkte jag upp till norra Sverige och plantorna på balkongen fick klara sig själva. En övergiven balkong med naturligt regnskydd (blad) och skugga var tydligen mycket attraktivt för kvarterets duvor, som under min frånvaro passade på att bygga bo i ena hörnet. Ungarna är verkligen inte vackra men det gör ingenting. Det är trevligt när naturen kommer nära. Mindre trevlig är tanken på att fågelkvalster kanske invaderar vårt hem när ungarna väl överger boet! För att förhindra en dylik invasion har jag rustat med en arsenal insektssprayer och loppuder. Hoppas verkligen att det hjälper. Några fler fågelbon kommer jag inte heller att tillåta....tror jag.

Trädgårdsböcker: Konstnärsträdgårdar

2010-07-02T09:03:00.014+01:00

Bill Laws: Artists' Gardens.

När man dödar katter...

2010-07-01T09:27:00.042+01:00

...hjälper det något litet att precis ha läst sydafrikanske J. M. Coetzees roman Disgrace (Onåd på svenska), där den vanärade huvudpersonen och professorn David Lurie tar jobb på en veterinärstation på landsbygden efter att ha fått sparken från universitetet i Cape Town. Lurie har inlett en affär med en av sina studenter och vägrar att göra offentlig avbön. Istället accepterar han avskedet och flyttar hem till sin dotter, som har upprättat ett hundpensionat på sin ganska nedgågna lantgård. Dottern kämpar också med sina egna demoner vilka blir fler efter en attack där Lurie misshandlas och dottern blir våldtagen av de svarta förövarna. Istället för att sälja gården och flytta väljer dock dottern att stanna kvar.

Trots att nu både Lurie och hans dotter lever i en slags vanära återvänder han varje dag till veterinärstationen där en aldrig sinande ström av framförallt oönskade hundar lämnas in för avlivning. Till en början står Lurie oförstående inför veterinärens kallsinne, men förstår till slut att hon faktiskt känner mycket mer än hon visar. Hennes jobb blir aldrig lättare, konstaterar Lurie, det blir istället svårare för varje djur som hon sticker nålen i. Och det enda de två kan göra åt saken är att ge hundarna kärlek och att efter deras död behandla dem med så mycket värdighet de bara förmår. Det är slutligen med hundarna som Lurie (nu föraktad av både svarta och vita i det nya Sydafrika) identifierar sig.

Och var kommer då katterna in? Det gör de inte. Men jag tänker på Coetzees roman, på Lurie och veterinären när jag själv står där med giftsprutan i högsta hugg. Det gör ont att döda katter. Riktigt ont (men inte för katterna som matats med lugnande medel och sedan sövts) och det enda som tillfälligt lindrar är att precis som romanpersonerna behandla deras små döda kroppar med någon slags värdighet. Vi lindar in varje katt i en filt och packar dem individuellt för att sedan låta bränna dem. Och ni som läser, skaffa för fan aldrig "sommarkatt", kastrera era djur och låt dem inte springa vind för våg utomhus - ibland hittar de aldrig hem igen.

Trädgårdsböcker: Redoutés rosor

2010-07-01T09:13:00.010+01:00

P.J. Redouté: Roses: The Complete Series Of 167 Full-Page Paintings In Full Colour.

inhandlat i maj

2010-05-24T18:30:00.004+01:00

Under juni odlar jag min trädgård och inte mina bokhögar. Därför blir det paus till juli månad. Titta gärna in då!

Hannele Mikaela Taivassalo - " Fem knivar hade Andrej Krapl"

2010-05-20T11:51:00.006+01:00

Nej, Taivassalo uppfyller inte mina säkert alldeles för högt ställda förväntningar. Istället läser jag en kvinnlig utvecklingsroman med tunn intrig. Finlandssvenskan och vissa ögonblick av litterär magi räcker inte. Under hela läsningen tänker jag dessutom på Lynne McFalls The One True Story of the World (en liknande berättelse) och undrar om - och i så fall på vilket sätt - den romanen nog var bättre ändå. Har för mig att den var det, men jag kan minnas fel. Likartad intrig och huvudperson har ialla fall de två berättelserna. Mycket mer har jag faktiskt inte att säga om Fem knivar hade Andrej Krapl, trots dess blinkade barskyltar, uppstoppade djur, Gud, fyllor och flykt. Älskar vissa scener, vissa beskrivningar, men inte reservationslöst. Kanske hade jag fått ut mer om jag läst romanen när jag själv var ca 19 år gammal.

"devrik cümle"

2010-05-17T14:04:00.008+01:00

Three Monkeys (2009)

"I began by describing the chasm between English and Turkish, which had no verb 'to be' or a verb 'to have' and a single word for 'he', 'she' and 'it' but made a distinction between eyewitness reports and hearsay. An agglutinative language, Turkish linked root nouns to long strings of suffixes, thus dispensing with definite and indefinite articles and freestanding prepositions. Its love affair with the passive voice, its predilection for loosely linked verbal nouns, and its aversion to direct statements of fact meant that a fine Turkish sentence often obscured who did what.

There was also, I explained, a vogue among Turkey's leading writers for the devrik cümle. This was a sentence--usually a very long sentence--in which words appeared in an order different from that ordained by custom and practice, and cascading clauses created a series of expectations that were subverted by the verb at the very end. This meant that a master storyteller could offer up a string of allusive images that floated about unanchored and haiku-like until the last word pinned them down. (A translation of the first sentence of The Black Book would, if fairly faithful to the Turkish word order, read like this: 'Of-the-bed from the head to its base--the blue checked quilt--its mountain ranges, shadowy valleys, and soft blue hills--veiled with--in the soft, warm darkness-- Ruya facedown stretched-out slept.')

As the poet Murat Nemet-Nejat once remarked, Turkish was a language that could evoke 'a thought unfolding'. How might one bring that thought into English without smashing it to bits? I explained that the accepted view, especially among bilingual Turks, was that the translator should pay close attention to the sentence's 'inner logic'--the elegant way in which the various parts reflected one another and together reflected the mystery that must never be coarsened by words, the games with voice and tense and the imaginative melding of different epochs and places in sentences that were to be admired at length like pictures in a museum. For those at home inside the traditions of Turkish thought, the virtues of this approach were manifest. A translation that reflected the Turkish sentence's 'inner logic' would open up like a flower to reveal its inner truth. My own view was that poetry might allow such miracles, but the conventions of English prose did not."

- Maureen Freely, Pumaks brittiska översättare.

Orhan Pamuk - "The Black Book"

2010-05-17T11:47:00.026+01:00

Jag var tvungen att schemalägga läsningen av Pamuks roman, annars hade jag aldrig tagit mig igenom den. Varje kväll efter jobbet - femtio eller hundra sidor. Läsledan var nämligen ofta av Proustiska proportioner, likaså Pamuks besatthet av det samtidas uppgående i det förflutna och tvärtom. Fast Pamuks miljöer är fuktiga källarhålor, mörka och smutsiga trappuppgångar, sunkiga barer och bordeller, nedgågna och fattiga kvarter i Istanbul, lägenheter där tapeterna släppt från väggarna och föremålen ruvar på hemligheter. Lägg till det Pamuks förbannade postmoderna attityd, dvs. sida upp och sida ner av subjektfragmentering och identitetssökande, och vi har The Black Book.

Galip letar efter sin försvunna hustru Rüya. Hans sökande visar sig så klart också vara ett sökande efter det egna jaget och Istanbuls, ja hela Turkiets, karaktär. Varannat kapitel består av farbrodern och journalisten Celâls dagliga kolumner, där samma tema behandlas. Snart riktar Galip misstankarna mot just farbrodern. Är det månne så att Rüya och han gett sig av tillsammans? Detektivelementet i Pamuks roman är mest ett sätt att uttrycka tillvarons mysterium, hur vi ständigt konstruerar oss själva och andra utifrån minnen, miljöer och missförstånd, samt hur förutbestämt att misslyckas detta arbete är. Liksom i senare intervjuer kritiserar Pamuk här just thrillern, deckaren för att förenkla tillvaron. Själv tycker jag att han slår in öppna dörrar. Dessutom är ju hans överlägset bästa roman, My Name is Red, just en deckare där varje ledtråd leder läsaren närmare lösningen, till skillnad från de röda trådarna i The Black Book, vilka slingar sig genom Istanbuls kvarter och historier bara för att i bästa fall leda tillbaka till början.

Just cirkelrörelsen i romanen bidrar starkt till den leda jag kände under läsningen och faktiskt, Pamuks strukturella identitetsundersökning tycker jag mig ha sett i otaliga andra romaner. Samtidigt är Pamuks Istanbul fascinerande i all sin myllrande motsägelsefullhet och jag är därför glad att jag läste till slutet. Där får vi i alla fall svar på de mest elementära frågor Galip ställt romanen igenom. En konkretisering av Istanbuls problem ger också ett välbehövligt sammanhang till hans tidigare funderingar. Dessutom är det möjligt att bland de många berättelser som ingår i The Black Book skönja tidiga versioner av Pamuks senare romaner. Liket i brunnen återkommer i My Name is Red och snön som faller över både Istanbul och staden Kars pekar förstås mot romanen Snow. Galips besatthet av Rüya, hennes försvinnande och hans minutiösa studerande av föremålen i Celâls lägenhet återfinns visst också i Pamuks senaste roman, The Museum of Innocence. Slutsats: en roman där den grundläggande idén inte helt förmår bära upp vare sig romanens längd eller kompakta stil och skönheten och läsglädjen bara hittas i de många, många berättelser som utgör texten.

p.s. Boktoka har också läst.

Vit som Vitas

2010-05-16T11:48:00.011+01:00

...är tanken bakom vårens balkongplantering. Den rhododendron jag planterade för tre år sedan stendog i vintras. Tror det berodde på i stort sett allt som kan ta ihjäl dem. I deras ställe står nu en vit azalea och i grannkrukan har planterats vita anemoner. Bakom den en vit lupin. Våren är kall i år men jag hoppas på resultat någon gång i juni. Aha, tidigare bilder visar faktiskt en ganska vit balkong. Ser jag först nu. Då tyckte jag den gick i lila:

"because of those damn films"

2010-05-10T12:22:00.007+01:00

Three Monkeys (Üç maymun, 2009) av Nuri Bilge Ceylan

"Yet, it was because of those damn films - brought in from the West canister by canister to play in our theaters for hours on end - that the gestures our people used in the street began to lose their innocence. They were discarding their old ways, faster than the eye could see; [---] Let us not dwell too long on the examples the son gave me to justify his father's anger about these fake, new, and ulitmately meaningless ways of moving; suffice to say that he covered all the new laughs our people had first seen on celluloid, not to mention the way they opened windows, kicked doors, held tea glasses, and put on their coats; these anonymous learned gestures, these new winks, polite coughs, angry fits, and fistfights, they way we rolled our eyes now, the extraordinary things we did with our eyebrows, these new affectations migth make us seem tougher or more elegant but they were also robbing us of our rough-hewn childishness. In the end, the father found these hybrid movements so upsetting that he could no longer bear to see them."

Orhan Pamuk, The Black Book, s. 63-64.

Wendy Moore - "Wedlock: How Georgian Britain's Worst Husband Met His Match"

2010-05-06T14:25:00.028+01:00

Wedlock är Wendy Moores historiska skildring av äktenskapet mellan 1700-talets rikaste brittiska kvinna, änkan Mary Eleanor Bowes, och den irländske kaptenen och sol-och-våraren Andrew Robinson Stoney. Berättelsen om deras äktenskap är både rafflande och upprörande - jag sträckläste!

Efter första makens död är Mary Eleanor inte bara i besittning av en enorm förmögenhet utan också fri att praktisera sina språkkunskaper och nära sitt brinnande intresse för botanik. Hon partajar också vilt i London, omgiven av en rad män, alla redo att ta den avlidne äkta mannens plats. Ingen mer så än Andrew Robinson Stoney som utmanar den ansvarige utgivaren till en skvallerblaska, vari det skrivits nedlåtande om den glada änkans utsvävningar. I duellen såras Stoney dödligt och Mary Eleanor går därför med på ett giftemål. Hon räknar inte med att han ska överleva dagen men Stoney tillfrisknar som genom ett, eh, mirakel och förvandlar snart Mary Eleanors dagliga liv till ett riktigt helvete. Han bestämmer vad hon får säga, äta, ha på sig och vart hon får vistas. När hon protesterar misshandlar han och låser in henne. Också när hon gör som han säger slår han och trakasserar henne, fysiskt och verbalt. Allt med den brittiska lagens goda minne.

Som bokens titel antyder lär sig till slut Mary Eleanor att slå tillbaka, om än inte med nävarna. Galet spännande och som sagt upprörande skildring av en riktig psykopat, som också beskrivits litterärt. Andrew Robinson Stoney var förlagan till Thackerays Barry Lyndon, även om verkligheten vida överträffade dikten i det här fallet. Tänk kidnappningar, flykt mot skottska gränsen, möjlig incest och iscensättningar av fiktiva skeenden. Den som sett filmen The Duchess känner igen mycket. Historisk skildring med stor bladvändarpotential, på samma sätt som The Suspicions of Mr. Whicher, or the Murder at Road Hill House.

Rachel Cusk - "Arlington Park"

2010-05-04T12:47:00.012+01:00

Vardagar i Arlington Park består av mammor som fikar tillsammans, shoppar tillsammans, hämtar barnen från skolan och går hem för att vänta på sina äkta män. Arlington Park var målet; ändå känns tillvaron meningslös, tänker Juliet medan Amanda städar bort sina ångest. Maisie, som övertalat sin man att flytta hit från London, undrar om hon inte gjort ett stort misstag. Var det här allt? Är det här livet? Under tiden förbereder Christine kvällens middagsbjudning där hon som vanligt kommer att dricka alldeles för mycket.

Rachel Cusks roman är en homage till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, men en väldigt fri sådan. Arlington Park utspelas under en dag, Cusk hoppar mellan karaktärerna och det är en viss typ av kvinnoliv som står i centrum. Det är det där livet som är lätt att både önska sig och att kritisera. Det är både priviligerat och meningslöst, fyllt av förtvivlan och - ibland - ögonblick av någon slags lycka. Inte en upplyftande roman, heller ingen roman där 'något händer'. Att läsas för Cusks förmåga att ge också de vardagligaste detaljer mening och poetisk skönhet:

"...when the french doors were open and the light lay in golden, quiescent panels on the oak floor. These moments came and they were beautiful, fragile pauses, like bubbles, in which Amanda experienced a feeling of summation, almost of symbolism. They were representations: they were advertisments, for something that lay half-way between the life that was lived here and her own feelings about it. It irked her that more people were not there to witness them (s. 55-56)

inhandlat under april, III

2010-04-29T14:26:00.009+01:00

inhandlat under april, II

2010-04-29T14:24:00.008+01:00