torsdag, juli 17, 2008

Du ska va' president?

Enligt Howard Gardner innebär ledarskap bl.a. förmågan att kommunicera och förkroppsliga en effektiv berättelse. M.a.o. är en bra ledare ofta en god berättare. Vet inte om det är sant, men de två amerikanska presidentkandidaterna har båda skrivit självbiografier. Det ger tillfälle att avgöra vad det är för en berättelse de förmedlar, om inte egentliga ledarskapskvaliteter.

Först ut: Faith of My Fathers (1999) av John McCain, skriven med hjälp av stabmedarbetaren Mark Salter. Sträckläste berättelsen om farfar och far McCains superkarriärer inom flottan. De dramatiska sjöslag där de två männen för befälet är nagelbitare likt Master & Commander. Berättelsen om John McCains uppväxt, pilot i Vietnamkriget och under fem års tid krigsfånge i Hanoi är mindre heroisk men lika fascinerande. I stort följer boken följande schema: buse och rebell med outnyttjad potential förnedras, formas och slutligen positivt förändras av sina upplevelser som krigsfånge. Självrannsakan, ånger och en strävan att bli en bättre människa ger starka Benjamin Franklin-vibbar.

Som sagt, jag sträckläste. För det som berättas är spännande och välskrivet. Frågan är förstås vem det beror på, McCain eller Salter? Hursomhelst, biografin skrevs inför presidentvalskampanjen 2000 och det är inte svårt att se att den passar in också i nuvarande kampanj. Trots det framstår McCain inte som en självklar ledare. Kanske för att boken slutar då han bara är ca 35 år. En bättre kontrast till hans vilda leverne innan Vietnam erbjuds möjligen i biografi del två. Fokuseringen på krig och McCains egna krigserfarenheter resulterar i en riktigt bra berättelse som man nog ändå läser annorlunda i ljuset av pågående Irakkrig. Gör dessa erfarenheter honom mer eller mindre benägen att skicka trupper ut i strid? Självklart diskuterar boken inte heller hans inrikespolitiska åsikter. Igen, de tas väl upp i del två. I den här boken framstår han i alla fall som ödmjuk, välläst och sympatisk, fast något annat vore nog konstigt.

Ser honom i mer positivt ljus än tidigare och som en mycket starkare kandidat än han framstår i svenska medier. En patriotisk berättelse med tonvikt på självrannsakan och det karaktärsdanande tror jag att många amerikaner gärna lyssnar på. Själv tyckte jag bäst om skildringen av farfar McCain, kärleksfullt kallad Popeye av sina underordnade.

7 kommentarer:

Country Girl sa...

Vad ambitiöst av dig att läsa om McCain! Är du intresserad "på riktigt" eller har du tänkt beta av fler kandidater?
Egentligen vet vi i Sverige alldeles för lite om både valet och kandidaterna. Det är ju ändå ganska viktigt vem som blir nästa president, också för oss.

Country Girl sa...

Förlåt, nu såg jag ju att di skrivit att du skulle läsa om/ av båda två. Men ändå: ambitiöst!

Mrs. B sa...

Nja, jag är väl inte mer än allämnt intresserad men har släkt och vänner som är väldigt engagerade och på båda sidorna (rep - dem). Känner mig extremt okunnig när de sätter igång...

Inte för jag blir mer insatt i amerikansk politik av att läsa självbiografier, men det känns som ett kul och ganska smärtfritt sätt att närma sig ämnet!

Sedan tycker jag det är intressant det där med nationella myter och hur offentliga presoner framställer sig själva. Har just påbörjat Obamas första bok och den är minst lika fascinerande (och lättläst) som McCains.

Suck, inser plötsligt att man inte är "välläst" på svenska (annat än som bok). Menar förstås att McCain är "beläst"...

Country Girl sa...

Haha! Välläst...
Ja, självbiografier är en smärtfri och ofta rolig väg att närma sig ett kanske lite segt ämne. Jag har t ex läst en biografi över Maggie Thatcher (Sergeants), det tycker jag är extremt ambitiöst. Det säger kanske en hel del om mig...

Spectatia sa...

Att läsa biografier om aktuella personer är en mycket god idé som jag har haft länge, men inte lyckats omsätta till handling - något det känns som att ditt inlägg här kommer bidra till att jag ändrar på. :-)

Mrs. B sa...

spectatia: Ja, hoppas det. Det är förvånansvärt liten skillnad på politiska själv/biografier och mer popular biografier om popstjärnor och andra kändisar! Mao ofta ganska kul och skvallrigt.

Mrs. B sa...

Hoppsan, mer svengelska. Jag menar förstås "populära biografier"...