Winter själv är mer harmonisk än han varit i de närmast föregående delarna i serien, om än ganska resignerad. Han lagar återigen mat tillsammans med vackra frun Angela och inväntar kvällen med en drink i handen; måsarna skriker och John Coltrane spelar i bakgrunden. En recensent har förresten liknat Edwardsons deckare vid just jazz, där vemodigheten bryts av improviserade tempoväxlingar och en studsig dialog, vilket bidrar till den alltmer förtätade spänningen. Läses med fördel till tonerna av just Coltrane & Co.:
söndag, juli 26, 2009
Åke Edwardson - "Den sista vintern"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om det här är Winter som harmonisk så... Men du har kanske rätt. Jag lutar kanske mer åt uppgiven, eller eftergiven mot sina demoner?
Skicka en kommentar