Lucka 18

Dagarna innan jul möts Jonathan och Sara på Bloomingdale's, när de båda försöker lägga vantarna (haha) på varuhusets sista par svarta handskar. En klassisk meet cute, alltså. Jonathan faller direkt för Sara, men hon vägrar att ge honom sitt telefonnummer och skriver istället ner det i ett andrhandsexemplar av Gabriel Garcia Marques Love in the Time of Cholera. Om det är meningen att de ska träffas igen så kommer Jonathan en dag att hitta boken

Ja, premissen är idiotisk och om man som jag inte tror på ödet så finns det mycket att irritera sig på i Serendipity. Men bortser man från det är filmen en charmig, nåja, julberättelse som utspelar sig i New York och en sådan kan jag förlåta mycket. Vad står jag inte ut med för att se en film som utspelas i klassiska NY-miljöer och mestadels kring jul.

T.ex. just Bloomingdale's, för övrigt också Carrie Bradshaws (Sex and the City) varuhusfavorit. 

Runt hörnet ligger kaféet Serendipity 3, som inte bara gett namn åt filmen utan är dit Sara och Jonathan går och fikar efter att de träffats inne i varuhuset.

 Hotellet Waldorf Astoria.

 Golfklubben på Chelsea-piren.

Bokhandeln Housing Works i Soho.

Och så klart skridskobanan i Central Park under jultid. 

 Jag tänker inte gå in desto mer på vad som händer i filmen, men det är ju ett romantiskt drama så romantiska förvecklingar och dramatiska sista-minuten-vändningar är det gott om. En liten bagatell till film som ofta glöms bort på listor över stämningsfulla julfilmer. För inte kan det vara så att den anses så dålig att den inte får vara med?

Lucka 12

Slapstick, romantik och en gnutta socialrealism - It Happened on 5th Avenue (1947) är en julfilm som värnar om de hemlösa, arbetslösa och kärlekstörstande. I efterkrigstidens New York letar f.d. G.I.s desperat efter ett jobb och någonstans att bo, medan förkrigstidens baroner tillfälligt överger sina enorma hus på femte avenyn för värmen söderut. 

När världens näst rikaste man, Michael O'Connor, bommat igen sitt hus på avenyn för säsongen flyttar hobon Alosiyus McKeever in med sin lilla hund. Där lever han varje vinter i smyg som en kung under de fyra månader O'Connor är bortrest. 

Efter att McKeever förbarmat sig över arbetslösa G.I.en Jim flyttar snart en allt större skara behövande in i det stora huset, däribland O'Connors egen dotter, Trudy, som upptäckt husockupanterna men väljer att inte rapportera dem. Istället presenterar hon sig som en fattig musiker och välkomnas med öppna armar av McKeever och Jim. Hon är dock inte den enda som får lära sig hur den andra halvan - den mindre bemedlade - lever. När O'Connor själv oväntat återvänder till New York övertalas han av Trudy att spela henne urfattiga pappa.

En film med fin julstämning, fantastiska karaktärsskådespelare och humor.

NY på film: "In the Cut" (2003)

En av de bästa NY-filmer jag vet. Meg Ryan gör sitt livs rollprestation, Jane Campion regisserar (bara det), och det sätt på vilket filmen fångar en mycket specifik, kvinnlig vision av New York på sommaren är närmat unikt, olikt alla grabbiga filmvisioner av samma stad - jag identifierade mig mycket med den här filmen när jag såg den första gången. Följande skrev jag för en liten uppgift i en kurs i filmvetenskap  som handlade om musiken i filmadaptioner (In the Cut är baserad på en riktigt otäck roman av Susanna Moore) - VARNING, spoilers förekommer: 

I Jane Campions In the Cut (2003) spelar den välkända sången ”Whatever Will Be, Will Be” en central roll. Sången skrevs ca 1956 av Jay Livingstone och Ray Evans för Hitchcocks The Man Who Knew Too Much, en remake av hans tidigare film med samma namn. I Hitchcocks re-make av sin egen film framförs sången av Doris Day, som spelar en av huvudrollerna, och den förekommer alltså på ett diegetiskt plan i filmen (diegetiskt = ljud som personerna i filmen kan höra). 

Sången blev Days största hit och förknippas fortfarande främst med henne. ”Whatever Will Be, Will Be” har tre verser som består av en flicka som ställer frågor om sin framtid. Frågorna ändras allteftersom hon växer upp. Refrängen svarar henne alltid på samma sätt och kan förstås som en uppmaning till flickan/kvinnan att passivt acceptera sitt öde, vilket det än må vara (Tinknell, 90). Att detta öde dock består av äktenskap och barn, dvs den romantiska drömmen, förstärks av att det är Day som sjunger; hon är ju en skådespelare som medverkat i filmer som nästan alla förespråkar just den drömmen, även om intrigen i The Man Who Knew Too Much på ett plan faktiskt kan sägas ifrågasätta densamma (men det finns det inte plats att diskutera här).

I Campions film framförs sången av Pink Martini och ursprungsversionens rungande optimitiska refräng har här ersatts av en sprödare röst och mer tvekande frasering, samt ett naknare arrangemang. Melodi och sång återkommer flera gånger i filmen, varje gång i relation till en dröm/konstruerat minne av hur huvudpersonen Franny Averys föräldrar träffas första gången när de åker skridskor i parken. Att sången associeras med romantik bekräftas alltså även här, även om denna association gradvis blir mer ambivalent.

I filmens förtexter (se ovan) ackompanjerar sången först ett antal ”realistiska” bilder av New York, sedan huvudpersonen Frannys halvsyster, som drömmande går runt i sin trädgård där blomsterblad flyger omkring i luften, för att slutligen övergå i en scen med en sovande Franny som drömmer i svartvitt om sina föräldrars möte på skidskor. Pappans knutna näve och ett blödande skidskoskär (som introducerar filmens titel: In the Cut) underminerar dock romantiken i mötet något. Andra gången melodin förekommer, nu utan sång, är i en scen där Franny berättar för sin halvsyster om deras pappas möte med hennes mamma på isen. Återigen inkluderar Campion en svartvit scen från isen. Av berättelsen framgår att Frannys mamma bröt ihop när deras pappa lämnade henne för en annan kvinna, samt att pappan sedan dess haft en rad förhållanden med kvinnor, varav ett resulterade i att halvsystern kom till världen. Tredje gången vi hör melodin är efter mordet på halvsystern, då Frannys vision av sina föräldrars möte på isen nu är en mardröm, när pappans skridskor kapar båda benen på mamman, för att slutligen också skära huvudet av henne. Sången förekommer också i sluttexterna.

För den som händelsevis inte sett filmen skildrar den New York som en farlig plats för kvinnor. Fanny misstror alla män och alla män i filmen framstår som mer eller mindre hotfulla. Samtidigt härjar en seriemördare i Fannys kvarter, en mördare vars offer alla är kvinnor. Sex och våld är också intimt sammanbunda för Franny, vilket komplicerar hennes förhållande med en av de polismän som letar seriemördaren, eftersom hon misstänker att denna polisman kanske i själva verket är mördaren. Till viss del står alltså drömsekvenserna i kontrast till Frannys vardag, även om våldet gradvis också sipprar in i drömmarna. När Franny slutligen konfronteras med mördaren ger han henne en ring, den utlimata symbolen för romantisk kärlek. Sekunderna innan Franny skjuter honom återkommer skridskoscenen, bara för att gå i tusen bitar när skottet går av.

Estella Tinknell har tolkat sången ”Whatever Will Be, Will Be” i In the Cut i relation till en kvinnlig frigörelseprocess, mer exakt ett ifrågasättande av den romantiska myten (92). Genom att filmen ändrar versernas ordning menar hon att den passivitet som sången menar går i arv från mor till dotter slutligen bryts (McHugh, 131, i Tinknell, 90). I filmen börjar mördaren med att skära av sina offers struphuvud för att tysta (”dearticulate”) dem. Filmens gradvisa ifrågasättande av den romantiska subplotten, där ”Whatever Will Be, Will Be” alltså utgör bakgrundsmusiken, kan förstås som ett ”rearticulation,” dvs ett klargörande av vad filmen egentligen handlar om (Tinknell, 93).

Själv skulle jag vilja uppmärksamma hur filmmusiken i In the Cut också bidrar till den ambiguitet som kännetecknar hela filmen. Redan i förtexterna uppstår en sådan osäkerhet. Trots att olika scener avlöser varandra hörs ”Whatever Will Be, Will Be” i samtliga och det är otydligt huruvida sången är extradiegetisk, vilket den först tycks vara (musik till förtexterna), eller metadiegetisk, dvs något vi känner igen som en del av ”a person’s memory or fantasy,” här alltså Frannys dröm (Gorbman, Unheard Melodies, 22-3, i Bruhn, 325). Eftersom sången förekommer både i drömsekvensen och i scenerna omedelbart innan uppstår alltså en otydlighet huruvida scenerna innan drömsekvensen också är något Franny drömmer eller konstruerar (som en dagdröm).

Precis som våldet blöder in i drömsekvenserna, blöder det romantiska anslaget in i Frannys vakna tillstånd genom musiken. Därmed förstärker sången In the Cuts ”subjektiva” kameraperspektiv. Filmen igenom agerar kameraögat antingen ”stalker” av kvinnor (inklusive Franny) eller som stand-in för Frannys perspektiv på staden och på män. Den skakiga, handhållna kameran bidrar ytterligare till det subjektiva perspektivet. Som tittare vet vi helt enkelt inte hur vi ska tolka det vi (och Franny) ser. Är verkligen alla män hon träffar så farliga som hon uppfattar det? Eller är hennes misstänksamma uppfattning en konsekvens av det faktum att hon aldrig trott på den romantiska versionen av hennes föräldrars förhållande? Är det här en ”realistisk” slasher-thriller eller en film som skildrar en kvinnas komplicerade och kanske patologiska förhållande till de myter hon omges av? Till skillnad från de recensenter som såg filmen 2003 tänker jag att filmen kan förstås på båda sätten, samtidigt.

Jane Campion är inte direkt subtil i sitt symboliska användande av färger (i synnerhet rött, som kommer att symbolisera både sexuell frigörelse och kvinnors sexuella utsatthet), situationer och typer, och filmen närmast ber om att tolkas psykoanalytiskt. Bara det att Frannys konfrontation med mördaren sker i ett rött fyrtorn (hallå, fallussymbol) och att den goda polisen ligger kvar fastkedjad (psykologiskt kastrerad) i hennes lägenhet, dit hon återvänder efter att ha överlevt mördarens attack. Í likhet med Rochester i Jane Eyre, är det först när han (och mördaren, hans alter ego?) är fysiskt oskadliggjord(a), som Franny kan inleda ett förhållande med honom. De metadiegetiska aspekterna av ”Whatever Will Be, Will Be,” samt hur övrig filmmusik pendlar mellan att fungera diegetiskt och extradiegetiskt, bidrar till att In the Cut kan förstås som en visuell och auditorisk reflektion över den romantiska mytens destruktiva effekt på kvinnor lika mycket som den klichéfyllda seriemördarfilm många kritiker tycker sig ha sett. Roger Ebert förstod t.ex. inte alls poängen med de svartvita skridskoscenerna (Ebert; se också filmens låga procenttal på Rotten Tomatoes – endast 34%). Låt inte Ebert skrämma bort er. Det här är en av Campions bästa och något bortglömda filmer, en film som tål att ses om och om igen.

För övrigt är filmens slut radikalt annorlunda än slutet i Moores roman. I andra fall förhåller sig filmen relativt trogen förlagan, förutom de svartvita skridskoscenerna då, som inte alls förekommer i romanen. Därmed måste de audiovisuella tilläggen tillägnas Campion snarare än Moore. Campion gör alltså berättelsen till sin genom det ändrade slutet och den "romantiska" subplotten och dess utveckling (förmedlade till stor del genom musiken).


Källor:

Bruhn, Jørgen, “Now a Major Motion Soundtrack!—Madness, Music and Ideology in Shutter Island,” Adaptation 6:3. 25 juli, 2013, s. 320-337.

Ebert, Roger. ”In the Cut.” 31 okt, 2003. http://www.rogerebert.com/reviews/in-the-cut-2003. Nedladdad: 10 dec. 2016.

Gorbman, Claudia. Unheard Melodies: Narrative Film Music. Bloomington, IN: University of Indiana Press, 1987.

McHugh, Kathleen. Jane Campion. Champaign, Ill: Illinois University Press, 2007.

Tinknell, Estella. Jane Campion & Adaptation: Angels, Demons and Unsettling Voices. New York: Palgrave Macmillan, 2013.

NY på film: An Affair to Remember (1957)

Massor av filmer utspelar sig helt eller delvis i New York. Men jag har utvecklat någon slags regel för filmer jag tänker på som just New York-filmer. De måste på något sätt förlita sig på stadens ikoniska status och - helst - bidra till densamma. An Affair to Remember gör bägge delarna. Redan öppningsscenen (opening titles) gör klart för tittarna var de befinner sig. Ändå utspelar sig hälften av filmen på en klassisk Amerikabåt. Något snöigt Central Park går huvudpersonerna heller aldrig runt i, förresten. Men mer om det senare, nu tillbaka till fartyget:

Här stöter internationella playboyen Nickie Ferrante (Cary Grant) och nyförlovade Terry McKay (Deborah Kerr) ihop i en klassisk "meet cute" (ni som sett filmen The Holiday (2006) vet vad jag  pratar om, ni andra får googla). Nickie är också förlovad men det hindrar dem inte från att bli förälskade i varandra. Eftersom Nickie är just "internationell playboy" blir han genst igenkänd och de får svårt att dölja sin förälskelse från övriga passagerare. En rolig scen utspelar sig i fartygets restaurang, där Nickie och Terry råkar bli placerade alldeles bredvid varandra, trots att de kommit överens om att inte ses mer för att inte äventyra sina respektive förlovningar: 

De hinner dock med en liten avstickare till Nickies farmor när fartyget tillfälligt dockar på franska rivieran. Väl tillbaka på fartyget börjar de båda förstå att det som bara skulle vara en liten flirt utvecklat sig till något mer allvarligt. Så vad ska de göra? De riskerar ju båda att såra andra personer, men också att ge upp vad som kanske är en sista chans till lycka.

När fartyget anländer till New York har de bestämt sig. Nickie, som aldrig arbetet i hela sitt liv utan alltid levt på sina flickvänner, ska under sex månader se om han faktiskt kan bli en ansvarsfull familjeförsörjare. Kerry lovar att vänta på honom. När de sex månaderna är över ska de ses på toppen av Empire State Building. Om den andra personen inte är där betyder det att han eller hon ångrat sig. 

Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer under de sex månaderna men när de är till ända står Nickie där uppe och väntar, men Kerry dyker inte upp. Vad kan ha hänt? Ja, det handlar resten av filmen om. 

Det snöiga Central Park då? Jo, slutet på filmen utspelar sig kring jul och är så klart superromantiskt, men Central Park förekommer inte i en enda scen. Kanske klipptes parkscenerna bort och så sparade man en till titelsekvensen istället. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att An Affair to Remember är en av mina absoluta favoriter bland NY-filmer. 

Nora Ephrons Sleepless in Seattle (1993) refererar till An Affair to Remember hela tiden och Meg Ryans och Tom Hanks karaktärer kommer också överens om att träffas på toppen av Empire State Building. Med ungefär samma resultat, ska tilläggas. Men faktum är att filmen från 1957 inte är den enda eller ens den första. Den är en adaption av filmen A Love Affair (1939) som går att se i sin helhet på youtube här. 1994 gjordes en ny adaption av samma film, med Warren Beatty och Anette Bening i huvudrollerna: 

NY på film: Ruth & Alex (2014)

Ruth & Alex (2014) heter i USA 5 Flights Up och den titeln förklarar dilemmat paret Ruth (Diane Keaton) och Alex (silverfoxiga Morgan Freeman) står inför när filmen börjar. Efter 40 år i Brooklyn ser de sig om efter en ny lägenhet eftersom huset de bor i saknar hiss. Problemet är att Alex verkligen inte vill flytta. 

Det är filmens första komplikation. Den andra är parets hund, Dorothy, som blivit sjuk och måste genomgå en operation. Kommer hon att klara sig eller inte? Och så det tredje komplikationen, en ung pakistansk man på flykt i Brooklyn, misstänkt för att vara en terrorist. Som parets mäklare (Sex and the Citys Cynthia Nixon) påpekar, innebär det främst att priset på lägenheten riskerar att gå ner.  

Det här är en slice-of-life-film som trots att den inte lyckas knyta ihop alla trådar charmar i alla fall mig. Roth & Alex växlar mellan nutid och dåtid, när Ruth och Alex unga och nygifta först flyttade in i lägenheten. Det faktum att de ingått blandäktenskap, vilket då fortfarande var ett brott i flera stater i USA, och att de inte kunnat få några egna barn nämns visserligen i tillbakablickarna men är inte filmens huvudspår.

Tiden har gått och Ruth och Alex har gått intakta genom alla kriser. Det är också en väldigt rolig, om än lite melankolisk film, om kärlek, åldrande och allt trubbel det innebär att sälja sin lägenhet i New York. Eller för all del i vilken (stor)stad som helst idag där efterfrågan är större än tillgången.

God Jul - med en julberättelse från Paul Auster

I den sista scenen i filmen Smoke (1995) berättar tobaksaffärens ägare Auggie (Hervey Keitel) en julberättelse för författaren Paul Benjamin (William Hurt), som fått i uppdrag att skriva en sådan för en tidning. Paul Auster skrev manuset till filmen och det sägs att det han skrev först var just den här julberättelsen. I det första klippet berättar Auggie berättelsen, medan klipp två är Pauls Auster/Benjamins) version av händelserna. Varsågoda:

NY på film: "Smoke" (1995)

Smoke är en NY-film som utspelas i Brooklyn. Filmens nav är Auggies (Harvey Keitels) tobaksaffär. Där samlas kvarterets invånare, röker och pratar baseball. I kvarteret bor också författaren Paul Benjamin (William Hurt). Efter fyra publicerade romaner kan han inte längre skriva, sedan hans hustru fallit offer för en missriktad kula vid en gängskjutning för något år sedan. På väg hem från Auggies affär ser han sig inte för när han kliver ut i gatan och blir nästan påkörd då en ung kille (Harold Perrineau) slitit tag i honom. Killen presenterar sig som Hashid. I tacksamhet erbjuder Paul honom att kvarta hos honom några nätter. Och så har tittaren blivit introducerad för filmens tre huvudpersoner. Fast egentligen är de många fler, för det här ett ensemblestycke och en film där dialogen spelar den egentliga huvudrollen. Men så är det Paul Auster som skrivit manuset till Wayne Wangs film.

Smoke är en vinjettfilm, dvs den består av fler korta berättelser där samma personer återkommer. Auggie förbereder en insmuggling av kubanska cigarrer när en flamma (Stockard Channing) från förr plötsligt kliver in genom dörren och ber om hjälp med att hitta sin påtända dotter. Hashid har precis fått veta att hans frånvarande far (Forest Whitaker) återigen är i stan och bestämmer sig för att söka upp honom. Samtidigt letar några riktigt otäcka typer efter honom av helt andra skäl.

Mycket mer dramatiska än så är inte de berättelser som filmen består av men de räcker gott och väl. Smoke är nämligen en film om historieberättande. Och om den gamla sanningen att det inte är vad som berättas utan hur som avgör om en berättelse är bra eller inte. Ett av de finare ögonblicken i filmen är när Auggie visar Paul sitt fotoprojekt. Varje morgon klockan åtta tar Auggie en bild av hörnet där hans tobaksaffär ligger. Varje morgon, utan undantag. Paul har svårt att förstå meningen med projektet tills Auggie förklarar att platsen är världen i miniatyr och att man inte behöver resa någon annanstans för att förstå mer om världen än man kanske vill. Smoke är dessutom en film om manlig vänskap och manliga relationer. Förutom Stockard Channing är det bara Ashley Judd som har en någorlunda framträdande roll i filmen. Men både hon och Channing gör verkligen det mesta av materialet. Samtliga karaktärer känns så, ja, autentiska. När jag sett klart filmen känns det som att det här är personer som jag gärna skulle hänga med lite längre.

Jag såg filmen in New York 1995 och har faktiskt inte sett om den förrän nu. Då gjorde den ett starkt intryck men jag har varit lite orolig för att den kanske åldrats illa under de dryga tio åren sedan dess. Det har den inte (förutom att de röker som skorstenar förstås). Men så finns inte en enda svag rollprestation i filmen. Keitel, Hurt och Perinneau backas upp av Forest Whitaker, Jared Harris, Giancarlo Esposito samt, som sagt Channing och Judd. Ryktet säger att filminspelningen var en så fin upplevelse för alla inblandade att de inte ville sluta filma. Därför gjorde de en uppföljare, Blue in the Face (1995). Den har jag inte vågat se ännu. Filmmusik av Tom Waits, vars "Innocent When You Dream" spelar stor roll för förståelsen av den slutscen där Auggie berättar en julhistoria för Paul. Det sägs att Paul Auste skrev julhistorien först och filmen efteråt, men vem vet hur det egentligen var med den saken:

"Bullshit is a real talent Auggie. To make up a good story you have to know how to push all the right buttons. I'd say you were up there with all the masters."

NY på film: "Breakfast at Tiffany's" (1961)

Edward Blakes Frukost på Tiffanys hamnar högt, högt på min tio-i-topplista över NY-filmer. En film baserad på Truman Capotes kortroman (1958) med samma namn. I Capotes berättelese är huvudpersonen Holly Goligthly en 19-årig eskortflicka vars klienter inte alltid förstår när kvällen är slut. Hennes nya granne Fred ser henne första gången då hon motar ut en äldre man från sin lägenhet. Fred identifierar sig med Hollys situation eftersom han har ett förhållande med en äldre, gift kvinna som också betalar hans hyra. Han är författare, men lider av skrivkramp.

Så långt Capotes version. Det är ju inte den människor främst associerar till när de hör "frukost på Tiffanys", utan filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen. Öppningsscenen är också något alldeles speciellt. På en folktom 5e aveny stannar en taxi utanför juvelbutiken Tiffany's. Ut kliver Holly, iförd svart långklänning (f.ö. ett av filmhistoriens mest berömda plagg). Hon går fram till skyltfönstret, öppnar papperspåsen hon har i handen, plockar fram kaffe och en bulle och börjar äta. Jag får alltid gåshud av den här scenen.

Titeln på filmen är så införlivad i populärkulturen att turister än i dag frågar personalen på Tiffany's var butikens kafé ligger (finns inget). Någon förklaring på Hollys beteende ges inte förrän senare i filmen: Holly berättar att hon ibland lider av "the mean reds", en värre version av "the blues". Det enda som hjälper då är att bege sig till Tiffany's. Butikens lyx lugnar och får Holly att tillfälligt känna sig trygg. I filmen möter vi alltså Holly första gången när hon är mår som sämst, men öppningsscenen är så glamorös att det är lätt att missa.

Precis som i kortromanen ingår Holly och Fred (spelad av George Peppard) ett platoniskt förhållande, med Fred som något chockat vittne till Hollys livsstil och mål i livet (att hitta en rik man). Breakfast at Tiffany's består av en räcka ikoniska scener där Audrey Hepburns glider runt i filmkostymer designade av bl.a. Givenchy. Filmens andra "lilla svarta" bär Holly när hon besöker Sing Sing. Förutom titelscenen är det dock en betydligt mer lågmäld scen jag kommer att tänka på när jag associerar filmen med New York, nämligen den där Fred hör Holly sjunga sången "Moon River" sittande på brandstegen. Sången är egentligen ganska kass och Audrey kan inte sjunga, men det är en varm sommarkväll mitt i en stad där ensamma människor bor alldeles för tätt inpå varandra. För ett ögonblick förenas de via sången - men också via brandstegarna, som i filmen utgör den fysiska länken mellan Hollys och Freds skilda liv. 

Vore det inte för Mickey Rooneys vedervärdiga "yellow face," alltså hans rasistiska roll som Hollys japanska granne, skulle jag placera den här filmen först på min lista över New York-filmer, trots det sentimentala slutet (Capotes kortroman slutar inte likadant, kan jag meddela). Men nu går det inte tyvärr. Jag glömmer aldrig hur jag äntligen lyckats övertala min koreansk-amerikanska väninna att se filmen tillsammans med mig och den skam jag kände när Rooneys rollfigur plötsligt dök upp. Jag hade helt glömt bort honom och väninnan gick i taket. Så kan det gå när man ser film som vit och privilegierad västerlänning.

Sveriges Radios program Stil ägnar ett helt avsnitt åt Frukost på Tiffanys och dess populärkulturella betydelse. Där menar Susanne Ljung att Holly representerar en helt ny sort kvinna, som har sex utan att straffas för det. Nu tycks iofs Holly inte ha något sex i filmversionen, så jag vet inte hur långt Ljungs resonemang håller. Hon verkar i alla fall ha lånat det mest från en bok om filmen och rollkaraktären Holly, nämligen Sim Wasssons Fifth Avenue, 5 A.M.: Audrey Hepburn, Breakfast at Tiffany's, and the Dawn of the Modern Woman. Den står i min bokhylla i väntan på att läsas. 

NY på film: "Still of the Night" (1982)

Hitchcockinspirerad thriller från 1980-talet, Meryl Streep och New Yorkmiljöer. Oemotståndligt. Roy Scheider spelar Dr. Sam Rice, en psykiatriker vars patient mördats. Sam faller handlöst för patientens älskarinna, Brooke Reynolds (Meryl Streep) - och det förstår jag, för Streep är hur snygg som helst i den här filmen. Problemet är bara att polisen är rätt säkra på att patientens mördats av en kvinna och Streep står högst på listan över misstänkta. Två ikoniska scener gör Still of the Night värd att se. Den första scenen utspelas i källaren till huset där Sam bor. Alla som har eller haft gemensam tvättstuga känner igen ilningen i magen vid misstanken att någon står och lurpassar på en där.

Filmens andra riktigt otäcka scen utspelas i Central Park. Sam följer efter en kvinna han misstänker är mördaren, men tappar bort henne när han rånas i parken. Rånaren tar också Sams jacka, men det skulle han inte ha gjort, för kvinnan Sam har förföljt har vänt tillbaka. Scenen slutar med att rånaren står kvar under viadukten där rånet begåtts och ser Sam försvinna ut ur parken. I trappan bakom rånaren syns plötsligt en kvinna, som sakta närmar sig honom bakifrån utan att han märker det. Den scenen bidrog helt klart till den respekt jag fortfarande har för Central Park kvällstid. Så ruggig!

NY på film: "Naked City" (1948)

"There are 8 million stories in the naked city. This has been one of them." Naked City är en blandning av stadsymfoni och kriminalfilm. Det är en rätt speciell film eftersom handlingen till stor del återberättas av en s.k. voiceover, dvs en berättarröst som kommenterar det som sker i bild. Och vad sker då? Jo, New Yorkborna vaknar till nyheten om ett mord på en ung kvinna. Vad som följer känns igen från otaliga kriminalfilmer, där polisen söker ledtrådar genom att systematiskt gå igenom kvinnans liv fram till hennes död. Det som gör att Naked City ändå sticker ut är att många scener filmats direkt på New Yorks gator. Den klimaktiska slutscenen på Williamsburgbron är mycket känd. Det skulle dröja flera år till innan Hollywood började spela in fler filmer på plats istället för i studio. För den som är intresserad av att se hur New York såg ut på 1940-talet är filmen ett måste.