söndag, juni 12, 2016

NY på film: "Breakfast at Tiffany's" (1961)

Edward Blakes Frukost på Tiffanys hamnar högt, högt på min tio-i-topplista över NY-filmer. En film baserad på Truman Capotes kortroman (1958) med samma namn. I Capotes berättelese är huvudpersonen Holly Goligthly en 19-årig eskortflicka vars klienter inte alltid förstår när kvällen är slut. Hennes nya granne Fred ser henne första gången då hon motar ut en äldre man från sin lägenhet. Fred identifierar sig med Hollys situation eftersom han har ett förhållande med en äldre, gift kvinna som också betalar hans hyra. Han är författare, men lider av skrivkramp.
 
 
Så långt Capotes version. Det är ju inte den människor främst associerar till när de hör "frukost på Tiffanys", utan filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen. Öppningsscenen är också något alldeles speciellt. På en folktom 5e aveny stannar en taxi utanför juvelbutiken Tiffany's. Ut kliver Holly, iförd svart långklänning (f.ö. ett av filmhistoriens mest berömda plagg). Hon går fram till skyltfönstret, öppnar papperspåsen hon har i handen, plockar fram kaffe och en bulle och börjar äta. Jag får alltid gåshud av den här scenen.
 
 
Titeln på filmen är så införlivad i populärkulturen att turister än i dag frågar personalen på Tiffany's var butikens kafé ligger (finns inget). Någon förklaring på Hollys beteende ges inte förrän senare i filmen: Holly berättar att hon ibland lider av "the mean reds", en värre version av "the blues". Det enda som hjälper då är att bege sig till Tiffany's. Butikens lyx lugnar och får Holly att tillfälligt känna sig trygg. I filmen möter vi alltså Holly första gången när hon är mår som sämst, men öppningsscenen är så glamorös att det är lätt att missa.
 

Precis som i kortromanen ingår Holly och Fred (spelad av George Peppard) ett platoniskt förhållande, med Fred som något chockat vittne till Hollys livsstil och mål i livet (att hitta en rik man). Breakfast at Tiffany's består av en räcka ikoniska scener där Audrey Hepburns glider runt i filmkostymer designade av bl.a. Givenchy. Filmens andra "lilla svarta" bär Holly när hon besöker Sing Sing. Förutom titelscenen är det dock en betydligt mer lågmäld scen jag kommer att tänka på när jag associerar filmen med New York, nämligen den där Fred hör Holly sjunga sången "Moon River" sittande på brandstegen. Sången är egentligen ganska kass och Audrey kan inte sjunga, men det är en varm sommarkväll mitt i en stad där ensamma människor bor alldeles för tätt inpå varandra. För ett ögonblick förenas de via sången - men också via brandstegarna, som i filmen utgör den fysiska länken mellan Hollys och Freds skilda liv. 
 
 
Vore det inte för Jerry Lewis vedervärdiga "yellow face," alltså hans rasistiska roll som Hollys japanska granne, skulle jag placera den här filmen först på min lista över New York-filmer, trots det sentimentala slutet (Capotes kortroman slutar inte likadant, kan jag meddela). Men nu går det inte tyvärr. Jag glömmer aldrig hur jag äntligen lyckats övertala min koreansk-amerikanska väninna att se filmen tillsammans med mig och den skam jag kände när Lewis rollfigur plötsligt dök upp. Jag hade helt glömt bort honom och väninnan gick i taket. Så kan det gå när man ser film som vit och priviligierad västerlänning.

 
Sveriges Radios program Stil ägnar ett helt avsnitt åt Frukost på Tiffanys och dess populärkulturella betydelse. Där menar Susanne Ljung att Holly representerar en helt ny sort kvinna, som har sex utan att straffas för det. Nu tycks iofs Holly inte ha något sex i filmversionen, så jag vet inte hur långt Ljungs resonemang håller. Hon verkar i alla fall ha lånat det mest från en bok om filmen och rollkaraktären Holly, nämligen Sim Wasssons Fifth Avenue, 5 A.M.: Audrey Hepburn, Breakfast at Tiffany's, and the Dawn of the Modern Woman. Den står i min bokhylla i väntan på att läsas. 

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för din fina genomgång av filmen! Jag har ju faktiskt inte sett den, och förstår knappt själv hur jag har undgått att göra det. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan det blir av, för du beskrev filmen väldigt lockande, för att inte tala om NYC-aspekten!

Mrs. B sa...

Tack själv, det här är en film som flera jag pratat med tror att de sett eftersom namnet är så välkänt och vissa scener likaså. Så ja, se den å det snaraste!