Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

The Argonauts (2016) - Maggie Nelson

Ännu en fullträff under februari. Det kan t.o.m. vara så att detta är årets bästa bok. Och en bok om kärlek (i alla fall delvis) på själva Valentine's Day passar väl bra. Vad är då The Argonauts? På baksidan kallas boken för ett exempel på "autotheory," dvs en kombination av självbiografi och teori. Och det är pecis vad Maggie Nelsons text är. Med utgångspunkt i sitt eget förhållande vänder hon och vrider på allehanda identitesbegrepp och teoretiska definitioner av kärlek, familjerelationer och sex.

The Argonauts var en bok som fick mig att ändra åsikt hela tiden, ibland från rad till rad, mening till mening. Läsningen resulterade ständigt i frågor som Nelson förvånansvärt ofta själv försöker besvara. Betoningen på det personlig, intima och sexuella gör dessutom att det aldrig blir tråkigt eller svårt, trots de ganska luftiga teorier hon hänvisar till boken igenom. Resultatet är istället en spännande, omtumlande text. Titelns argonauter är f.ö. en referens till det mytiska skeppet Argo:

"Just as the Argo's parts may be replaced over time but the boat is still called the Argo, whenever the lover utters the phrase 'I love you,' its meaning must be renewed by each use, as 'the very task of love and of language is to give to one and the same phrase inflections which will be forever new.'" (5)  

Idén om språkets ständigt skiftande mening (som skeppet i citatet) är bara ett av de ämnen Nelson behandlar. Språkets generella möjligheter och begränsningar är ett annat. Hon frågar sig t.ex. tidigt i förhållandet vilket pronomen hon ska använda för att beskriva sin partner. Vad innebär det egentligen att benämna någon, undrar hon:

"Once we name something, you said, we can never see it the same way again. All that is unnameable falls away, gets lost, is murdered. You called this the cookie-cutter function of our minds. You said you knew this not from shunning language but from immersion in it, on the screen, in conversation, onstage, on the page. I argued along the lines of Thomas Jefferson and the churches - for plethora, for kaleidoscopic shifting, for excess." (4).

Just det kaleidoskopiska, mångfacetterande, kännetecknar också Nelsons bok. Efter att partnerns f.d. älskare antyder att Nelson lever alldeles för heteronormativt känner hon sig tvingad att undersöka vad det egentligen innebär att vara gift och ha barn, och samtidigt definiera sig som queer. Just partierna där hon beskriver kärlek som att hitta "someone with whom my perversities were not only compatible, but perfectly matched" (69) tycker jag extra mycket om. De vittnar om en ärlighet som genomsyrar hela boken och som gjorde att jag efter att ha läst en halv sida om dagen sträckläste resten av texten igår. Och jag tror att det är så den ska läsas.

The Blizzard of 2017

Jodå, vi fick en "blizzard" i år också (se 2016 års version), dvs snabba vindar och mycket snö. Faktum är att vädret slagit rekord när det kommer till svängningar. Igår var det t-shirtväder och i dag är det snöstorm. Har tydligen aldrig hänt förut, trots att New York är känt för sin växlande väderlek (något att tänka på för de som planerar en resa hit). Mr. B gick till jobbet som vanligt och får nog plumsa genom en hel del snöhögar när han tar sig hem ikväll. Jag jobbar ju hemifrån så jag kan tillåta mig att bara njuta av det vita. Det ljusar upp annars så tråkiga februari. Annat som piggar upp är den sallad jag slängde ihop till lunch, där jag tänkte på färg lika mycket som på smak:  

Det syns inte i bild, men jag lade också i en näve torkade blåbär i salladen. Superenkelt och gott. Jag tog vad jag hade i kylskåpet - med betoning på färg, som sagt. Det jag gjorde efter att bilden tagits var att bryta baconskivorna i mindre bitar och hälla över en dressing gjord på mango och chipotle. En variation på amerikansk frukost, men lite nyttigare inbillar jag mig. Vill också tipsa om världens bästa sätt att steka bacon i mikrovågsugnen om man gillar välstekt bacon men hatar oset: franska Joie's oink oink bacon tray. Lägg ett papper under baconskivorna bara, så försvinner en del onödigt fett.

En hög böcker piggar också upp. Nelson och Cohen läser jag redan, men ser fram emot att påbörja framförallt Raymond Kennedys Ride a Cockhorse när tillfälle ges. Två Patricia Highsmith har dessutom lyckats smyga sig in i högen, samt en novellsamling - Kelly Links Get in Trouble, som jag  hoppas hinna i alla fall påbörja i februari. Hurra för snödagar!  

Söndagsplaner

Vad gjorde jag utan kaffe ruggiga söndagseftermiddagar då jag helst inte vill sticka näsan ovanför täcket? Planen idag är att tillbringa hela dagen just i sängen med en kopp och en hög böcker. Överst i högen Maggie Nelsons The Argonauts (2016). Efter bara fyra sidor inte helt övertygad om dess relevans men kanske väl tidigt att avfärda Nelsons queera perspektiv på sitt förhållande. Jag väntar med ett omdöme. En smakbit tills dess:

"Words change depending on who speaks them; there is no cure. The answer isn't just to introduce new words (boi, cis-gendered, andro-fag) and then set out to reify their meanings (though obviously there is power and pragmatism here). One must also become alert to the multitude of possible uses, possible contexts, the wings with which each word can fly. Like when you whisper, You're just a hole, letting me fill you up. Like when I say husband."

(Nelson, The Argonauts, 8)