"that sweet City with her dreaming spires"

Lovely all times she lies, lovely to-night!
Only, methinks, some loss of habit’s power
Befalls me wandering through this upland dim;
Once pass’d I blindfold here, at any hour,
Now seldom come I /.../ Matthew Arnold, 1866

Maj månad, men snart står juni för dörren och därmed också det långa lovet. Då kan jag känna en plötslig längtan tillbaka till Oxford. När gator, lärosäten och trädgårdar tystnar för en stund; en stilla paus, ett djupt, grönt andetag innan språkstudenter och turister anländer. Cyklarna ställs undan, kedjas fast i stolpar och grindar. Glöms bort av ägare som kommer ihåg dem först i oktober igen.

Inga ekon från snabba fotsteg och skratt studsar längre mellan väggarna. Solen värmer de gamla stenarna, förvandlar allt till guld. Arkitekturen tar dock aldrig semester. Stanna upp, säger den, hör du verkligen hit, du kan fortfarande vända tillbaka. Porten är låst. Visa upp ditt kort, eller gå härifrån.

 För de utvalda möter paradiset på andra sidan. Ett överblommat blåregn, en rostig grind. 

Studentrummen står tomma, dörrarna vidöppna. En ensam humla surrar vilset i trappan. Doften av rosor fyller luften.

Kricketfälten är övergivna, klubbhuset öde.

Och så, precis när man inte trodde att det fanns fler grindar att passera, dyker en till upp. Idag står även den öppen. Vad möter på andra sidan? En dröm, ett uppvaknande och ett återvändande tillbaka till nuet.

/../ ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. /.../

Tomas Tranströmmer, 1954

#is och His Dark Materials

Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.

 

Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.

 

 

kritiserad filmversion

 

Och de är lika ljuvliga som jag minns dem.  Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.

det närmaste jag kommer

Aprilmåne ovan Oxford University Press 2011.

I museets dolda vrår

Pitt Rivers Museum, Oxford 2009.

Jag är officiellt förälskad i Byatts The Children's Book. Faktiskt redan från första sidan, när pojkarna Julian Cain och Tom Wellwood vandrar runt i det museum i Victoria & Albert Museum och där upptäcker hemlösa Philip, arbetarbarnet som flyttat in i ett av det nybyggda muséets många förrådsrum och drömmer drömmar i våt lera och keramik.

Bilden ovan är förstås helt fel, den är inte från V & A, utan stora salen i Pitt Rivers Museum, där en sagolik antropologisk samling huserar (inkl. krympta människohuvuden). Ett riktigt muséernas museum, som trots fel tid och rum får illustrera inledningen till Byatts roman. Att stiga in Pitt Rivers är nämligen som att resa tillbaka i tiden för de stora upptäckarna. Byatts bok är något liknande, ett ljuvligt upptäcksresande bland visuella och litterära referenser, inte till ett viktorianskt England den här gången, men väl ett edwardianskt. Mer följer när jag nått slutet.