"that sweet City with her dreaming spires"

Lovely all times she lies, lovely to-night!
Only, methinks, some loss of habit’s power
Befalls me wandering through this upland dim;
Once pass’d I blindfold here, at any hour,
Now seldom come I /.../ Matthew Arnold, 1866

Maj månad, men snart står juni för dörren och därmed också det långa lovet. Då kan jag känna en plötslig längtan tillbaka till Oxford. När gator, lärosäten och trädgårdar tystnar för en stund; en stilla paus, ett djupt, grönt andetag innan språkstudenter och turister anländer. Cyklarna ställs undan, kedjas fast i stolpar och grindar. Glöms bort av ägare som kommer ihåg dem först i oktober igen.

Inga ekon från snabba fotsteg och skratt studsar längre mellan väggarna. Solen värmer de gamla stenarna, förvandlar allt till guld. Arkitekturen tar dock aldrig semester. Stanna upp, säger den, hör du verkligen hit, du kan fortfarande vända tillbaka. Porten är låst. Visa upp ditt kort, eller gå härifrån.

 För de utvalda möter paradiset på andra sidan. Ett överblommat blåregn, en rostig grind. 

Studentrummen står tomma, dörrarna vidöppna. En ensam humla surrar vilset i trappan. Doften av rosor fyller luften.

Kricketfälten är övergivna, klubbhuset öde.

Och så, precis när man inte trodde att det fanns fler grindar att passera, dyker en till upp. Idag står även den öppen. Vad möter på andra sidan? En dröm, ett uppvaknande och ett återvändande tillbaka till nuet.

/../ ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. /.../

Tomas Tranströmmer, 1954