Tematrio - Paris

Lyran verkar vara på väg till franska huvudstaden och det bestämmer veckans tema. Böcker om Paris (och till viss del övriga Frankrike) tar upp en bokhylla här. Så egentligen omöjligt att välja. Här dock en tre rekommendationer med extra lästips:

 

1. Först det självklara valet: Émile Zolas Damernas paradis (Au bonheur des dames) (1883) - underbar roman om uppkomsten av Paris (och därmed världens) första varuhus. Zolas bästa i romanserien Rougon-Macquart. Förlagan till romanens varuhus sägs vara Le Bon Marché. Läs mer här.

 

F.ö. betydligt bättre än tv-serien som endast är löst baserad på romanen. Efteråt kan man med fördel läsa en annan Paris-roman från Rougon-Macquart: Hallarna (1873), och sedan leta upp Tore Johnsons Hallarna i Paris (1967).

2. Ernest Hemingway: En fest för livet (A Moveable feast) (1964). Hemingways memoarer om amerikanskt expat-liv i Paris på 1920-talet. Skvallrig och macho. Har skrivit mer om boken och att äta i Paris här.

 

Paris Was a Woman (1995) är både både film och bok om de amerikanska kvinnor som var i Paris samtidigt som Ernest. Paula McLains The Paris Wife (2011) skildrar samma period och personer men skönlitterärt. För den som inte kan få nog av berättelser skrivna av amerikaner i Paris, här en länk till parisisk chick-lit. Kanske inte helt aktuell längre för det skrivs ju sådana romaner stup i kvarten.

 

3. David Foenkinos Nathalie - En delikat historia (La délicatesse) (2009) läste jag på franska och tyckte: jätterolig. En fransk bagatell med svensk koppling. Filmversionen är okej, men Foenkinos humor och litterära referenser som bortblåsta. Läs mer här. 

 

Andra bra Parisbaserade verk av franska författare är t.ex. Simone de Beauvoirs Mandarinerna, som nyligen översatts av Åsa Moberg, Patrick Modianos De dunkla butikernas gata och nästan allt av Françoise Sagan.

Nannyfantasier i "Bad Marie"

Marie är barnflicka åt sin barndomskamrat Ellens tvååriga dotter Caitlin sedan några veckor tillbaka. Ellen är gift med den snygga, franska författaren Benoît Doniel. Han råkar ha skrivit Maries favoritroman, den hon läste om och om igen när hon satt i fängelse. Marcy Demanskys Bad Marie (2010) börjar i Ellens och Benoîts tjusiga våning på Manhattan, där paret hittar en full och avslocknad Marie i badkaret. Det är första gången Benoît ser henne utan kläder men inte den sista. I rekordfart inleder han och Marie ett förhållande bakom Ellens rygg och nästan lika snabbt bestämmer de sig för att dra till Paris, och de tar dottern Caitlin med sig. Vad de ska göra när de väl kommit dit har dock ingen av dem tänkt på.

Jag läste ut Bad Marie på några timmar, över en kopp kaffe på en morgonsolig altan. Det är en charming roman i fransk stil. Marie påminner lite om Françoise Sagans hedonistiska huvudpersoner fast hon är om möjligt ännu mer amoralisk. Hon gör vad som faller henne in, tar vad hon vill ha och slösar ingen tid på att ångra sina beslut, även om resultatet inte blir som hon tänkt sig. Demansky är inte bara romanförfattare utan också filmkritiker och hon gillar fransk film, berättar hon i bokens extramaterial. Det märks. Lättsmält sommarläsning.

Miles Franklin - "My Brilliant Career"

Françoise Sagan i australiska bushen - Possum Gully, Bruggabong, West Bin Bin! I My Brilliant Career (1901) hamnar familjen Melvyn i ekonomiska svårigheter när fadern börjar dricka. För sextonåriga dottern Sybylla blir slaget hårt. Hennes ambition att göra något speciellt av sitt liv kvävs sakta av fattigdom och hårt, fysiskt arbete:

"All were weary, all but the sun. He seemed to glory in his power, relentless and untiring, as he swung boldly in the sky, triumphantly leering down upon his helpless victims. Weariness! Weariness! This was my life - my life - my career, my brilliant career!" (s. 21)

Räddningen blir en inbjudan till mormoderns välmående gård, där hon återigen får tillfälle att läsa, vandra fritt och drömma. På sina vandringar observeras hon av grannen Harold Beecham, som faller handlöst för den egensinnia flickan och erbjuder henne sin hand. Men Sybylla tvekar, då ett äktenskap med Harold hotar hennes planer på en "lysande karriär", trots löften om att han inte ska stå i vägen.

Författaren Stella Franklin var bara sexton år när hon skrev boken. Sexton! Ursäkta därför melodramatiken och de ibland högtravande dialogerna. De är säkert utmärkta exempel på hur en sextonåring à la 1901 resonerade. Samtidigt är hon klarsynt brådmogen. My Brilliant Career liknar Little Women och Anne på Grönkulla, men huvudpersonens ambition är vagare och därför mer kontroversiell. Mer lik Françoise Sagan, mao. Ja, jag tjatar alltid om Sagan och måste göra det igen, eftersom Sybylla drivs mest av det hon inte vill. Hennes kärlek till den australiska bushen och dess nybyggare är trots det intensiv; friheten hon slutligen finner i hettan, dammet och, faktiskt, fattigdomen eggar både hennes och läsarens fantasi:

"I have voiced the things around me, the small-minded thoughts, the sodden round of grinding tasks - a monotonous, purposeless, needless existence. But patience, O heart, surely I can make a purpose!" (s. 228)

Att den unga Stella Franklin fick betala för sin frispråkiga, konträra hjältinna råder lite tvivel om. Trots den manliga pseudonymen identifierades hon som författaren och romanen lästes som självbiografi. Havelock Ellis, tidens mesta sexualexpert, ni vet, bodde vid tidpunkten i Australien och tolkade naturligtvis huvudpersonen som perverterad, abnormal. I förlängningen tolkade han också Franklin och hon drog genast tillbaka boken. Först 1966, flera år efter hennes död, trycktes den på nytt. Jag som ofta sett den här boken i tidigare Virago-upplaga behövde tydligen ett nytt omslag för att lockas. Hädanefter kommer jag att skärskåda de gröna Virago-ryggar jag hittar på Oxfam.

"Réponses - The Autobiography of Françoise Sagan"

THE SAGAN LEGEND
"In 1954 I was faced with a choice: I could either be a shocking writer or a middle class girl. Actually, I was neither. A shocking young girl and a middle class writer might have been a more accurate description."

"I sometimes think that life is just a horrible joke. If you're the slightest bit sensitive, things constantly touch you on the raw. Little things nag at you, get on your nerves all the time. Something on television, a passing comment from a policeman or a concierge. Something inside you panics, just like a little animal, a squirrel in a cage. So you have a drink."

WRITING
"The pleasure of telling stories and telling myself stories. There's no way you can explain the pleasure you get out of writing. All at once you find a noun and an adjective that go together perfectly. You never know why, but two fantastic words suddenly match perfectly. It may not be what you meant to say, but it's just right. It's like walking through a beautiful landscape you don't know. It's beautiful, but it can also be humiliating if you can't write what you want to write. It's rather like dying; you feel so ashamed of yourself, ashamed of what you've written. But when it's going well, you feel like a well-oiled machine that's running perfectly. It's like watching someone run a hundred yards in ten seconds. It's a miracle; the sentences build up and your mind seems to be working automatically. It's as though you were watching yourself."

"What strikes me most about myself, the people I know and the people I've known in the past it the constant loneliness. That's not a minor, harmless theme."

M-D Lelièvre - "Sagan à toute allure"

Precis som många andra hade jag en tonårsförälskelse i Françoise Sagan, eller snarare hennes böcker. Romanerna Bonjour tristesse och Tycker ni om Brahms? bidrog till att forma mitt moraliska tonårsuniversum, på gott och ont. Men när jag sedan försökte läsa Un certain sourire på originalspråk (med finaste omslaget, se till höger) och fann det för svårt, valde jag av någon anledning också bort resten av Sagans produktion. Det fanns så många andra författare.

Det är först nu, som betydligt mer vuxen, jag återvänt till Sagans böcker och Marie-Dominique Lelièvres makalöst bra biografi Sagan à toute allure (löst översatt: Sagan i full karriär). Lelièvres föräldrar levde i Sagans anda: snabba bilfärder till Rivieran, drinkar på tidiga eftermiddagen och en ovilja att växa upp och ta ansvar. Det är inte konstigt att hon får munhäfta när hon som ung reporter träffar Sagan, det är ju en levande legend som sitter framför henne. Och det är så Sagan oftast beskrivs, se t.ex. SVTs Kobra-reportage om författaren. Som om hon inte skrivit något förutom Bonjour Tristesse, alternativt att det är så mediokert att det inte är värt att nämnas.

Därför är det trevligt att läsa Lelièvres biografi. Den består av korta kapitel som belyser olika aspekter av Sagans liv och texer. Resultatet är ett kaleidoskop av röster, perspektiv och åsikter, vilka ger en mer komplex bild av Sagan och den franska samhällsutvecklingen sedan andra världskriget. Äntligen förstår jag t.ex. varför Sagan klassades som ungdomsidol fast hon såg ut som en liten tant i höga klackar och kappor. Att hon dessutom var kompis med bl.a. Sartre, Mitterand och Johnny Hallyday ger en fingervisning om hur länge hon var del i det franska kulturlivet.

Idag är det svårt att föreställa sig den stjärnglans som omgav Sagan. Att hon medvetet försökte leva upp till sin image bidrog naturligtvis till fokuseringen på hennes person. Fast hon var också ett barn av sin tid och diskuterade aldrig sin bisexualitet offentligt. I kapp med att hennes missbruk ökade (först alkohol, sedan amfetamin och slutligen kokain) drogs hon också in i ett antal politiska och ekonomiska skandaler och dog utfattig. Sista delarna av Lelièvres biografi är deprimerande.

Trots det händelserika livet glömmer Lelièvre inte bort att Sagan också var en populär och produktiv författare (till skillnad då igen från Kobra, där SVTs mest fåfänge programledare Kristofer Lundström nonchalant viftar med pjäsen Château en Suède som enda exempel och verkar tycka att det enda intressanta är att den utspelas i Sverige). Lelièvre diskuterar innehåll och tematik i texterna, drar försiktiga men väl argumenterade paralleller mellan Sagans liv och verk och möter en litteraturvetare som jämför henne med författarna La Fontaine och Mauriac. Han menar att den lätthet och elegans med vilken Sagan skriver påminner om ett musikaliskt stammande. Den ungdomsstämpel böckerna har motsägs av Sagans i grunden klassiska språk, anser han, och beror nog mest på hennes livsstil.

Själv önskar jag att jag läst Sagans böcker på franska. Mer synd tycker jag det är att Lelièvres biografi inte är översatt till engelska eller svenska. Man kan istället läsa Sagans egna böcker och med fördel sedan ge dem till en behövande tonåring.

Antal Szerb - "Journey by Moonlight"

"Every educated Hungarian knows and loves this book", skriver översättaren Len Rix i efterordet till Antal Szerbs roman om ett nygift par som genomgår plötslig medelålderskris under smekmånaden i Italien. Mannen, Mihály, lämnar rätt och slätt sin hustru på tåget från Venedig och hamnar via omvägar först i Siena, sedan Gubbio och slutligen i Rom där han stöter på en bekant, professor Waldheim, om vilken han tänker:

"There's a man who's managed to stay fixed at the age that suits him. Everyone has an age that's just right for him, that's certain. There are people who remain children all their lives, and there are others who never cease to be akward and absurd, who never find their place until suddenly they become splendidly wise old men and women: they have come to their real age. The amazing thing about Waldheim is that he has managed to remain a university student at heart without having to give up the world or success, or the life of the mind."

Trots framgångar på jobbet är Mihály övertygad om att hans egen guldålder också var ungdomsåren, då han ingick i ett menage à trois med ett syskonpar (tänk: Les Enfants Terribles). Till skillnad från Waldheim har han dock inte lyckats hålla liv i sitt yngre jag. Nu lider han av panikångest och stark dödslängtan, vilka lättar något när han får höra att kvinnan som utgjorde halva syskonparet också befinner sig i Rom. Under tiden har hans fru rest vidare till Paris där hon genomgår en egen, liknande identitetskris.

Journey by Moonlight är en lågmäld och introspektiv Italienskildring , men kanske inte helt lyckad som roman. Likt Mihály vandrar berättelsen gärna iväg och jag har svårt att förstå karaktärernas motivation. Det mästerligt antiklimaktiska slutet knyter visserligen ihop trådarna och humorn förlöser huvudpersonernas desperation, men då är det nästan för sent. Szerbs bok är nog den typ av roman som bäst uppskattas i efterhand. Hans ironiska betraktelse över jakten på det förflutna fungerar i alla fall som effektiv bot mot densamma. Rimligtvis är detta vad intellektuella ungrare älskar?

Idén att vi kan förbli unga och oansvariga livet igenom återkommer för övrigt i Françoise Sagans roman La Chamade/Sträcka vapen. Trettioåriga Lucille lämnar sin sugar daddy Charles för unga, men fattiga Antoine. Hur ska det gå, undrar man genast, då det som betydligt äldre Charles möjliggör är just Lucilles ovilja att växa upp:

"He accepted her irresponsibility, he confirmed the choice she had made, fifteen years earlier, to never quit her adolescence. The same decision that probably exasperated Antoine."

Lucille lallar helst runt hemma, äter godis och läser böcker, eller hänger på Paris barer och tjusigare nattklubbar. Med Antoine blir hon plötsligt påmind om att sådant kostar pengar. I vanlig ordning vägrar Sagan moralisera över det ansvarslösa. I kampen mot ev. medelålderskris fungerar inte La Chamade, då huvudpersonen faktiskt inte behöver växa upp. Själv tänker jag när jag läser att: Lucille, c'est moi. Efter Journey by Moonlight nyktrar jag till igen. Szerb menar att man inte kan vrida tillbaka klockan, medan Sagans bitterljuva slut antyder att priset man betalar för evig ungdom kanske är för högt. Som ministudie över snabbt brinnande förälskelse är hennes tunna roman dock oöverträffad.

les clichés saganesques

"Varför begränsade Sagan med sin enastående talang sina ämnesval till en snäv intimsfär? Varför pub­licerades det inte i Frankrike en enda roman som behandlade ockupationstiden eller krigsslutet?"

I sin recension av Fran­çoise Sagan: A toute allure skriver Ruth Lötmarker om Marie-Dominique Lelièvres tes - dvs. Sagan som franska efterkrigssamhällets balsam för det dåliga samvetet.

Françoise Sagan - "Those Without Shadows"

Snart halvvägs in i Lelièvres biografi över Françoise Sagan flyter liv och verk ihop för mig. Françoise, Bernard, Florence och Jacques - väluppfostrade rebeller utan mål och mening i livet. Efter succén med Bonjour Tristesse saknas inte heller pengar, varför då växa upp, resonerar gruppen? Istället hyr man hus i Saint Tropez och senare, när turisterna svämmar över den blå kusten, köps ett hus i Normandie. När hon inte flänger runt i diverse sportbilar, super eller läser (bouquine) skriver Sagan samtidsberättelser om hur man överlever i ett amoraliskt universum.
I romanen Those Without Shadows (Dans un mois, dans un an/Om en månad, om ett år) söker karaktärerna desperat efter berättelser genom vilka deras liv ska få mening och mål. Det är framförallt i kärleken svaren söks. En löst sammansatt grupp konstnärer och intellektuella i Paris noterar noggrant varje detalj i det egna och andras kärleksliv. Varje gest rymmer en potentiell evighet och nostalgin är omedelbar, den uppstår redan i ögonblicket:

"'I shall never be able to take this lightly again', she thought, 'it will never again be something easy, nocturnal; it will always be bound up with that look of his'."

Melankoli präglar också de böcker jag tidigare läst av Sagan. De vore outhärdligt banala om det inte vore för de molnlätta sanningar de förmedlar på avskalad, exakt prosa. Det som räddar hennes berättelser från klichéstämpeln är att Sagan accepterar oss som vi faktiskt är. Hennes romankaraktärer lever som vi gör, inte som vi önskar att vi gjorde och hon dömer dem inte. När jag läser hennes böcker slås jag av hur ovanlig sådan generositet är, och inte bara bland författare. Den är nyckeln till hennes charm, tror jag.