"Chic" Lit Paris

Romantiska komedier som utspelas i Paris är särskilt outhärdliga - och oemotståndliga. Utöver allmänt romantikbehov och Eiffeltornskult antas man som läsare också hysa gränslös beundran för fransk medelklasskultur. Å andra sidan, vore jag inte fascinerad av fransk kultur öppnade jag inte böckerna. Men vad letar jag efter, undrar jag, när kliché följer på kliché i Katharine Davis Capturing Paris. Jo, det är nog just de lättsinniga klassbeskrivningarna jag dras till. Det som stör är romanförfattarnas brist på distans. Storögt beskrivs fransmän och fransyskor som sofistikerat svala och perfekta, när de inte är farligt översexuella, förstås. Slutresultatet är romantisk komedi, utan verklig humor.

Nödvändiga ingredienser? Eiffeltorn, pudlar, kaféer och långa ben!
 

Capturing Paris följer välkänt mönster. Huvupersonen är en medelålders poet, vars äktenskap hotas när mannen efter tjugo år i Paris vill flytta tillbaka till USA. Det här är litteraturens motsvarighet till painting by numbers, trots (eller kanske på grund av) nickningar till Henry James. Efter en serie möten, vilka gör poeten medveten om de farliga, sexuella underströmmar europeisk kultur bygger på, finner hon sig själv och lämnar Paris tillsammans med mannen. Davis komunicerar därmed samma melankoliska budskap som t.ex. Diane Johnson: det europeiska kulturlandskapet är amoraliskt och grymt. Amerikaner som insisterar på att stanna kvar riskerar att förlora sin högt värderade oskuld. De nationella sterotyperna bekräftar därmed varandra. Fast läs gärna Capturing Paris för fina vykortsbeskrivningar av ett höstligt Paris.

Mer befriande är det att läsa en brittisk variant på temat (fast britter lyckas inte alltid, Robyn Sismans Weekend in Paris är en sämre Bridget Jones dagbok - i Paris). Det är länge sedan jag skrattat så till en chick lit, som under läsningen av Kate Muirs Left Bank. Via det kosmopolitiska och ytliga paret Madison och Olivier Malin, samt deras brittiska nanny Anna, sticker Muir effektivt hål på den sofistikerade ytan. Hennes karaktärer är också karikatyrer, men roliga sådana. Mer cynisk komedi än romantik, vilket känns välbehövligt efter Davis roman. Fast det rör sig fortfarande om chick lit och halvvägs in i Muirs bok, när de nödvändiga förvecklingarna introduceras, mildras cynismen. Då blir det tydligt hur mycket bättre särskilt Diane Johnsons intriger är, men det förlåter jag gärna Muir eftersom hon vägrar sentimentalitet. För den som anser sig alldeles för highbrow för chick lit, men tycker att fransk kultur och klass är intressant, rekommenderas istället Pierre Bourdieus totalt humorlösa men imponerande sociologiska tegelstensstudie Distinction.