söndagserie - Big Little Lies (2017)

Söndagar har gått från att vara slöa, lätt melankoliska dagar till dagar då jag otåligt väntar på senaste avsnitten av Homeland och Big Little Lies. Den senare har jag knarkat hela gårdagen och hunnit ikapp lagom till kvällens finalavsnitt.

Big Little Lies är beroendeframkallande av flera skäl. För det första utspelas den i Monterey, en liten men mycket chic stad på norra Kaliforniens kust. Inte nog med att tittare kan vila ögonen på scener med bron Bixby Creek, de välbärgade huvudpersonerna bor dessutom i glamorösa strandhus av glas med havet och solnedgången praktiskt talat i deras vardagsrum. Och när de inte ses utanför den lokala privatskolan för att plocka upp sina barn, dricker de kaffe i den perfekt pittoreska hamnen eller vin framför öppen eld på någon uteservering. Typ.

För det andra är Big Little Lies ett mordmysterium. Men vem som mördats (och av vem) har fortfarande inte avslöjats. Intervjuer med vittnen klipps in i seriens handling, som utspelar sig innan mordkvällen. Kritiker har jämfört klippen med en grekisk kör, där grannar, lärare och allmänt nyfikna kommenterar huvudpersonernas handlingar och personligheter. På så sätt blir man som tittare dubbelt investerad i vad som händer under seriens gång. Fast jag ska erkänna att jag ofta glömmer mordintrigen.

För det som verkligen gör Big Little Lies till något utöver det vanliga är de fyra kvinnliga huvudpersonerna, spelade av strålande Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Laura Dern. Det är kvinnornas konkurrens, intrigerande, men framförallt vänskap, lojalitet, omsorg om sina barn och förmåga att hålla varandra om ryggen som står i centrum. Det melodramatiska anslaget är aldrig långt borta och i händerna på mindre begåvade skådespelare hade de fyra huvudrollerna kunnat förbli klyschiga västkustvarianter på Desperate Housewives. Nu är det inte så, tack och lov, även om serien balanserar på kanten. Till tonerna av Fleetwood Mac, Neil Young och PJ Harvey och med blicken mot havet tar serien upp ämnen som mobbning, sexuella övergrepp och misshandel utan att hemfalla i socialrealism. Vad man tycker om serien beror nog ytterst på vad man tycker om det. Själv låter jag mig helt och hållet förföras. Uppenbarligen har jag lättare för den här typen av historier som film än som litteratur.

The Night Manager (2016)

Miniserien The Night Manager (2016) är baserad på spionromanens mästare John le Carrés bok med samma namn, och regisserad av danska Susanne Bier. Resultatet är en av årets snyggaste serier med en supersuave Tom Hiddleston i huvudrollen som nattportiern Jonathan Pine som i sitt jobb får tillgång till hemlig information om en internationell vapenhandlare, i serien spelad av Hugh Laurie, och förmedlar uppgifterna till brittiska MI6. Efter det är ingenting i hans liv sig likt.

 

Jag älskar den här serien av flera orsaker. För det första, Hiddlestons och Lauries krispa engelska accenter och välskräddade kostymer. Och, icke att förglömma, en höggravid och engagerad Olivia Colman som Pines MI6-kontakt. Lägg till det urtjusig cinematografi och exotiska och politiskt heta miljöer (Kairo under arabiska våren, Zermat, Mallorca, Turkiet och syriska gänsen). Dessutom nagelbitande spänning och för ovanlighetens skulle en protagonist som agerar av övertygelse om att han gör det rätta. Nog så ovanligt i dessa cyniska tider och uppfriskande bland nutidens alla trasiga och moraliskt ambivalenta hjältar. Och efter att ha sett serien kan ni spekulera i hur det hade gått om en helt annan sorts hotelier (t.ex. Basil Fawlty) hade spelat Pine. Eller så kan ni bara se det här.

"Outlander" - Diana Gabaldon

Å, jag hade på känn att jag skulle fastna för Gabaldons historiska tidsreseromaner, trots att jag verkligen inte vurmar för vare sig säckpipor, kiltar eller keltisk kultur i allmänhet. Egentligen har jag inte tid att läsa om hur sjuksköterskan Claire Randall och hennes man Frank efter andra världskrigets slut försöker att hitta tillbaka till varandra genom att tillbringa tid tillsammans i de skotska högländerna. Eller hur Claire besöker häxringen Craigh na Dun och gör någon slags magisk tidsresa tillbaka till 1745, där hon faller handlöst för skotten James Fraser och hamnar mitt i ett politiskt rävspel mellan klaner och engelsmän, samtidigt som hon försöker hitta tillbaka till sin egen tid och till Frank.

 

Men, tid eller inte, så slukade jag första delen på två dagar och såg sedan tv-filmatiseringen av boken i väntan på bok två som jag beställde så fort jag läst ut den första. Bok två anländer idag meddelar Amazon. Jag vet att jag är sen med att läsa serien, men tack gode gud för att det är sommar för annars vore risken att jag försummade mitt arbete på grund av sömnbrist. Redigeringen av min egen bok kan jag göra halvt i sömnen och föreläsningen jag ger i augusti får jag helt enkelt skriva på när jag läst ut alla delar i Gabaldons serie eller tröttnat på densamma. Och i ljuset av Brexit har faktiskt de historiska händelser Gabaldon beskriver viss relevans.

 

Orkar man inte läsa 1000+ sidor kan man välja att bara se tv-serien istället. Väldigt välproducerad med fina 1940-talsmiljöer, kostymer och skotsk 1700-talsnaturalism. Missa inte:
 

"Jessica Jones," säsong ett

Efter arbetstid den här veckan har jag tittat mig igenom hela första säsongen av Nextflixs Jessica Jones, en serie som utspelar sig i samma universum som Marvels superhjältefilmer. Temat är dock rejält nedtonat. Inga dräkter eller fåniga namn, vilka nog hade avskräckt mig. Istället ligger fokus till en början mest på Jessica Jones arbete som privatdetektiv och på hennes oförmåga att komma över traumat efter en psykisk misshandel med våldtäktsinslag. När mannen som misshandlade henne plötsligt dyker upp i hennes liv igen, bestämmer hon sig för att slå tillbaka.

David Tennant och Krysten Ritter

Och här kommer superhjältetematiken in, för mannen är säsongens mesta antagonist och har seriens övertydligaste namn, Kilgrave, en person med förmåga att styra människors handlingar enbart med sina tankar. Till saken hör att Kilgrave - förföriskt och galenpannigt spelad  av David Tennant - fortfarande är förälskad i Jessica och hoppas på en återförening, den här gången dock med Jessicas fulla medgivande. Vad synd bara att han inte kan låta bli att manipulera och terrorisera  människor i sin väg. Emily Nussbaum har uppmärksammat seriens blinkningar åt samtida vampyrromanser och Buffy i sin utmärkta recension av serien i The New Yorker, men serien kan nog snarare kallas en anti-romans. Hursomhelst mycket sevärd.
 

#is och His Dark Materials

Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.

 

Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.

 

 

kritiserad filmversion

 

Och de är lika ljuvliga som jag minns dem.  Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.

dokumentära dilemman

Om man ska tro Sveriges television handlar den svenska dokumentären Black Nation om vad det innebär att vara svart man i Detroit. Missvisande innehållsinformation, faktiskt. Det är ju en dokumentär främst om Black Christian Nationalism. Och som ofta likställs svarta män med ghettot. Lite konstigt också att en av kyrkoledarna citerar Orlando Patterson, som förhåller sig skeptisk till ideologier som den ovan. Enligt honom är den svarta underklassens bistra situation inte så mycket en rasfråga, som en ekonomisk fråga. Den vinkel nämns inte i dokumentären. Fast Black Nation är sevärd, om man håller ovanstående i minne. Kan ses på svt.play tom 23 december.

höstspöken

Allhelgona natt och alla själars dag närmar sig. En tid att minnas de döda men allt oftare också en tid för importerade pumpor, masker och skrämsel. Ett alternativ till den skrämmande (ha) kommersialiseringen av helgens aktiviteter är att se BBCs tv-versioner av M. R. James spöknoveller, via youtube:

"Oh Whistle, and I'll come to you, my lad" är klassikern i sammanhanget. Jag som redan har livlig fantasi i förh. till vardagsföremål klarar knappt att se filmen ovan. "A View from the Hill", "A Warning to the Curious", "Number 13", "The Treasure of Abbot Thomas" samt "Lost Hearts" är mer lagom ruggiga.

La rentrée littéraire

Det är den tiden på året igen. I franska boklådor ligger purfärska romaner av landets finaste. La Maîtresse listade för en tid sedan favoriter utvalda av tidningen Le Figaro, men de tyckte jag verkade ganska trista. Med två undantag: Patrick Poivre d'Arvors Fragments d'une femme perdue (en man blir besatt av enigmatisk femme fatale) och Jean-Marc Parisis Les Aimants (tänk: bokversion av Christophe Honorés filmer).

Patrick Poivre d'Arvor (PPDA bland kompisarna) gästar också snygge François Busnel i La Grande Librairie, franska TV5s eminenta bokprogram. Busnel samtalar också med tre andra författare, vars böcker jag kommer att leta upp: Delphine de Vigan (författare till No et moi) har skrivit Les heures souterraines, en skildring av en kvinnas gradvisa osynlighet på sin arbetsplats. Ce que je sais de Vera Candida, Véronique Ovaldés roman om en kvinna som kämpar för att undkomma sitt öde på en imaginär sydamerikansk ö, verkar också spännande. Och slutligen Justine Lévys självbiografiska roman Mauvaise fille. Lévy blev känd för några år sedan då hon i en likaledes självbiografisk roman beskrev hur Frankrikes nuvarande första dam, Carla Bruni, förförde hennes dåvarande man. Kvinnor, deras karaktärer och liv är uppenbarligen det gemensamma temat inte bara hos Busnel, utan också för mina franska bokval i höst.

p.s. Förresten, på tal om Christophe Honoré, varför är det stört omöjligt att få tag i filmen La belle personne (2008), Honorés omarbetning av den franska klassikern Princesse de Clèves? Grrr, den visades ju på London Film Festival, som jag struntade i förra året. Nu kan jag knappt vänta tills årets festival i oktober.

Förnuftigt och känsligt

En ny filmatisering av Jane Austens Förnuft och känsla! Det måste vara fler än jag som tycker att Ang Lees version är förskräcklig. Emma Thompson är alldeles för gammal för sin roll och Kate Winslets skådespelarprestationer har aldrig imponerat. Värst är träiga Hugh Grant som Thompsons kärleksintresse. Vilka makalöst felaktiga rollbesättningar. Förra året visade BBC nyproducerade tv-versioner av Austens romaner, bl. a. då just Förnuft och känsla. Resultatet blev inte alltid lyckat, men väl valda skådespelare och nyrealistisk ton gör äntligen rättvisa åt den här romanen, som trots de tvära kasten i handlingen tillhör Austens bättre. Låt oss bara slippa en Förnuft och känsla och zombies...

Poetisk landskapsguide 2*

Ur "Wuthering Heights" (september 1961)

The horizons ring me like faggots,
Tilted and disparate, and always unstable.
Touched by a match, they might warm me,
And their fine lines singe
The air to orange
Before the distances they pin evaporate,
Weighting the pale sky with a soldier color.
But they only dissolve and dissolve
Like a series of promises, as I step forward.

There is no life higher than the grasstops
Or the hearts of sheep, and the wind
Pours by like destiny, bending
Everything in one direction.
I can feel it trying
To funnel my heat away.
If I pay the roots of the heather
Too close attention, they will invite me

To whiten my bones among them.

-- Sylvia Plath

*) BBCs "A Poet's Guide to Britain" fortsätter genom att påminna om att Plath också var landskapspoet.

Maj månads läsning

BBCs lyrikserie är inspirerande. Den första av månaderna utan R kommer därför att gå i engelska romantikens tecken. För nu ska de läsas mer ingående, Coleridge, Wordsworth, Shelley, Keats och Byron, samt ett antal kvinnliga romantiker (som jag hoppas kunna namnen på snart). Dags att leta fram gulnade anteckningar från Duncan Wus underbara föreläsningar, rota bland hyllorna efter sekundärlitteratur och göra besök på Londons många museer. Första instans: A. S. Byatts Unruly Times: Wordsworth and Coleridge in Their Time. Hejdå Susan Faludi, vi gör en paus.

Sprängdeg, krut och whisky? Nej, hellre psykiatri

Som ett gammalt blåmärke

...är cinematografin i Branaghs version av Mankells deckare. Ett sådant konsekvent användande av primärkulörerna har jag inte sett sedan Beineixs filmer. Två färger dominerade, gissa vilka? Tänk svenska flaggan. Störde något vansinnigt. Och Branagh som Wallander? Svårt att inte jämföra med Rolf Lassgård, men skäggstubb, suckande och nedåtvända mungipor gjorde rollen, trots avsaknandet av verkliga fåror i babyfacet. Bäst var scenerna med pappan, så klart. Själva berättelsen, Sidtracked/Villospår, är den tråkig och förutsägbar som bok också? Eller har jag läst den förut och glömt allt utom mördarens identitet? För halvvägs in i filmen visste jag vem det var. Två scener var dock både tjusiga och hemska: inledningsscenen på rapsfältet och senare ett överfall i ett parkeringshus där tittaren luras rejält. En rödblinkande järnvägsövergång för att illustrera Wallanders ovilja att prata känslor med sin dotter, var också snyggt. Så nu vet ni. Och Anders, jag spelade in avsnittet åt dig, är du intresserad av kassetten och var det här avsnittet du var med i?

Je suis bibliothécaire

Le Choix des Libraires är en webplats där franska bibliotekarier listar sina favoriter bland nyutkomna böcker, mycket franskt men också en del utländskt. Här kan man också lyssna på enskilda bibliotekariers boktips och höra franska författare prata om sina nyutkomna böcker. Allt på franska, ska jag väl tillägga. Den som har allmän Babelabstinens, föredrar att se sina favoritförfattare och inte bara lyssna på dem eller vill träna upp sin franska hörförståelse kan istället bokmärka La Grande Librairie, ett franskt tv-program där aktuella författare intervjuas av "Monsieur Livres", dvs. François Busnel, chefredaktör för tidningen Lire och som fotot till höger antyder en lite mer glamorös, intello (tänk: BHL) version av Daniel Sjölin.

p.s. Ännu ett språktips: Serge Gainsbourg rättar iskallt stavfelen i sin älskades kärleksbrev i En relisant ta lettre.

kort besök

Nej, det är visst inte bara min uppkoppling som felar. Det gör också min blogg, som vägrar publicera inlägg. Addressbyte blir kanske nödvändigt. Under tiden bara sporadiska inlägg, som detta:

Satrapis Persepolis kan med fördel läsas tillsammans med Kapuścińskis Shah of Shahs. Neil Gaiman hade roligt med namnen på Londons tunnelbanestationer i sin roman Neverwhere men inte mycket mer. Libba Bray skriver plågsamt dåligt hopkok av The Little Princess och Harry Potter med ruggiga inslag av fördomsfull ungdomsporr. Jag borde veta bättre än att läsa och får därför skylla mig själv. Konstaterar återigen att jag inte kan avgöra om Åsa Moberg verkligen vet vad hon gör i Simone och jag, dvs är det genialiskt eller bara galet självutlämnande? Både och? Min kära pappa har tjatat om HBOs serie Deadwood och nu förstår jag varför. Kan inte sluta titta och måste nog köpa de två återstående säsongerna innan jag ger mig på hysteriskt hypade The Wire.

Läser just nu: Michèle Roberts Daughters of the House.

Engelsk klassiker

Tre ljuvliga BBC-filmatiseringar av Elizabeth Gaskells böcker finns nu på dvd. Gaskell är inte särskilt läst längre, vare sig i Storbritannien eller Sverige. Hon är skymd av Jane Austen och systrarna Brontë. Ändå är hon modernare och skriver bra. Austen är kvickare och Brontësystrarna mer passionerade, men Gaskell är rolig, gripande och lysande som social observatör. Dickens uppskattade hennes berättelser och flera av romanerna publicerades först i serieform i veckomagasinet Household Words, för vilken han var redaktör. Debutromanen Mary Barton publicerades anonymt. De senare under titlen Mrs. Gaskell för att poängtera anständighet trots romanskrivande (jo, jo). Gaskells biografi över Charlotte Brontë är ett liknande projekt, där Brontës litterära färdigheter patologiseras och stereotypt kvinnliga egenskaper betonas. Kanske är det därför hon inte läses. "Mrs. Gaskell" låter gammalmodigt och instängt (som "Mrs. B" kanske?). Men så är det inte alls.

(Hotet om) förändring och vad det gör med ett samhälle intresserar Gaskell. Hennes mest kända roman Cranford är ett underbart porträtt av en engelsk småstad i mitten av 1800-talet, dominerad av självständiga, medelålders kvinnor. I North & South (min favorit) kontrasterar hon samma småstadsliv med det framväxande industrisamhället i norra England. Gaskell är kritisk till barnarbete och fabriksarbetarnas livsvillkor. Samtidigt beundrar hon framåtsträvandet och entreprenörsandan hos fabriksägarna. De tillhör en ny generation som ska göra rent hus med det gamla, aristokratiska England. I kärlekshistorien mellan idealistiska prästdottern Margaret Hale, nyss uppflyttad till industristaden Milton, och fabriksägaren John Thornton får konflikten närhet och nerv. Det är Stolthet och fördom med det Edward Said saknade hos Austen: ett historiskt och politiskt sammanhang. Wives and Daughters har jag inte läst men hoppas göra det innan jag ser serien (missade avsnitt eftersom jag inte ägde en tv). Har serierna visats på svensk tv ännu? Om inte, sker det nog snart. I väntan: läs böckerna.

Mia och Klara

Roligast förra året och nya avsnitt nu i höst. Ja!