Som ett gammalt blåmärke

...är cinematografin i Branaghs version av Mankells deckare. Ett sådant konsekvent användande av primärkulörerna har jag inte sett sedan Beineixs filmer. Två färger dominerade, gissa vilka? Tänk svenska flaggan. Störde något vansinnigt. Och Branagh som Wallander? Svårt att inte jämföra med Rolf Lassgård, men skäggstubb, suckande och nedåtvända mungipor gjorde rollen, trots avsaknandet av verkliga fåror i babyfacet. Bäst var scenerna med pappan, så klart. Själva berättelsen, Sidtracked/Villospår, är den tråkig och förutsägbar som bok också? Eller har jag läst den förut och glömt allt utom mördarens identitet? För halvvägs in i filmen visste jag vem det var. Två scener var dock både tjusiga och hemska: inledningsscenen på rapsfältet och senare ett överfall i ett parkeringshus där tittaren luras rejält. En rödblinkande järnvägsövergång för att illustrera Wallanders ovilja att prata känslor med sin dotter, var också snyggt. Så nu vet ni. Och Anders, jag spelade in avsnittet åt dig, är du intresserad av kassetten och var det här avsnittet du var med i?