tisdag, juli 25, 2017

trädgården går i orange

 Amiralfjäril bland hortensiorna, surrande bin höga på nektar.
Krassen blommar i den fuktiga värmen.

söndag, juli 23, 2017

Lorrie Moore - A Gate at the Stairs (2009)


Lorrie Moore är en författare vars namn jag stött på lite här och var de senaste tio åren eller så. Mest hyllad är hon för sina novellsamlingar, men den här romanen, A Gate at the Stairs, fick också ett fint mottagande när den gavs ut 2009 och kortlistades för vad som då kallades the Orange prize 2010. Jag måste ha köpt pocketversionen ungefär då, eftersom priset nämns på omslagets framsida. Sedan hamnade boken i bokhyllan och glömdes bort. Tills nu.

A Gate at the Stairs är en roman om Tessie Keltjin, uppvuxen på en bondgård i mellanvästern där hennes pappa odlar organisk finpotatis som han säljer till restauranger och delikatessaffärer i närmaste stad, Troy. Tessies flytt till Troy för collegestudier blir ett uppvaknande på flera sätt. För att dryga ut studielånen börjar hon arbeta som barnflicka åt ett glamoröst vitt medelklasspar, som precis adopterat en svart baby. Rasmotsättningar är inte det enda som komplicerar livet för familjen. En traumatisk händelse i parets förflutna gör sig påmind och kulminerar i en dramatisk kollision mellan dåtid och nutid, något som också påverkar Tessie och tvingar henne att växa upp. Krigen i Irak och Afghanistan samt inhemsk terrorism påverkar också personerna i romanen, både indirekt och mer direkt. A Gate at the Stairs är inte en perfekt roman. Det glamorösa parets förflutna presenteras klumpigt och utvecklingen av Tessies relation med en brasiliansk student är ganska orealistisk. Ibland framstår romanen dessutom mer som en serie noveller än en enhetlig berättelse. Men så oemotståndliga dessa berättelser är, trots deras imperfektioner. Mycket beror det på att Moore är en fantastisk stilist och ganska rolig, fast skrattet ofta fastnar i halsen på mig. Älskar dessutom hennes litterära referenser:

"A small fly buzzed* past my ear, then vanished. I had never seen a fly before at Christmas, and I swatted at it, feeling, as we had been taught to feel in Art 102, the surrealism of two familiar things placed unexpectedly side by side. That would be the future."

Citatet är också ett exempel på hur fortfarande ganska naiva Tessie försöker förhålla sig till det hon upplever i ljuset av sina studier. Den dominerande tonen i romanen är dock inte humoristisk utan melankolisk. Slutet är hjärtskärande, men köper man romanens presentation av vår existens som något obarmhärtigt man måste lära sig att acceptera snarare än kämpa emot är det märkligt upplyftande. Rekommenderar varmt läsning.

*) Jfr Emily Dickinson, "I Heard a Fly Buzz"

fredag, juli 21, 2017

helgens djurbild

Christina Hess, "Animals from History"

söndag, juli 16, 2017

Sommarklassiker: Jane Austen - Persuasion (1817)

 
"She had been forced into prudence in her youth, she learned romance as she grew older - the natural sequence of an unnatural beginning. With all these circumstances, recollections and feelings, she could not hear that Captain Wentworth's sister was likely to live at Kellynch, without the revival of former pain; and many a stroll and many a sigh were necessary to dispel the agitation of the idea."

Persuasion är en favorit bland Jane Austens romaner. Berättelsen om Anne Elliot, som i unga år övertalades att bryta sin förlovning med Frederick Wentworth, och ångrat det sedan dess, är kort och inte lika tydligt ironisk som Austen brukar vara. I centrum står istället Annes melankoli och osäkerhet inför mötet med Frederick åtta år senare. Som läsare upplever vi allt genom Annes ögon och våndas och hoppas med henne. Jag läste (om) i den ljumma gårdagskvällen, med en kopp tisane (Kusmis lindblomste) som enda sällskap. Allteftersom mörkret sänkte sig tömdes koppen, vändes blad och luften fylldes av jasmindoft. 

fredag, juli 14, 2017

onsdag, juli 12, 2017

Lappland - Småland, juli 2017

Flytten från Lappland till Småland har påbörjats. Den förra ägaren har planterat bambu runt nya huset. En viss skön och enkel konsekvens - men jag drömmer om stockrosor och annat.
Var har vi hamnat? Vi vet inte om vi kommer att trivas här.
Huset har fem kakelugnar, men bara en provtryckt och godkänd. De är vackra ändå. 
De öppna trappstegen ska slås igen och en ledstång måste upp. Annars riskeras livet varje gång man förflyttar sig upp eller ner i huset. Såvida man inte är katt.

Emma Flint - Little Deaths (2017)

Sedan jag postade något här senast har jag varit i Sverige och tillbaka, transporterat två katter via tåg och flyg från norr till söder, samt på andra sätt hjälpt till att flytta ett hem till ett annat. Emma Flints roman Little Deaths (2017) läste jag redan i början av juni, men har inte hunnit skriva om tidigare. 

Flint baserar Little Deaths på ett verkligt kriminalfall, i vilket en kvinna 1965 anklagades och dömdes för att ha bragt sin två barn om livet. Fallet inspirerade Mary Higgins Clark till att skriva bästsäljaren Where Are the Children? Den verkliga kvinnan hette Alice Crimmins, en ung och separerad tvåbarnsmamma i Brooklyn, och hon hävdade alltid sin oksuld. Idag verkar den allmänna uppfattningen vara att Crimmins brott inte var mord utan snarare att hon hade ett ganska fritt sexliv och alltid bar tung makeup. Någon annan har dock aldrig dömts för morden.

Romanens Crimmins heter Ruth Malone och precis som i verkligheten försvinner hennes två små barn från sitt sovrum för att några dagar senare hittas döda i grannskapet. Bokens andra huvudperson är den oerfarna journalisten Peter Wonecke, som får i uppdrag att rapportera om fallet då de mer seniora reportrarna på tidningen är på semester. Män och kvinnor i Ruths omgivning är alla kvicka att döma henne och Peter är inget undantag. Liksom de flesta män blir han också fascinerad av Ruth och hans intresse för fallet övergår så småningom i besatthet och en övertygelse om att Ruth är oskyldig. Om det är kvinnan eller fallet som lockar honom mest kan han till slut inte avgöra. 

Alice Crimmins, 1968. Foto: New York Post Archives/The New York Post via The Guardian.
Romanen har ett oväntat slut, som jag väljer att inte avslöja här. Det är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Kändes rätt att läsa i ett sommarhett New York, vilket också är var och när berättelsen utspelar sig. Little Deaths kan f.ö. förstås som en sentida släkting till de amerikanska romans noirs som skrevs under slutet av 1930-talet och framåt. För en klassisk romen från perioden, läs gärna James M. Cains Postmannen ringer alltid två gånger (1934), som hittas i fulltext här.

fredag, juni 30, 2017

helgens djurbild

David Wojnarowicz (1988-9)

söndag, juni 25, 2017

sommardagar

Klarblå himmel, lätta fjädermoln drar förbi. Luften är klarare efter gårdagens intensiva regn. Behagliga 28 grader utomhus och kaffe på altanen. 
Spåren efter regnets massaker liknar konfetti. Som dagen efter en fest.
Nu är de på gång, som lovat - de två  jättehortensiorna. Först blomar de gröna, sedan vita, för att slutligen gå mot djupt rödrosa. Steg ett initierat.
Liljorna är som vackrast innan slutet. Jag plockar bort det som vissanat och gödslar med tomatnäring. Kanske blir det en omgång knoppar till. Kanske inte.
När det börjar mörkna tänder vi ljuslyktor, dricker vin och lyssnar på musiken som kommer från hotellbaren på andra sidan gatan. Läser inte en rad. Sommardag blir sommarkväll.

fredag, juni 23, 2017

söndag, juni 18, 2017

intryck från gatan NYC


Fler bilder från i lördags. Regnmolnen skymmer Chryslerbyggnaden. Efter en stund syntes den inte alls. Manhattans siluett som uppslukad.


Cityträdgård på markplan.


Också på den stenigaste av platser kan man odla. Fast den här trädgården ser lite övergiven ut. Planterades kanske förra året?


Det sköna hittas på oväntade ställen. Primärfärger. På 28e-29e gatorna längs 3e avenyn ligger ett Little India, också callat Curry Hill (efter Murray Hill).


Militärklubben på 3e avenyn


På balkongen en fin ljuslykta som alltid brinner.

Rinner ner som en blöt pöl i en av stolarna på altan, med lättsmält bok och en Coronita (en miniversion av Corona) med lime. 

Madison Square Park och Lea Bertucci

Luftfuktigheten nästan 100% igår. Allting klibbar, håret, kläderna. Svanken alldeles blöt, inte av svett utan fukt. Luften förångas, som sekunderna innan regn. Att försöka hålla sig sig torr och sval är omöjligt, bättre då att bara acceptera, att sakta ner stegen och se sig omkring. I ett tungt grönt Madison Square Park fickor av färg och form.
Hortensior i skuggan:
Oakleaf hydrangea (kanske Great Gatsby?)
Lacecap hydrangea
Conehead hydrangea
okänd variant (för mig)
I mitten av parken står Lea Bertucci, dirigerande fem körer. Jag stannar, förhäxad av de ovanliga rösterna, som det stigande och sjunkande ljudet av en vind. Sedan andra ljud, mer oroande, hyptnotiserande, nästan skrämmande. Hör stycket Oracle här. En underbar upplevelse.

lördag, juni 17, 2017

min vita trädgård

Altanens vita blommor lyser upp den annars mulna och fuktiga lördagen. Den asiatiska liljan (så vit att min kamera överexponerar) från Union Square trivs uppenbarligen där den placerats.
Så också den vita bägarrankan, vars skott slingrat sig uppför klätterstöden på rekordtid.
Den nattblommande jasminens blommor är vita på insidan men fäller ihop bladen dagtid. När mörkret lägger sig öppnar de upp och doftar ljuvligt. 

fredag, juni 16, 2017

Cara Hoffman - Running (2017)

"A light appeared down in the tracks and we formed lines where the first and the last passenger cars would stop. When the train pulled in to take us back to Athens, we rushed on. It was so crowded we had to stand on suitcases and packs; ragged fighters trying to push past one another asking the same questions to the same tired people one after another: 'Do you have a place to stay in Athens?' 'Looking for a place to sleep tonight?'"

Aten, 1987. Det är sommar och Bridey, Milo och Jasper delar rum i ett sjaskigt hotell i utbyte mot att arbeta som hotellets "runners," ett jobb går ut på att möta upp turister på tåg och båtar för att övertyga dem om att hyra rum på hotellet. De tre vännerna har av olika anledningar hamnat i Aten, på flykt ("running") undan det förflutna. Deras vardag består av alkohol, sex, småbråk och lätt kriminella handlingar för att få ihop pengar för dagen, men slackertillvaron bryts när de indirekt involveras i en terroristattack.

Hoffmans Running är en sommarroman med löst sammansatt kronologi och flera berättarröster. Romanen pendlar mellan Aten 1987-8 och New York i nutid, där Milo har fått anställning vid NYCU efter att ha publicerat en kritikerhyllad diktsamling. Bland alla okända ansikten han ser omkring sig letar han bara efter ett - Brideys, trots att de inte setts på nästan 30 år. 

Själv har jag först svårt för Hoffmans roman. Ser ingen charm i glamoriseringen av huvudpersonernas trasiga liv. Och jag köper aldrig porträttet av överklassdekisen Jasper - alldeles för klyschigt. De andra personerna övertygar dock mer och ju längre jag läser desto mer investerad blir jag i deras respektive berättelser. Älskar också slutet. Slutsasts: en roman att läsas kanske mer för stämningen än för intrigen. 

helgens djurbild

Gabrielius Khiterer, "Stray Cat, Lithuania"

onsdag, juni 14, 2017

sommartecken


Nya canvasskor. Favoritmärke sedan 1990-talet, italienska Superga.


Rosévin och sparade böcker.


33 grader varmt och tokregn