måndag, juni 04, 2018

altanen i juni, del 2


Sommarvardagsrummet har öppnats upp. Vi har blivit med parasoll, men mot de tropiska regnstormarna i NY står inget parasoll emot. Risken är att parasollet flyger iväg och tar bordet med sig. Men mot solens UV-strålar fungerar det fint.


 På bordet ligger ungdomsböcker jag gett mig själv i läxa. Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time och Melina Marchettas Jellico Road.


Vi har flera sittplatser på altanen - bra när man blir rastlös och när man har många på besök. 


Det tråkigaste förarbetet innan "rummet" kan öppnas för året är att städa. Det roligaste är att se vad som överlevt vintern. Här salvia, liljor och nyplanterad lavendel. De har växt sedan bilden togs, se bilden ovan denna.


Skynda, skynda att slå ut. Men skynda långsamt.


Nattjasmin, citronella och krasse. Choklad- och pepparmyntan har nu överlevt två vintrar. Härdiga.


Så här grönt är det just nu, i början av juni. I förgrunden små tobaksplantor och fler myntor. 


Mest ser jag fram emot det gräs jag planterat i minsta krukan på bilden. 


  En ung blåskrika har hittat till altanen. Den dricker ur ett krukfat med regnvatten och jagar insekter bland växterna. Ibland bajsar den på möblerna men det går ju att ta bort. 

altanen i början av juni, del 1

En regnig majdag planterade jag både rosor och blåbär. Blåbärsbusken bestod mest av oansenliga vita blommor på kala grenar.
Emot rosen hade den inte en chans. Så heter den senare också "Easy to Please". En doftros, dessutom.
Säg den lycka som varar evigt. Rosen blommade ut under min frånvaro och jag beskar den sedan skoningslöst.
På blåbärsbusken, däremot, växer sig början till amerikanska blåbär stora och söta. 
Säg dock den ros som ger upp. Ny skott har skjutit upp med rekordfart och får de bara tillräckligt med sol kanske det snart tittar fram nya knoppar också.

fredag, juni 01, 2018

Maureen Corrigan: So We Read On (2014)

I samband med att Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby gick upp på biograferna 2013 gick också läsningar av romanen som en våg genom bokbloggsfären. Som jag minns det blev många förstagångsläsare dock besvikna. Vad var grejen liksom? Är den här tunna romanen om en grupp överklassmänniskors navelskåderi och kärleksproblem verkligen värd att kallas en klassiker?

Eftersom jag har undervisat The Great Gatsby under flera års tid tycker jag så klart det. En annan som tycker det är Maureen Corrigan. Hon har också undervisat Fitzgeralds roman under många år och bestämde sig till slut för att skriva en bok om romanen, vars fullständiga titel lyder: So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures. Alltså en bok inte bara om romanens upphov utan också varför den är kurslitteratur på nästan alla universitetskurser i engelska (och det stämmer nog för övrigt också på kurser i Sverige) och regelbundet läses och läses om av människor på egen hand.

Jag håller med Corrigan, förutom i vissa av hennes tolkningar. Där går våra åsikter så pass isär att jag börjar tvivla på andra delar av hennes resonemang också. Men det går över när jag fortsätter läsa. Det är ju så vansinnigt kul att läsa en bok skriven av en person som känner till ämnet ifråga minst lika bra som (och i vissa stycken bättre än) jag själv och som gillar det lika mycket. 

Det har kommit ut en del böcker inom den här litteraturkritiska subgenren på senare år. Nathaniel Philbricks Why Read Moby Dick? är ett exempel. Och jag gillar greppet. Både Corrigan och Philbrick (som jag bara skummat igenom hittills) kan sina favoritromaner utan och innan och förmedlar sina tankar och teorier på ett lättfattligt och inbjudande vis utan att tumma på sin kompetens. Inom vetenskapen och inom andra grenar av humaniora har det ju skrivits populärlitterärt länge. Men konstigt nog inte inom litteraturvetenskap. Eller har jag missat något? Rätta mig gärna i så fall och tipsa om något jag borde läsa.

Jag skulle kunna avsluta med ta The Great Gatsby i försvar inför romanens alla belackare. Men så fungerar ju inte litteratur. Vi gillar vad vi gillar. Däremot vill jag ge några tips på hur man kan närma sig romanen om man nu vill ge den en andra chans. Nu kan jag den ju bara på engelska men oavsett på vilket språk den läses på så måste man se bortom själva intrigen. Fundera istället på hur romanen är skriven:
I den här romanen använder sig Fitzgerald till exempel av så kallad "foreshadowing" på ett mästerligt sätt. Gud vet vad foreshadow heter på svenska, jag kan inga litteraturvetenskapliga termer på svenska, men uppmärksamma alla referenser till bilar och bilolyckor som förekommer i The Great Gatsby och det långt innan man som läsare når romanens sista sidor. Något annat man kan roa sig med är att räkna alla förekomster av regn och annat vatten. Romanen närmast dryper av vattenreferenser. 

Något annat man kan göra är att vända blicken från Gatsby till Nick, berättaren. Hur pålitlig är egentligen Nick som berättare och vad pysslar han med när han inte observerar Gatsby? Flera läsare hittar en queer undertext i The Great Gatsby och Nick är den romanperson som bidrar mest till densamma. Och vad menar Nick egentligen med sin första, enigmatiska beskrivning av Gatsby: 

"If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him [Gatsby], some heightened sensitivity to the promises of life, as if he were related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of the “creative temperament.”— it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it is not likely I shall ever find again." (Fitzgerald, 1925, p. 2)

Vad betyder det att ha en personlighet bestående av "a series of unbroken gestures"? Att man har en "extraordinary gift for hope"? Och vad betyder det då? Nu vet jag ju inte hur just den här passagen översatts till svenska, men på engelska förblir det oklart. Och det är ju det som gör romanen så intressant. 
Slutligen går det ju att läsa The Great Gatsby som en roman noir. Gatsby är ju en bootlegger, en spritsmugglare i ett USA där alkohol helt förbjudits. Och hans försök att ta sig in i de finare kretsarna saboteras vid ett flertal tillfällen av hans kriminella bakgrund. Läst som en spänningsroman istället för en kärlekshistoria uppmärksamma plötsligt helt andra skeenden i romanen. Jag skulle kunna fortsätta men vill istället uppmana till läsning av Corrigans bok om man vill veta mer om The Great Gatsby.

onsdag, maj 02, 2018

vår i New York, del 2

Hittade en mängd bilder från en promenad från förra veckan, då molnen hängde låga och hotade med regn efter halva dagen. Temat var blommande träd.
 
 New York är som vackrast på våren.
Vår i West Village
Mer vår i West Village
6e avenyn går i rosa
brownstonetrappor på rad
husvägg i Gramercy Park
detalj
Molnen sänker sig över Empire State Building. På Park Avenue har träden nästan blommat ut.

läser just nu

Ena dagen är det 11 grader och snålblåst, andra är det 30 grader varmt och vindstilla. Vi har blivit med parasoll i vår och nu kan man nästan bo på altanen. Kryddväxter i kruka på bordet. Så civiliserat, liksom. I litteraturen däremot, råder anarki: feministisk skräck, korrumptionsskrönor och rolig romance slamomläses. Får berätta mer senare, idag är det för varmt, snart skymmer det.

måndag, april 30, 2018

Jacqueline Woodson: Another Brooklyn (2016)

"If we had had jazz, would we have survived differently? If we had known our story was a blues with a refrain running through it, would we have lifted our heads, said to each other, This is memory, again and again until the living made sense? Where would we be now if we had known there was a melody to our madness? Because even though Sylvia, Angela, Gigi and I came together like a jazz improv - half notes tentatively moving toward one another until the ensemble found its footing and the music felt like it had always been playing - we didn't have jazz to know this was who we were. We had the Top 40 music of the 1970s trying to tell our story. It never quite figured us out." (p. 1-2)

Jacqueline Woodson vann årets litteraturpris till Astrid Lindgrens minne för sina ungdomsböcker. Hennes roman Another Brooklyn är dock ingen ungdomsbok utan en fiktiv skildring av Brooklyn på 1907-talet, sett genom den vuxna Augusts ögon. Nyinflyttad tillsammans med sin yngre bror och sin pappa - men signifikant nog ingen mamma - lärde hon som barn så småningom känna tre andra flickor, de framtida vapendragarna Sylvia, Angela och Gigi. Tillsammans är de oövervinnerliga, tills de börjar utvecklas fysiskt. Då framträder plötsligt ett "annat Brooklyn," där vuxna män söker förföra tonåriga flickor, där fattigdomen hela tiden hotar och där galenskapen lurar runt hörnet. Woodsons pros är lyrisk i sin återhållsamhet och verbala sparsamhet, men innehållsmässigt rik på både atmosfär och intrig. Så bra. Läs den.

söndag, april 29, 2018

Zadie Smith: On Beauty (2005)

Det här var en roman som fullkomligt nockade mig. Så bra. Smith har löst baserat sin bok från 2005 på E.M. Forsters roman Howard's End (1910), men hon har tydligen också funnit inspiration i Elaine Scarrys essä On Beauty and Being Just (2001). Om jag förstått den rätt, så är Scarrys tes den att skönhet gör oss alla fascinerade. Den fungerar därmed utjämnande och leder alltså till något slags rättvisetillstånd, eftersom vår kollektiva fascination inför skönhet tvingar oss att tillfälligt glömma oss själva. Hm, vet inte vad jag tror om det. Utan att ha läst Scarrys essä lutar jag åt att Smith inte så mycket söker att bekräfta den förras tes i sin roman utan istället att pröva den.  Och kanske funnit att tesen brister? Hursomhelst. 
Lästes ut på regionaltåget mellan NYC och New Carrollton, MD i helgen, med regnet smattrande utanför fönstret. 
Det har av olika skäl tagit veckor att läsa ut Smiths On Beauty och därmed har det funnits gott om tid att involveras i de rivaliserande akademiska familjerna i romanen. Medlemmarna i brittisk-amerikanska familjen Belsey är liberala ateister, i rak motsats till den mer renodlat brittiska familjen Kipps, som definierar sig själva som både kristna och konservativa. Som bäddat för konflikter alltså. Inte blir det bättre av att både Howard Belseys och Monty Kipps forskning fokuserar på Rembrandts storhet eller brist på densamma. I den kampen verkar Monty redan ha avgått med segern, eftersom han har hunnit publicera sin bok först. När den vanligtvis Londonbaserade Monty inbjuds som gästprofessor på Howards universitet ser dock den senare en chans till revansch. Oundvikligen involveras också de vuxna barnen i familjerna i konflikten. Det är bara Kiki Belsey och Carlene Kipps, fruarna till de två akademikerna, som alls tycks kunna överkomma rivaliteten och göra ett aktivt försök att verkligen lära känna varandra. On Beauty avhandlar unga personers tafatta och ofta patetiska väg mot att hitta sig själva, mäns och kvinnors åldrande, otrohet och de sätt på vilka detta hanteras av berörda parter. Och så just skönhet, så klart. Slutresultatet är så himla fint: roligt, tragiskt och rörande. 

söndag, april 22, 2018

vårstädning på altanen

Årstiden tickar långsamt på mot våren. Temperaturen stiger sakta och nätterna är inte längre krispiga av frost. Så ska våren komma, långsamt och milt. Tillbaka i New York. Växterna på altanen kläs av och jag kan äntligen avgöra vilka plantor som klarat fyra snöstormar och några av de kallaste veckorna på östkusten på flera år.  
Kaprifolen har klarat sig över förväntan. Den har växt sig grön under frostskyddet och är redan full i knoppar. Fler än jag kan räkna.
 Den asiatiska liljan har också överlevt. Lökarna har nog mått bra av kylan och bristen på regn. Hoppas att de innehåller tillräckligt mycket näring för att blomma igen.
Så till de stora krukorna. Två av fyra hortensior spirar, de härdiga och stora varianterna. De två andra är stendöda. Nu börjar det kanske roligaste av allt, att leta nya plantor. Jasminplantor har redan beställts på nätet. Imorgon ett besök på plantmarknaden nere vid Union Square för att se vad de har där.
 Slutligen: stolar, bord och soffan är avtäckta och spolade. Efter det en kort tepaus. Resten får stå tills imorgon.
 Tekopp Mason's "Fruit Basket Green", te Mariages Frères Ruschka.
I bakgrunden mynta, salvia och jordgubbsplanta. De och buxbomen verkar klara det mesta.

lördag, mars 31, 2018

påskläsning

Jämförelsevis tyst utanför fönstret. Manhattan har tagit påsklov. Så också jag.  Planen idag består av långläsning i sängen och en sen brunch. Jane Harpers The Dry (2017) har fått strålande recensioner och vunnit pris. Kiewarra, på australiska landsbygden. Torkan har varat i två år och situationen börjar bli desperat. En familj hittas mördad - är det Luke, mannen i familjen, som i förtvivlan tagit livet av dem allihopa, eller är det någon helt annan? Polismannen Falk och Luke var barndomsvänner, tills Falk lämnade Kiewarra i vanära efter att ha blivit inblandad i mordet på en tonårsflicka. Tillbaka för begravningen övertalas han att titta närmare på de ekonomiska omständigheterna kring Lukes familj. Tillsammans med lokala polismannen Raco hittar de spår som tyder på att någon annan än Luke måste ha hållit skjutvapnet. Ja, ungefär så här långt har jag hittills kommit och än så länge inte ett felsteg av Harper. Hennes roman förmedlar också en fenomenal känsla av plats. Torkan, den hänsynslösa solen, giftspindlar och flugor. Har den här romanen inte filmatiserats inom ett par år så lovar jag att äta upp min hatt. Om jag hade haft någon. Hursomhelst perfekt roman att tillbringa dagen med. 

måndag, mars 26, 2018

Vår i New York 2018

På altanen i morse förångades andedräkten av kylan. Men på eftermiddagen hade vårsolen värmt upp så pass att jag inte längre kunde bära mössa. Och  Central Park var fyllt av vårtecken.
Feta snödroppar i ett skuggigt parti av rabatten.
 Mars är ingen turistmånad i New York så parken var lagom befolkad. Söta barn sprang omkring i vårsolen och jag satte mig på en bänk och läste lite i två böcker om New York inhandlade på Strands parkfilial. Först Luc Santes Low Life: Lures and Snares of Old New York - när Manhattan kännetecknades av nöjen, fattigdom, kriminalitet och porr. Fascinerande läsning.
Den andra boken Stephanie Danlers Sweetbitter, en roman à clef om Tess som jobbar som servitris på en av NYs bästa restauranger. "An education in champagne and cocaine" utlovar baksidetexten. 
Jag var inte ensam om att njuta av solen i parken.
Solens reflektion i höghusens fönster förpassar tillfälligt den skuggiga tillvaron i de låga Brownstonehusen.
Park Avenues träd i vårskrud med episkopalkyrkan St. Barthelemow i bakgrunden. Slutligen, på gatan utanför min port ett antal silverglittrande husvagnar. Filminspelningarna i stan har börjat igen. Det är också ett vårtecken.

onsdag, mars 21, 2018

Nor'Easter nummer 4

Den fjärde snöstormen under 2018. Det är inte bara i Sverige våren är sen. The first day of spring var i går, 20 mars, men av den syns inte mycket till idag. Jag har en ny liten kamera, med det långa namnet Sony Cyber-shot DSC-RX 100 III, som jag invigde idag. Så här ser det ut när man (eller i alla fall jag) filmar med den. Skärpan är bra, men klickljudet från zoomen har jag inte hunnit lära mig hur man tystar ännu. Som vanligt är det en snöfilm, precis som så gott som alla andra filmsnuttar jag lagt upp på den här bloggen genom tiderna:
Men alltså, det är mitten på mars. Var är våren?

lördag, mars 10, 2018

önskelista mars 2018

Mr B klagar, vi håller på att drunkna i böcker. Men jag fortsätter att göra listor på sådant jag vill läsa. Egentligen är det vettlöst, jag köper betydligt fler böcker per månad än jag läser. New York Times listar 15 verk av framstående kvinnor på just kvinnodagen. Av dem har jag läst två (NW och My Brilliant Friend), har tre liggande olästa på golvet (Homesick for Another World, Americanah och My Body and Other Parties) men lägger Rachel Cusks Outline och Rachel Kushners The Flamethrowers på minnet för läsning till sommaren. 

När det kommer till klassiker har jag precis inhandlat två nya utgåvor Frankenstein: The New Annotated Frankenstein och Frankenstein Annotated for Scientists, Engineers and Creators of All Kinds. Den senare kallar DNs tyckare Jonas Thente för en av 2017 års bästa böcker. Får se om han har rätt. Men, vad jag ville nämna här är att The New Annotated Dracula däremot blivit sågad av flera recensenter. Istället rekommenderas Nortons Critical Edition av samma roman. Med Norton går man sällan fel så därför hamnar deras version av Dracula på min önskelista istället. Och har nu någon mot förmodan inte läst vare sig Frankenstein, or the Modern Prometheus eller Dracula så har ni helt fantastiska läsupplevelser att se fram emot. 

Mer på önskelistan: berättelser som utspelar sig i New York, såklart. The New York Review of Books har gett ut Elizabeth Hardwicks The New York Stories. Så fort jag läst ut hennes lätt självbiografiska Sleepless Nights planerar jag att inhandla hennes noveller också. En oläst Hardwick får dock räcka för tillfället. Samma situation står jag inför med Ali Smiths Winter. I bokhyllan (ljuger: också på golvet) ligger hennes Autumn från förra året och väntar på att bli läst. Egentligen ogillar jag djupt Smith efter att ha läst hennes roman The Accidental. Den läste jag mest som en kritik av den välmående intellektuella brittiska medelklassen i en romans förklädnad. Som arbetarbarn och klassresenär har jag oerhört svårt för medelklassens självförakt. Den känns alldeles för konstruerad och navelskådande för att intressera mig. Men. Jag dras trots det fortfarande till Smiths skrivande. Varför vet jag inte. Kanske är hon trots sitt politiska perspektiv bara väldigt bra.

Slutligen, Elif Batumans The Idiot hyllades hela förra året och står därför också på min önskelista för 2018. Jag påbörjade hennes första roman, The Possessed, Adventures with Russian Books and the People Who Read Them, när den först kom ut för flera år sedan. Eftersom jag då var bekant med ett antal ryskstudenter (alltså personer som studerade ryska, inte ryska personer) kunde jag snabbt konstatera att Batuman visste vad hon skrev om. Av någon anledning lade jag dock romanen ifrån mig. Eftersom jag fortfarande inte läst Dostojevskijs Idioten (som en av studenterna ovan summerade för mig under en resa till New Orleans) får nog Batuamns senaste ligga kvar på listan som en kanske-måste-läsa-senare-i-år. Efter originalet.

tisdag, mars 06, 2018

snöstormsläsning

Det har utlovats snöstorm, eller i alla fall snö, imorgon. Ännu en nor'easter, dvs iskalla vindar från norr. Perfekt lästid. I bokhögen av påbörjat ligger Ayobami Adebayos Stay with Me (2017), som läses för uppsatshandledning, Maureen Corrigans utmärkta And So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures (2014), som läses för en föreläsning, samt evighetsprojektet Alabama Song (2007) av Gilles Leroy. Den sista på franska och föremålet för en artikel - så ord måste konstant slås upp för att inte missförstås. Planen är att läsa ut minst en av dessa under morgondagen. Men det jag verkligen ser fram emot är i bild ovan. Peter Davidson beger sig norrut och på vägen stöter han bl.a. på mumintroll, HC Andersens snödrottning, polcirkeln och diverse upptäcktsresande. Enligt baksidestexten. Mycket vacker bok, hursomhelst. I bild också min ärvda pälsmössa och fingervantar, en helt fel kombination vet ju alla som kan något minsta lilla om kyla.

söndag, mars 04, 2018

Film: "Night Train" (1959)

Jag ser en film som får mig att längta till svenska sommarnätter och tågresor. Polska regissören Jerzy Kawalerowiczs film Night Train är som en svalkande vind från ett kvällsöppet tågfönster, långsam jazz och slingrande, blå cigarettrök. Filmen öppnar med en scen på en tågstation. Två främlingar, Jerzy och Marta, har blivit dubbelbokade och tvingas dela kupé på ett nattåg på väg mot kusten. Båda två tycks fly från något: Marta från sin ex-pojkvän som också stigit på tåget, medan Jerzys motiv till en början är höljt i dunkel. 
Kawalerowiczs kamera krånglar sig fram längs den trånga gången i första och tredje klass. Det är lov och utanför Jerzys och Martas kupé råder en avslappnad och lätt erotisk stämning. En karltokig kvinna stöter på alla attraktiva män hon ser i korridoren. Männens blickar dras till kvinnliga bakdelar och ben i tajta 1950-talskjolar. Men ryktet går också om att en flyende hustrumördare befinner sig på tåget. Night Train påminner en del om Hitchcock, men det är tydligt att Kawalerowicz velat berätta något annat än en renodlad thriller. När mördaren faktiskt upptäcks på tåget tappar passagerarnas sin civiliserade fasad. Vid ett annat tillfälle nämns koncentrationslägret i Buchenwald. Men detta görs med väldigt lätt hand. Night Train kännetecknas inte av något renodlat nihilistiskt budskap, utan snarare av passagerarnas vilsna sökande efter en mening - om det nu är någon skillnad.
Men man kan helt strunta i att försöka identifiera någon slags filosofi bakom Night Train och istället njuta av hur tjusig och, ja, cool, filmen är. Ett av filmens jazzstråk (tyvärr hittar jag det inte på youtube) påminner väldigt mycket om det mest kända från David Lynchs Twin Peaks och kanske bidrar det till känslan av overklighet som kännetecknar Jerzys och Martas förehavanden i sovkupéen. Men jag tycker mig å andra sidan ha erfarit samma känsla när jag själv åkt nattåg genom Sverige -nu alltför många år sedan, tyvärr. Det är något overkligt med att befinna sig i en sovkupé för två på ett tåg som plöjer fram genom ett landskap man både kan se och lukta men inte stanna upp och vara i.     

onsdag, februari 28, 2018

Läst i februari

Något misstänksamma katten Hugo (man för att hitta till herrtoaletten?) inte helt i fokus
När snön vräker ner och temperaturen faller är det tur att det finns te, katter och böcker. Jag har t.ex. läst V.E. Schwabs fantasytrilogi, som utspelar sig i fyra parallella versioner av London. Första delen var helt okej, första halvan av andra delen, likaså. Men sedan tog romantiken över, på bekostnad av handlingen. Vad är det med dessa crossoverförfattare som inte kan lämna tonårsförälskelsetemat bakom sig. Fast kanske tog idéena slut. Ville gärna rekommendera den här serien efter första boken, men det går inte. Schwabs stand-aloneroman Vicious (2013) har fått bättre kritik. Får återkomma om den.
Tekopp Johnson Bros. "Old London", te Harney & Sons Blood Orange
Jag hasar (haha) mig också igenom Joan Didions essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Didion skriver så bra, hennes beskrivning av ett banalt mord i en kalifornisk villaförort går att läsa som en reflektion över en hel livsstil:  "This is the California where it is possible to live and die without ever eating an artichoke, without ever meeting a Catholic or a Jew. This is the California where it is easy to Dial-a-Devotion, but hard to buy a book. ... The future always looks good in the golden land, because no one remembers the past."  (Didion, "Some Dreamers of the Golden Dream," p. 4-5)
finaste mini-utgåvan av Didion
I essän som gett samlingen dess namn slår Didion också hål på myten om hippien. De människor som sökt sig till Haight-Ashbery i San Francisco är inte några revolutionärer, utan mest vilsna ungdomar som tappat sina drömmar om framtiden någonstans på vägen. Slouching Towards Bethlehem kom ut 1968 och går att läsa som ett dokument över en tid (1960-talet) och en plats (Kalifornien), men jag tycker att man ska läsa den som ett stilexempel istället. Det är inte vad hon skriver som är mest intressant, utan hur hon skriver.

Slutligen har jag hunnit ungefär en fjärdedel in i Lisa Appignanesis Mad, Bad and Sad: A History of Women and the Mind Doctors from 1800 to the Present (2009), en skildring av psykologins utveckling och de roll kvinnor - både som patienter och läkare - spelat i densamma.  Liksom Karin Johanissons Den sårade divan (2015) tar Appignanesis skildring avstamp i framförallt kända kvinnors liv. Egentligen behöver jag bara läsa avsnitten om Zelda Fitzgerald, men studien är så fascinerande att jag bestämde mig för att börja från början.

Andra titlar som ligger under mitt nattygsbord och ber om att bli lästa i mars: ungdomsromanerna Ready Player One (2011) och The Chocolate War (1974) måste jag läsa inför en kurs i ungdomslitteratur som jag ger för första gången den här våren. It Can't Happen Here (1935), Sinclair Lewis dystopi om ett fascistiskt USA, känns tyvärr väldigt aktuell, medan Martin Amis Night Train (1997) lovar postmodern roman noir på tåg. Ser fram emot framförallt den sista.