Det var känslomässigt ansträngande att läsa två böcker om minne(sförlust), europeiska krig, skuld och saknad, direkt efter varandra. Pust! I första halvan av Austerlitz låg depressionen som ett lock över berättelsen, men det kan bero på mig och att den utspelas i Wales, som jag har blandade känslor för. Där är mycket vackert, men alla som bor där tycks vilja ta livet av sig. Det är först när Austerlitzs (huvudpersonen) minne vaknar i andra halvan som det blir intressant men också igenkännligt (nazism, Förintelsen och medveten glömska). Gillar/gillar inte är banala etiketter att klistra på Sebalds bok, så det gör jag inte.Istället undrar jag över något helt annat. Texten i Sebalds roman är fortlöpande, utan kapitel- eller paragrafindelningar. Den bryts bara av fotografier som också nämns i berättelsen. Men vad kom först: fotografierna eller berättelsen (hönan eller ägget)? Reste Sebald runt i Europa och tog bilder samtidigt som han skrev, eller tog han bilderna när boken redan var skriven? Det verkar omöjligt. Tog han kanske bilderna först och skrev berättelsen efteråt? Vet inte varför jag hakat upp mig på de här frågorna, men de är vad jag tagit med mig från läsningen—och det kan man förstås tolka precis hur man vill.
Nästa bok i bokprojektet är Jonathan Franzens The Corrections. Hoppsan, den boken har jag påbörjat en gång förut och lagt ner. Får se vad jag tycker nu. Då tyckte kritikern James Woods att den var "hysteriskt realistisk" och det menade han inte som en komplimang.
