Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

Cara Hoffman - Running (2017)

"A light appeared down in the tracks and we formed lines where the first and the last passenger cars would stop. When the train pulled in to take us back to Athens, we rushed on. It was so crowded we had to stand on suitcases and packs; ragged fighters trying to push past one another asking the same questions to the same tired people one after another: 'Do you have a place to stay in Athens?' 'Looking for a place to sleep tonight?'"

Aten, 1987. Det är sommar och Bridey, Milo och Jasper delar rum i ett sjaskigt hotell i utbyte mot att arbeta som hotellets "runners," ett jobb går ut på att möta upp turister på tåg och båtar för att övertyga dem om att hyra rum på hotellet. De tre vännerna har av olika anledningar hamnat i Aten, på flykt ("running") undan det förflutna. Deras vardag består av alkohol, sex, småbråk och lätt kriminella handlingar för att få ihop pengar för dagen, men slackertillvaron bryts när de indirekt involveras i en terroristattack.

Hoffmans Running är en sommarroman med löst sammansatt kronologi och flera berättarröster. Romanen pendlar mellan Aten 1987-8 och New York i nutid, där Milo har fått anställning vid NYCU efter att ha publicerat en kritikerhyllad diktsamling. Bland alla okända ansikten han ser omkring sig letar han bara efter ett - Brideys, trots att de inte setts på nästan 30 år. 

Själv har jag först svårt för Hoffmans roman. Ser ingen charm i glamoriseringen av huvudpersonernas trasiga liv. Och jag köper aldrig porträttet av överklassdekisen Jasper - alldeles för klyschigt. De andra personerna övertygar dock mer och ju längre jag läser desto mer investerad blir jag i deras respektive berättelser. Älskar också slutet. Slutsasts: en roman att läsas kanske mer för stämningen än för intrigen. 

näsa för böcker och trädgårdsarbete

...har jag kanske inte, men aldrig har väl altanen varit så grön redan i april. Fyra hortensior i olika grader av uppvaknande, två nya buxbomar och diverse plantor som kanske - om hettan (och sedan kölden) tillåter det - blir mer permanenta inslag. På tal om näsa så har de nya plantorna valts ut i alla fall delvis efter doft: två citronellor, två nattblommande jasminer, samt en kaprifol på väg med posten. Ett antal böcker anlände nyligen samma väg, bland annat Viljoens bok - hurra. Fina bilder från Brooklyn och lättlagade, inspirerande rätter. Running och Exit West har jag höga förhoppningar om. The Well-tempered City lägger jag till högen av böcker om stadsliv, kosmopolitanism och den globala medborgaren. 

På fredag är det dags att åka till Sverige för två veckors intensiv undervisning och med det (frånvaron, inte undervisningen) en viss oro för vad som fortfarande lever när jag kommer tillbaka. Mr B är nämligen inte alls lika trädgårdsintresserad och dessutom disträ - vilket brukar ta sig uttryck i att han glömmer det där med att vattna. Och det kommer att behövas - 27 grader varmt igår. Försommaren är här.