Lorrie Moore - A Gate at the Stairs (2009)

Lorrie Moore är en författare vars namn jag stött på lite här och var de senaste tio åren eller så. Mest hyllad är hon för sina novellsamlingar, men den här romanen, A Gate at the Stairs, fick också ett fint mottagande när den gavs ut 2009 och kortlistades för vad som då kallades the Orange prize 2010. Jag måste ha köpt pocketversionen ungefär då, eftersom priset nämns på omslagets framsida. Sedan hamnade boken i bokhyllan och glömdes bort. Tills nu.

A Gate at the Stairs är en roman om Tessie Keltjin, uppvuxen på en bondgård i mellanvästern där hennes pappa odlar organisk finpotatis som han säljer till restauranger och delikatessaffärer i närmaste stad, Troy. Tessies flytt till Troy för collegestudier blir ett uppvaknande på flera sätt. För att dryga ut studielånen börjar hon arbeta som barnflicka åt ett glamoröst vitt medelklasspar, som precis adopterat en svart baby. Rasmotsättningar är inte det enda som komplicerar livet för familjen. En traumatisk händelse i parets förflutna gör sig påmind och kulminerar i en dramatisk kollision mellan dåtid och nutid, något som också påverkar Tessie och tvingar henne att växa upp. Krigen i Irak och Afghanistan samt inhemsk terrorism påverkar också personerna i romanen, både indirekt och mer direkt. A Gate at the Stairs är inte en perfekt roman. Det glamorösa parets förflutna presenteras klumpigt och utvecklingen av Tessies relation med en brasiliansk student är ganska orealistisk. Ibland framstår romanen dessutom mer som en serie noveller än en enhetlig berättelse. Men så oemotståndliga dessa berättelser är, trots deras imperfektioner. Mycket beror det på att Moore är en fantastisk stilist och ganska rolig, fast skrattet ofta fastnar i halsen på mig. Älskar dessutom hennes litterära referenser:

"A small fly buzzed* past my ear, then vanished. I had never seen a fly before at Christmas, and I swatted at it, feeling, as we had been taught to feel in Art 102, the surrealism of two familiar things placed unexpectedly side by side. That would be the future."

Citatet är också ett exempel på hur fortfarande ganska naiva Tessie försöker förhålla sig till det hon upplever i ljuset av sina studier. Den dominerande tonen i romanen är dock inte humoristisk utan melankolisk. Slutet är hjärtskärande, men köper man romanens presentation av vår existens som något obarmhärtigt man måste lära sig att acceptera snarare än kämpa emot är det märkligt upplyftande. Rekommenderar varmt läsning.

*) Jfr Emily Dickinson, "I Heard a Fly Buzz"