höst- och vinterlängtan

Inte mycker läsning för eget bruk den här hösten. Inte mycket läsning överhuvudtaget, faktiskt. Istället resor över Atlanten och utmattat serietittande på kvällarna. Men nu ska det bli bättre ordning.  Ser fram emot kyliga dagar med te och en bok. Snöflingor som faller utanför fönstret. Först en liten tillbakablick på sommarens altan bara. Ser egentligen lika dan ut som förra året så kanske inte så intressant, ens för mig.

 Det växte bra i år. Men tobakplantorna hade jag kunnat vara utan. De växte sig flera meter höga och med dem kom skadedjuren. Andra skadedjur på altanen i år: småsniglar - i massor. Gjorde en rejäl rensning i september, men några gömmer sig säkert kvar i krukor och fat. Får se upp med dem nästa vår, misstänker jag. Färre blommande växter i år, men de som faktiskt blommade var desto vackrare. Här klarröd krasse och vita liljor.

Nu är sommaren i alla fall definitivt över. Jag tar in ormbunkarna den här veckan. Täcker kaprifolen och klipper ner hortensiorna.

Gulnat gräs och den sista höstsolen.

Tekopp Johnson Bros "Autumn's Delight," te Fortnum & Masons Countess Grey.

 Väntar på hett vatten. 

 Enda platsen för koppen på mitt nattduksbord. Under fatet en bok skriven av en kollega till min NY-väninna Wendy: Maureen McLanes My Poets. En bok att öppna på måfå för ett kapitel här och ett där. Ljuvlig läsning.

sommarläsning - om städer II

Nästa bok i min stadsläsning är Jonathan F. P. Roses The Well-tempered City (2016) 

När Rose inte skriver böcker sysslar han med s.k. urban planning, för att i samråd med olika organisationer förbättra stadsmiljön i existerande och nya städer. 

 På tal om stadsliv skördar jag nu blåbär på altanen. En handfull ner i den grekiska yoghurt med ringlad honung som jag äter varje morgon sedan Greklandsvistelsen. 

 Igår hittade jag också den största geting jag någonsin sett. Den låg död på altanen men jag vågade mig först inte fram utan tog en bild med zoom istället, därav den lite dåliga bildkvalitén. Den är ca 2,5-3 cm lång och efter lite googlande kom jag fram till att det måste röra sig om en s.k. cicada killer och att den så gott som aldrig sticker människor. Cikador, däremot, gör bäst i att hålla sig undan.

Natur och stad i bästa och värsta (?)  kombination.

altanen i juni, del 2

Sommarvardagsrummet har öppnats upp. Vi har blivit med parasoll, men mot de tropiska regnstormarna i NY står inget parasoll emot. Risken är att parasollet flyger iväg och tar bordet med sig. Men mot solens UV-strålar fungerar det fint.

 På bordet ligger ungdomsböcker jag gett mig själv i läxa. Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time och Melina Marchettas Jellico Road.

Vi har flera sittplatser på altanen - bra när man blir rastlös och när man har många på besök. 

Det tråkigaste förarbetet innan "rummet" kan öppnas för året är att städa. Det roligaste är att se vad som överlevt vintern. Här salvia, liljor och nyplanterad lavendel. De har växt sedan bilden togs, se bilden ovan denna.

Skynda, skynda att slå ut. Men skynda långsamt.

Nattjasmin, citronella och krasse. Choklad- och pepparmyntan har nu överlevt två vintrar. Härdiga.

Så här grönt är det just nu, i början av juni. I förgrunden små tobaksplantor och fler myntor. 

Mest ser jag fram emot det gräs jag planterat i minsta krukan på bilden. 

  En ung blåskrika har hittat till altanen. Den dricker ur ett krukfat med regnvatten och jagar insekter bland växterna. Ibland bajsar den på möblerna men det går ju att ta bort. 

vår i New York, del 2

Hittade en mängd bilder från en promenad från förra veckan, då molnen hängde låga och hotade med regn efter halva dagen. Temat var blommande träd.

 

 New York är som vackrast på våren.

Vår i West Village

Mer vår i West Village

6e avenyn går i rosa

brownstonetrappor på rad

husvägg i Gramercy Park

detalj

Molnen sänker sig över Empire State Building. På Park Avenue har träden nästan blommat ut.

läser just nu

Ena dagen är det 11 grader och snålblåst, andra är det 30 grader varmt och vindstilla. Vi har blivit med parasoll i vår och nu kan man nästan bo på altanen. Kryddväxter i kruka på bordet. Så civiliserat, liksom. I litteraturen däremot, råder anarki: feministisk skräck, korrumptionsskrönor och rolig romance slamomläses. Får berätta mer senare, idag är det för varmt, snart skymmer det.

vårstädning på altanen

Årstiden tickar långsamt på mot våren. Temperaturen stiger sakta och nätterna är inte längre krispiga av frost. Så ska våren komma, långsamt och milt. Tillbaka i New York. Växterna på altanen kläs av och jag kan äntligen avgöra vilka plantor som klarat fyra snöstormar och några av de kallaste veckorna på östkusten på flera år.  

Kaprifolen har klarat sig över förväntan. Den har växt sig grön under frostskyddet och är redan full i knoppar. Fler än jag kan räkna.

 Den asiatiska liljan har också överlevt. Lökarna har nog mått bra av kylan och bristen på regn. Hoppas att de innehåller tillräckligt mycket näring för att blomma igen.

Så till de stora krukorna. Två av fyra hortensior spirar, de härdiga och stora varianterna. De två andra är stendöda. Nu börjar det kanske roligaste av allt, att leta nya plantor. Jasminplantor har redan beställts på nätet. Imorgon ett besök på plantmarknaden nere vid Union Square för att se vad de har där.

 Slutligen: stolar, bord och soffan är avtäckta och spolade. Efter det en kort tepaus. Resten får stå tills imorgon.

 Tekopp Mason's "Fruit Basket Green", te Mariages Frères Ruschka.

I bakgrunden mynta, salvia och jordgubbsplanta. De och buxbomen verkar klara det mesta.

Vår i New York 2018

På altanen i morse förångades andedräkten av kylan. Men på eftermiddagen hade vårsolen värmt upp så pass att jag inte längre kunde bära mössa. Och  Central Park var fyllt av vårtecken.

Feta snödroppar i ett skuggigt parti av rabatten.

 Mars är ingen turistmånad i New York så parken var lagom befolkad. Söta barn sprang omkring i vårsolen och jag satte mig på en bänk och läste lite i två böcker om New York inhandlade på Strands parkfilial. Först Luc Santes Low Life: Lures and Snares of Old New York - när Manhattan kännetecknades av nöjen, fattigdom, kriminalitet och porr. Fascinerande läsning.

Den andra boken Stephanie Danlers Sweetbitter, en roman à clef om Tess som jobbar som servitris på en av NYs bästa restauranger. "An education in champagne and cocaine" utlovar baksidetexten. 

Jag var inte ensam om att njuta av solen i parken.

Solens reflektion i höghusens fönster förpassar tillfälligt den skuggiga tillvaron i de låga Brownstonehusen.

Park Avenues träd i vårskrud med episkopalkyrkan St. Barthelemow i bakgrunden. Slutligen, på gatan utanför min port ett antal silverglittrande husvagnar. Filminspelningarna i stan har börjat igen. Det är också ett vårtecken.

Nor'Easter nummer 4

Den fjärde snöstormen under 2018. Det är inte bara i Sverige våren är sen. The first day of spring var i går, 20 mars, men av den syns inte mycket till idag. Jag har en ny liten kamera, med det långa namnet Sony Cyber-shot DSC-RX 100 III, som jag invigde idag. Så här ser det ut när man (eller i alla fall jag) filmar med den. Skärpan är bra, men klickljudet från zoomen har jag inte hunnit lära mig hur man tystar ännu. Som vanligt är det en snöfilm, precis som så gott som alla andra filmsnuttar jag lagt upp på den här bloggen genom tiderna:

Men alltså, det är mitten på mars. Var är våren?

Läst i januari

Januari har präglats av influensa, en av de värsta på tio år i USA, och både jag och Mr B har kämpat med hosta, andningssvårigheter och hög feber i flera veckor. Inte roligt. Och i febrigt tillstånd har det inte blivit mycket läst. Några Georgette Heyers, eftersom en läsning av dem inte kräver mycket mer än förmågan att vända blad. Nu är jag lite orättvis, för man måste kunna skratta också - böckerna är nämligen ganska roliga - och det var inte helt lätt, när lungorna klagade. 

Therese Bohmans Aftonland (2016) läste jag under tillfriskningsperioden och med viss bävan. För huvudpersonen Karolinas alltmer desperata ensamhet tycks leda hennes helt galet. Det förekommer en hel del deprimerande sex i romanen. Det konstrasteras dock mot inblickar i Karolinas tankevärld, en intellektuell fristad med högt i höjd. Älskade just detta mest i Bohmans roman. Att Aftonland utspelas i universitetsvärlden var också ett plus. I korthet alltså årets hittills bästa roman. 

I går läste jag också ut Peter Ackroyds Chatterton (1987), en bok som stått oläst i mina hyllor sedan mitten av 1990-talet. En postmodern roman, i den meningen att handlingen skiftar mellan Thomas Chattertons 1700-tal och 1980-talets London. Chatterton var en Bristol-född förfalskare av medeltida skrifter, som vann stor popularitet innan brottet uppdagades. Han tog livet av sig redan som 18-åring. När poeten Charles Wychwood tror sig hitta ett porträtt av en betydligt äldre Chatterton i en antikshop, börjar en berättelse om mer samtida litterära förfalskningar och förhoppningar. Trots att jag verkligen älskade Hawksmoor (1985), Ackroyds andra Londonroman från ungefär samma period, fick jag kämpa med Chatterton. Kanske har den inte åldrats särskilt väl. Jag har länge velat läsa om Hawksmoor men nu tvekar jag lite. Vill inte förstöra läsminnet. Hawksmoor är dock den första titlen i Duncan Jones bokklubb baserad på hans fars, David Bowie, lista över de 100 bästa böcker han visste, så kanske den trots allt håller högre kvalitet.

Tekopp Johnson Bros. "English Chippendale", te Harney and Sons  Earl Grey Imperial

Januari har övergått i februari och gryningen kommer allt tidigare. Igår promenerade jag ner till Harney and Sons tebutik nere i Soho. På vägen upp slank jag in på The Strand och kom hem med tre fackböcker: Joan Didions Slouching Towards Bethlehem (1968) (som jag tror att jag redan har, men den här upplagan var så fin), Rebecca Solnits Hope in the Dark (2005) och James Romans Chronicles of Old New York: Exploring Manhattan's Landmark Neighborhoods (2016), vilket f.ö. är precis vad jag planerar göra ordentligt i år. När jag tagit mig upp ur sängen.

Lucka 18

Dagarna innan jul möts Jonathan och Sara på Bloomingdale's, när de båda försöker lägga vantarna (haha) på varuhusets sista par svarta handskar. En klassisk meet cute, alltså. Jonathan faller direkt för Sara, men hon vägrar att ge honom sitt telefonnummer och skriver istället ner det i ett andrhandsexemplar av Gabriel Garcia Marques Love in the Time of Cholera. Om det är meningen att de ska träffas igen så kommer Jonathan en dag att hitta boken

Ja, premissen är idiotisk och om man som jag inte tror på ödet så finns det mycket att irritera sig på i Serendipity. Men bortser man från det är filmen en charmig, nåja, julberättelse som utspelar sig i New York och en sådan kan jag förlåta mycket. Vad står jag inte ut med för att se en film som utspelas i klassiska NY-miljöer och mestadels kring jul.

T.ex. just Bloomingdale's, för övrigt också Carrie Bradshaws (Sex and the City) varuhusfavorit. 

Runt hörnet ligger kaféet Serendipity 3, som inte bara gett namn åt filmen utan är dit Sara och Jonathan går och fikar efter att de träffats inne i varuhuset.

 Hotellet Waldorf Astoria.

 Golfklubben på Chelsea-piren.

Bokhandeln Housing Works i Soho.

Och så klart skridskobanan i Central Park under jultid. 

 Jag tänker inte gå in desto mer på vad som händer i filmen, men det är ju ett romantiskt drama så romantiska förvecklingar och dramatiska sista-minuten-vändningar är det gott om. En liten bagatell till film som ofta glöms bort på listor över stämningsfulla julfilmer. För inte kan det vara så att den anses så dålig att den inte får vara med?