tematrio: feministlitteratur

Feministlitteratur är temat för veckans trio. Uttalat feministiska romaner är inte helt lätta att hitta, tycker jag, och väljer istället facklitteratur och essäer. Lite sent ute men här kommer några bra titlar:

Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman (1792). Tidig feministklassiker där Wollstonecraft kritiserar rådande utbildningssystem, äktenskapsförväntningar och kvinnoideal. Ja, hon vågar t.o.m. föreslå att (medelklass)kvinnor kanske borde arbeta utanför hemmet precis som deras män. Hennes idéer är relevanta än idag.  

Rebecca Solnits essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är nog mest känd för att förklara begreppet "mansplaining", men Solnit skriver också om varför konservativa politiker ogilla samkönade äktenskap och Virginia Woolfs betydelse för hennes syn på framtiden. Briljant, som en del britter säger.

 

 

Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014) har jag faktiskt inte hunnit läsa ännu, men den hör onekligen hemma här. Witt-Brattström argumenterar mot uppfattningen om 1970-talets s.k. kvinnolitteratur som "bekännande" och därför "föga litterärt givande". Namn som Sonja Åkesson, Åsa Moberg, Germaine Greer, Inger Alvén, och Kesrtin Thorvall återfinns i innehållslistan.

Maria Edgeworth - "Belinda"

“And what are you reading, Miss –?” “Oh! it is only a novel!” replies the young lady, while she lays down her book with affected indifference, or momentary shame. “It is only Cecilia, or Camilla, or Belinda”; or, in short, only some work in which the greatest powers of the mind are displayed, in which the most thorough knowledge of human nature, the happiest delineation of its varieties, the liveliest effusions of wit and humour, are conveyed to the world in the best-chosen language.”                       (Austen, Northanger Abbey, kapitel 5)

 

Vittorio Reggianini (1858-1939)

Maria Edgeworths roman Belinda (1896 - fast jag läste den reviderade versionen från 1801) var en av Jane Austens favoritromaner och jag hittar flera scener som måste ha inspirerat Austens eget romanskrivande. Vad sägs till exempel om balscenen där bokens hjältinna Belinda råkar höra sig själv beskrivas i nedlåtande termer av romanens hjälte, Mr Hervey? Eller den jämförelse samme Mr Hervey gör mellan de två kvinnor han måste välja mellan, den förnuftiga Belinda och den känslosamma Virginia?

 

Tankekraften* i Belinda är det alltså inget fel på. Snarare tvärtom. Under sin samtid avfärdades Edgeworths roman för att vara alldeles för didaktisk. Romanens Belinda Portman är en ung kvinna som skickas till Mrs Delacour i London för att göra sin debut. Hon upptäcker snart den smärta - både fysisk och psykisk - som gömmer sig bakom Mrs Delacours glättiga och chockerande beteende, och bestämmer sig för att ställa allt tillrätta. Det lyckas hon såklart med. Alldeles för väl, skulle jag vilja påstå, för som karaktär blir hon nästan outhärdlig i sin perfektion - en riktig "Mary Sue" för att använda en term lånad från från fanfiction. Här rör det sig alltså om en av romanens verkliga svagheter:*

 

 “Nothing could be more delightful to Miss Portman than thus to feel herself the object at once of esteem, affection, and respect; to see that she had not only been the means of saving her friend's life, but that the influence she had obtained over her mind was likely to be so permanently beneficial both to her and to her family.”  (Edgeworth, Belinda, kapitel 23)

 

 

 

Besynnerligheter* finner man också i Belinda. En duell mellan två kvinnor utklädda till män och andra exempel på cross-dressing hittar man inte i alla romaner från perioden direkt. Inte heller en hjälte som läst för mycket Rousseau och bestämmer sig för att uppfostra en ung flicka till att bli hans framtida ideala hustru. Behöver jag nämna att det experimentet inte går som han tänkt sig?

 

Huruvida romanen är originell* har jag svårare att bestämma. Den hamnar så exakt mellan Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women (1792) och Jane Austens romaner (1811-1816) att jag misstänker en tendens snarare än ett undantag. I 1801 års upplaga gifter sig Belinda nästan med en man från Västindien, en så kallad kreol, men i den tredje och sista reviderade versionen har Edgeworth tonat ned romansen. Så kallade blandäktenskap kunde man inte skriva om hursomhelst, berättas i förordet. Här kanske man kan tala om originalitet, åtminstone i de två första versionerna av romanen. Någon efterglöd,* slutligen, är det nog för tidigt att orda om, men med tanke på hur långt tid det tog att läsa ut Belinda och mitt allmänna intresse för kvinnlig litteraturhistoria, kommer berättelsen nog att stanna kvar i mitt huvud ett tag. Om minnet verkligen kommer att "glöda" lämnar jag dock osagt.

 

*) I det här inlägget har jag försökt skriva om Belinda utifrån Kjaerstads kriterier för hur man (kanske?) borde bedöma litterära texter. Kan jag därmed dra några slutsatser om Belindas kvalitéer som "god litteratur"? Nej, jag tror faktiskt inte att kriterierna hjälpte i det här fallet. Däremot hjälpte de mig absolut att organisera det här inlägget.  

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, "which we, at least, would rather read for the third time than most new novels for the first."

- George Eliot, Westminster Review 65 (1856)

Vad svårt att skriva om Villette (1853). Å ena sidan känner jag ett akut behov av att skriva ner några tankar om det jag just läst. Å andra sidan berodde den omtumlande läsupplevelsen delvis på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. En liknande upplevelse önskar jag såklart också andra läsare. Det här inlägget blir därför en osammanhängande kompromiss mellan att berätta och att hålla hemligt.

Omständigheterna medför att romanens huvudperson Lucy Snowe befinner sig på bar backe. De yrkesbanor som står henne till buds i Storbritannien (sällskapsdam eller guvernant - yrken som f.ö. också Mary Wollstonecraft nödgades till och hatade) får Lucy att känna sig levande begravd. Hon reser istället till den belgiska staden Villette, där hon får anställning som engelsklärare i en dyster flickskola. Inte heller här verkar livet erbjuda många möjligheter. Dessutom blir hon olyckligt förälskad.

 

Precis som Jane Eyre är Lucy Snowes förbannelse att vara fattig, alldaglig och samtidigt passionerad och intelligent. Också inom henne krockar viljan att uttrycka med behovet av att hålla tillbaka. Lucy är en person som livet hotar att passera förbi; hon protesterar mot sin lott och försöker samtidigt desperat att förlika sig med den. Ett central tema i boken är insikten i att livet är fundamentalt orättvist, att vi tilldelas olika kort. Lucy omges av en rad kvinnor. För de unga, vackra och välbärgade är framtiden ljus. För de något äldre, osnygga och mindre bemedlade verkar framtiden mer osäker, nej faktiskt riktigt eländig.

Kritikerna Gilbert och Gubar läser Villette som en protest mot det patriarkala system som hotar att kväva Lucy. Och så kan man naturligtvis läsa romanen. Den är som skriven för det. Själv föredrar jag att här fokusera på de mer allmänna existentiella frågor romanen väcker: hur handskas man med besvikelser, hur förlikar man sig med att livet inte blev som man tänkte sig det? Vad är egentligen priset man betalar när man väljer - eller tvingas ta - den smala stigen framför den breda vägen? I Villette ställs de här frågorna om och om igen.

 

Problemen, dvs. the Woman question och det existentiella dilemmat, återkommer i t.ex. Cora Sandels Alberte-serie. Fast Lucy är inte alls lika kroniskt deprimerad som Alberte. Den förras känslosvall är mer dramatiska, livfulla. Stormiga nätter och desperata utbrott följs av soliga dagar och tillfredställt lugn. Lucy är också mer uppfriskande cynisk än Jane Eyre. Liksom i Sandels serie och Jane Eyre är perspektivet ett enda. Lucys röst är distinkt, själva texten en protest och ett förverkligande.

 

Ett oväntat och problematiskt exempel på Lucys berättarperspektiv är därför censuren av den egna berättelsen. I flickskolan styr Madame Beck, en bister och snokande kvinna, som inte respekterar elever eller lärares privatliv. Kanske är det därför Lucy undanhåller viktiga detaljer också för läsaren. Först flera hundra sidor senare nämner hon dem, som i förbigående. Beskrivningarna av känslosamma händelser är ibland frustrerande vaga. Som läsare tvingas man gissa sig till vad som sker (en kyss? ett slag?). Det mest hjärtskärande exemplet är det ambivalenta romanslutet. Kanske är Lucys diskretion en rädsla för att själva utsägandet ska få henne att tappa den livsviktiga kontrollen. Samtidigt är det just den olösliga konflikten mellan kontroll och passion som gör hennes perspektiv så unikt.

De frågor Lucy tampas med är centrala i romanen, men Villette är så mycket mer: ett kaleidoskop av magnifika och märkliga kvinnoporträtt och en utsökt, orginell kärlekshistoria. Å, vilket kärlekspar! Läs Brontës roman. F.ö. förstår jag varför George Eliot var förtjust i Villette. Hon skrev ju också intelligent om bristande illusioner och kvinnliga kompromisser.

Mary Wollstonecraft - "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark"

Jag avslutar januariläsningen av (och om) Wollstonecraft med hennes klassiska reseskildring från 1796. Hade gärna läst mer, men övriga verk i min ägo befinner sig i Sverige. Under några fina sommarmånader befann sig också Wollestonecraft där, i sällskap av barn och fransk nanny. Efter en strapatsrik resa över havet lade båten till vid västkusten. Från Göteborg reste hon vidare till bl. a. Oslo och slutligen ner till Köpenhamn. Som man nästan kan gissa sig till av titeln.

A Short Residence in Sweden är hursomhelst underbar läsning. I en serie brev beskriver och kommenterar Wollstonecraft kustlandskapet och de människor hon möter. Det som gör texten speciell är det personliga perspektivet, färgat både av djup melankoli och en ständig entusiasm inför allt nytt. Ja, snabba kast mellan känslolägena, alltså. Inte för att intrycken alltid är positiva. Fast det bidrar också till läsnöjet: svensk mat tycker hon är riktigt äcklig, alldeles för söt och kryddig. Hon uppskattar inte heller duntäcken; de är varma och konstigt mjuka. Kvinnorna i Göteborg är feta och har dåliga tänder, och människorna i norska orten Risör närmast vildar, långt ner på civilisationens skala. För att bara ta några exempel. Hon träffar förstås personer och besöker platser som ger ett bättre intryck. Vilken tur, tänker jag patriotiskt.

Den skandinaviska sommaren påverkar henne alldeles särskilt och naturbeskrivningarna tillhör det absolut vackraste i boken. Det är lätt att förstå varför A Short Residence kom att bli de senare romantikernas resebibel. Hur mycket självklarare skildrar inte Wollstonecraft samspelet natur och människa än t.ex. Wordsworth. Fast först tycker Mary att de bara västkustklipporna hon hoppar omkring på är olidligt fula. Det påminner mig om Samuel Johnsons oförmåga att se charmen med hebriderna. Liksom där är landskapet på västkusten kalt och kargt, inte alls inställsamt. Till skillnad från Johnson förstår dock Wollstonecraft snart att uppskatta vad hon ser:

"Before I came here, I cold scarcely have imagined that a simple object, rocks, could have admitted so many interesting combinations - always grand, and often sublime."

Men vem skriver hon till? Och vad gör hon egentligen där uppe i civilisationens utkanter? Det berättar inte breven, men väl hennes biografer. I Paris hade Wollstonecraft inlett ett förhållande med Gilbert Imlay, en amerikan vars förehavanden omgavs av viss mystik. Biografen Claire Tomalin kallar honom rätt och slätt för en "äventyrare", medan Lyndall Gordon har upptäckt nya dokument som antyder att Imlay var amerikansk spion. Vem - och vad - han nu var gjorde han ialla fall Wollstonecraft med barn och lämnade henne sedan för en skådespelerska. Wollstonecraft var då redan involverad i en av hans mer olagliga affärer, nämligen silversmuggling från Frankrike via ett norskt skepp. Silvret försvann dock på vägen till Norge och Mary fick i uppdrag av Imlay att förhandla fram en slags kompensation från skeppets norske kapten.

Huruvida det var helt schysst av Imlay att skicka iväg Wollstonecraft på det här uppdraget är förstås en fråga. Hon hade nyligen försökt ta livet av sig genom att överdosera opium. I breven pendlar Wollstonecraft mellan hopp och förtvivlan när det kommer till hennes och älskarens (Imlay) gemensamma framtid. Resan har uppenbarligen gett henne ny tro på en sådan. Nu blev det aldrig så, vilket också antyds i de sista breven. Trots alla tvivel upplever hon sig ändå stärkt av vistelsen i Skandinavien. Och det verkar till stor del ha berott på den nordiska sommaren:

"Nothing, in fact, can equal the northern summer's evening and night; if night it may be called that only wants the glare of full day, the full light, which frequently seems so impertinent [---] What are these imperious sympathies? [---] I was alone, until some involuntary sympathetic emotion [...] made me feel that I was still a part of a mighty whole..."

Eftersom Mary ensam uppfostrade dottern Fanny är det väl troligt att hon hoppades på ekonomisk kompensation från Imlay. Hon var dessutom ovanligt förtjust i att besöka nya platser. Att resa på den här tiden var ju inte helt bekvämt. De romantiker som inspirerades av hennes känslosamma naturupplevelser föredrog dock att i Imley se en hänsynslös förförare som för ekonomisk vinning utnyttjade och spelade med hennes känslor. I förordet till min upplaga ger Richard Holmes flera exempel på romantiska alster där reseskildringen varit en möjlig inspirationskälla. Mest fantastisk är nog den möjliga omskrivningen av Wollstonecrafts skandinaviska äventyr i S. T. Coleridges Kubla Khan, nedpräntad året efter publiceringen av Marys bok:

"A savage place! as holy and enchanted
As e'er beneath a waning moon was haunted
By woman for her demon-lover!"

Att den olyckliga kärlekshistorien bidrog till en personligare och mer intensiv text är säkert fallet. Wollstonecraft fick aldrig några pengar av Imlay, men väl tillbaka sina brev vilka hon sammanställde till en framgångsrik reseberättelse. Tack och lov saknar den helt gotisk-romantiska överdrifter lika den ovan.

Jane Austen via Mary Wollstonecraft

Jane Austen-utställningen i New York kom lägligt för mig som tänkt på hennes romaner de senaste veckorna. Enligt Laura Miller skrev C. S. Lewis uppskattande om “the ’hardness’ of Austen’s moral rigor”. Fast det är nog inte därför hon är populär idag. Tror mer på en blöt skjorta mot ett naket mansbröst. Och inget fel i det, men för några år sedan läste jag om de tre romaner jag alltid haft svårt för: Northanger Abbey, Mansfield Park och Sense and Sensibility. Vid omläsningen slogs jag av Lewis ord. När jag nu läser Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman inser jag att man också kan förstå Austens moraliska stränghet som både feministisk och närmast anti-romantisk.

Jane Austen var 16 år när A Vindication utkom. Hon läste kanske aldrig boken, men den diskuterades överallt. Under en period i sitt liv bodde Wollstonecraft dessutom hos en av Austens kusiner. Lyndal Gordon påminner om det här i sin biografi över Wollstonecraft. Rachael Young påminner mig också. I mitt exemplar av A Vindication har hon skrivit ”Austen” bredvid vissa stycken. T.ex. det här:

”I have seen this weak sophisticated being neglect all the duties of life, yet recline with self-complacency on a sofa or boast of her want of appetite as proof of delicacy that extended to, or, perhaps arose from, her exquisite sensibility: for it is difficult to render intelligible such ridiculous jargon.” (s. 44)

Visst tänker man på den ständigt halvsovande Lady Bertram i Mansfield Park? Fast mer intressant tycker jag det blir om man jämför Wollstonecrafts och Austens beskrivningar av kärlek. Jag har alltid läst Austens romaner som en hyllning till det kärleksfulla förhållandet och en kritik av det arrangerade äktenskapet. Wollstonecraft däremot förkastar de romantiska griller kvinnor matas med från barnsben. Kärlek är ingenting man bygger ett framgångsrikt äktenskap på, menar hon. Det ligger i kärlekens natur att den snart dör ut (förälskelse menar hon väl, tänker jag, men engelskan har ju inget riktigt bra ord för det, infatuation har en sådan negativ klang). Ett lyckat förhållande kräver ömsesidig och varaktig respekt. Båda parterna måste dessutom besitta virtue. Med det menar Wollstonecraft inte sexuell oskuld eller oskuldsfullhet, det är hon noga med att poängtera. Virtue sitter inte i mödomshinnan. Ordet står här för en uppsättning goda egenskaper (virtues), framförallt en beständig, närmast orubblig rättrådighet.

Sense and Sensibility (BBC 2008)

Och precis den egenskapen hyllas ju också i Austens romaner, slår det mig. Fast hon ger oss också otaliga exempel på motsatsen: falske John Thorpe i Northanger Abbey, ansvarslösa Willoughby i Sense and Sensibility samt det charmiga men opålitliga syskonparet Crawford i Mansfield Park. Det som kännetecknar de här romanfigurerna är inte bara deras syn på äktenskapet som ett rent ekonomiskt arrangemang utan också deras tendens att låta sig styras av sina högst flyktiga känslor. Och det är nu Austens obarmärtighet - 'hardness' - blir som tydligast. Här ges inget utrymme till förbättring. De är för alltid förtappade och det som väntar dem är ett liv i missnöje och olycka.

I skarp kontrast skildras romanernas centrala kärlekspar: framförallt Elinor och Edward i Sense and Sensibility, samt Fanny och Edmund i Mansfield Park. Där kan man snacka om varaktighet och rättskaffenhet i en nästan outhärdlig kombination. Männen tillåts i de här fallen begå misstag, men då enbart med kvinnor som förställt sig. Edward och Edmund har agerat i god tro och förtjänar därför förståelse. Men åh, så tråkiga alla är som romanfigurer – präktiga och torra som trä. Hur många gånger har jag inte önskat att Fanny ska falla för Henry Crawford istället och ägna sitt liv åt att förbättra honom, eller att Edward kläcker ur sig vad han känner för Elinor innan hon praktiskt taget tynar bort av olycklig kärlek.

Det är först via Wollstonecraft jag börjar uppskatta rättskaffenheten bakom figurernas agerande, och inte bara tragiken. Austen presenterar ju ett alternativ både till den romantiska och den ekonomiska synen på förhållandet mellan könen. Det alternativet har starka feministiska förtecken. Enligt Wollstonecraft kan kvinnor utveckla virtue enbart via intellektet, det oberoende tänkandet. Detta kräver förstås ordentlig utbildning och helst också ekonomiskt oberoende, dvs yrkeskunskaper. Det kräver också män som förstår att uppskatta denna virtue hos sin partner.

Austen går inte alls lika långt i sin frihetsvision, men hon skrev ju romaner och inte pamfletter. Fast inte vilka romaner som helt. Hade huvudpersonerna i Mansfield Park och Sense and Sensibility agerat som jag önskade, ja då hade de nog passat bäst i de gotiska romanser Catherine Morland läser i Northanger Park. På tal om Catherine - hennes rättrådighet är ju en utvecklingsproess och inte ett faktum, precis som i Austens (i mitt tycke) mest lyckade romaner: Emma, Persuasion och Pride and Prejudice. I Catherines fall är processen dock väl dramatisk och snabb - och därför inte lika tillfredställande. Å andra sidan måste hon också lära sig att det verkliga hotet mot lycka inte är förgiftade bägare eller hemliga rum utan ett helt samhällssystem.

Marginalia

Jag grälar mig igenom A Vindication of the Rights of Woman, fast inte med Mary Wollstonecraft. Nej, jag grälar med Rachael Young. Hennes namn står på bokens titelsida och handstilen liknar de anteckningar som gjorts i mitt andrahandsexemplar. Och det är med anteckningarna i marginalen jag grälar.

För Rachael (om det nu är hon) läser mot Mary Wollstonecraft. Inte med. Och det får man såklart göra, man får läsa hur man vill. Men läser man enbart mot en text är risken att man missar dess poäng. Jag svarar Rachael i marginalen, hänvisar till stycken i texten hon måste ha missat, påminner henne om den tid Wollstonecraft skrev under - och hur välskriven texten faktiskt är, hur moderna dess argument.

Att läsa mot något man instinktivt känner antisympatier inför är lätt. Att läsa med då är svårt. Mary Wollstonecraft grälar hon också. Med Rousseau, som jag ger mig på att hon först läste med. För hon polemiserar hans galna kvinnosyn med hans egna argument. Mycket skickligt gjort och ovanligt. På tal om Rousseau, något han skrivit mycket bra om är just läsningen av politiska och filosofiska texter:

"As I read each author, I made a rule of adopting and following all his ideas without adding any of my own or any one else's, and without ever arguing with him. 'Let us begin,' I said to myself, 'by collecting a store of ideas, true and false but all of them clear, until my mind is sufficiently equipped to be able to compare them and choose between them.' This method is not without its drawbacks, I know; but it helped in attaining my object of self-tuition. [...] I found myself equipped with a great enough fund of learning to be self-sufficient and to think without the help of another." (s. 226)

- Jean-Jaques Rousseau, The Confessions (1781)

Take that, Rachael Young!