Bokslut 2016

Dags för den årliga summeringen. Till att börja med läste jag nästan tjugo verk fler under  2016  än jag gjorde under 2015, dvs 61 stycken, då jag inte hann läsa ut den puttriga men något långsamma Murder for Christmas förrän igår. Med tanke på hur mycket jag flänger och far, jobbar och studerar - och de lässvackor jag numera drabbas av  - får jag väl vara nöjd med den siffran. 

Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.

Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen! 

Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet. 

Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.

För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.

Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta. 

Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.

2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!

3 x ungdomsromaner

inte min bild, tyvärr, men precis så här såg min svärfars veranda ut, inklusive tidningspappret.

 Memorial Day i USA idag och i helgen firade Mr B och jag med att ta tåget ner till DC för att äta krabba och umgås med hans familj. Chasapeakes blåkrabbor räknas till de godaste i världen. Men det har också varit en helg vikt åt läsning, främst av ungdomsromaner.

 

Först ut, andra delen av Rick Yanceys trilogi om invaderande utomjordingar. Jag läste första delen, The Fifth Wave (2015), i våras och tyckte den var helt okej, om än full av logiska luckor. En passus: varför är ungdsomsromaner så ofta ologiska, tänkte jag då. I Yanceys fortsättning, The Infinite Sea, sys några av hålen ihop, men jag måste tydligen vänta till del tre innan logiken bakom utomjordingarnas beteende står klar. Trots detta är jag rätt förtjust i Yanceys romanserie. Karaktärerna är väl utvecklade, den utomjordiska invasionen är full av överraskande vändningar och den romantiska subplotten kompletteras med en mer actionbetonad sådan. The Fifth Wave har f.ö. redan filmats:
 

 

Helgens andra ungdomsroman läste jag ut i  sängen , tidigt söndag morgon. E. Lockharts We Were Liars (svensk titel: Kanske är det allt du behöver veta) från 2014 utspelas till största delen på en privatägd ö utanför Martha's Vineyard, Cape Code.

 

På ön härskar patriarken Harris Sinclair, vars förhållande till sina tre döttrar påminner starkt om King Lears, men också om sagornas "goda" men oresonliga kungar. Berättaren är ett av barnbarnen, Cadence, som lider av amnesi och återvänder till ön för att ta reda på vad som egentligen hände henne där två år tidigare. Mysteriet driver romanen framåt. Trots det fick beskrivningarna av det priviligerade livet på ön fick i alla fall mig att ändå sakta ner läsningen. Trovärdiga skildringar av inte bara tonåringarna på ön utan också deras mammor. Slutet är rena fyrverkeriet. Var är filmversionen?

På tal om slut, läste jag ut How I Live Now (2004) på tåget tillbaka till New York igår kväll. Meg Rosoff har nyligen fått Alma-priset för sina ungdomsromaner men det här var hennes debut så kanske skulle jag inte ha väntat mig alltför mycket. Amerikanska Daisy reser till Storbritannien för att besöka sina engelska kusiner. Väl där faller hon för en av kusinerna, Edmond, men så bryter ett världskrig ut och ungdomarna och barnen skingras. I resten av romanen kämpar Daisy för att återförenas med framförallt kusinen Edmond. Dock följande klumpigheter: varför Rosoff ansåg att Daisy och Edmond måste ha en övernaturlig förmåga att kommunicera med varandra förstår jag inte. Rosoff har uppenbarligen läst Jane Eyre för många gånger. Slutet antyder också det, samt det faktum att Daisy har en elak "styvmor." Jag önskar bara att hon hade vävt in förlagan till sin berättelse lika tjusigt som Lockhart gör med King Lear. Och helt okej känns det inte att läsa en roman där ett krig mest fungerar som en ploj för att skilja förälskade tonåringar åt. Rosoffs roman har såklart också filmats och av trailern att döma har manusförfattaren bara gjort bra saker med ursprungsmaterialet: