Läst i januari

Januari har präglats av influensa, en av de värsta på tio år i USA, och både jag och Mr B har kämpat med hosta, andningssvårigheter och hög feber i flera veckor. Inte roligt. Och i febrigt tillstånd har det inte blivit mycket läst. Några Georgette Heyers, eftersom en läsning av dem inte kräver mycket mer än förmågan att vända blad. Nu är jag lite orättvis, för man måste kunna skratta också - böckerna är nämligen ganska roliga - och det var inte helt lätt, när lungorna klagade. 

Therese Bohmans Aftonland (2016) läste jag under tillfriskningsperioden och med viss bävan. För huvudpersonen Karolinas alltmer desperata ensamhet tycks leda hennes helt galet. Det förekommer en hel del deprimerande sex i romanen. Det konstrasteras dock mot inblickar i Karolinas tankevärld, en intellektuell fristad med högt i höjd. Älskade just detta mest i Bohmans roman. Att Aftonland utspelas i universitetsvärlden var också ett plus. I korthet alltså årets hittills bästa roman. 

I går läste jag också ut Peter Ackroyds Chatterton (1987), en bok som stått oläst i mina hyllor sedan mitten av 1990-talet. En postmodern roman, i den meningen att handlingen skiftar mellan Thomas Chattertons 1700-tal och 1980-talets London. Chatterton var en Bristol-född förfalskare av medeltida skrifter, som vann stor popularitet innan brottet uppdagades. Han tog livet av sig redan som 18-åring. När poeten Charles Wychwood tror sig hitta ett porträtt av en betydligt äldre Chatterton i en antikshop, börjar en berättelse om mer samtida litterära förfalskningar och förhoppningar. Trots att jag verkligen älskade Hawksmoor (1985), Ackroyds andra Londonroman från ungefär samma period, fick jag kämpa med Chatterton. Kanske har den inte åldrats särskilt väl. Jag har länge velat läsa om Hawksmoor men nu tvekar jag lite. Vill inte förstöra läsminnet. Hawksmoor är dock den första titlen i Duncan Jones bokklubb baserad på hans fars, David Bowie, lista över de 100 bästa böcker han visste, så kanske den trots allt håller högre kvalitet.

Tekopp Johnson Bros. "English Chippendale", te Harney and Sons  Earl Grey Imperial

Januari har övergått i februari och gryningen kommer allt tidigare. Igår promenerade jag ner till Harney and Sons tebutik nere i Soho. På vägen upp slank jag in på The Strand och kom hem med tre fackböcker: Joan Didions Slouching Towards Bethlehem (1968) (som jag tror att jag redan har, men den här upplagan var så fin), Rebecca Solnits Hope in the Dark (2005) och James Romans Chronicles of Old New York: Exploring Manhattan's Landmark Neighborhoods (2016), vilket f.ö. är precis vad jag planerar göra ordentligt i år. När jag tagit mig upp ur sängen.

The Conservatory Garden i Central Park

Jag har aldrig besökt the Conservatory Garden tidigare. Beskrivningen har lockat men inte platsen på 104-5 gatan. Det är väldigt långt från mig. Men igår sken solen och temperaturen var ca 25 grader så jag snörde på mig promenadskor och traskade iväg. Helst hade jag gått i Central Park hela vägen, men parken är konstruerad så att vägar och promenadstråk slingrar sig från öst till väst och tillbaka. Man kan alltså gå i timmar utan att knappt komma längre norrut alls. Har man inte bråttom kan det iofs vara rätt trevligt. Man kan t.ex. läsa några av de många skyltar som pryder bänkarna i parken.

Man kan också njuta av sensommarblommade växter i parken.

När man kommit tillräckligt norrut kan man också blicka ut över reservoaren mot San Remobyggnadens tvillingtorn.

Nu gjorde jag det ett tag, men lika ofta klev jag ut på 5e avenyn för att inte hamna på helt fel sida av parken. Efter två timmar stod jag så framför Vanderbiltgrindarna som leder in till trädgården.

Konservatorieträdgården består av tre trädgårdar, varav den italienska i mitten är den mest formella.

Himla pampig. Den högra trädgården är fransk och nästan lika formell.

 Fina portaler för klängväxter och skulpturen Three Dancing Maidens i mitten av parken.

 Mycket välarrangerade rabatter i den franska delen, men ingen direkt skugga någonstans.

 Dock växter som matchade omslaget till en av böckerna jag köpt vid Strands minifilial i Central Parks sydöstra hörn. Ira Levins debutroman om en psykopatisk pojkvän i collegemiljö lät lagom mysig, så den fick följa med på promenaden.

... som efter den franska trädgården gick mot den engelska och överlägset vackraste. 

Tjocka jättehumlor trivdes minst lika bra som jag i den här delen av parken.

 Och i mitten av fontänen en staty inspirerad av Frances Hodgson Burnetts hemliga trädgård. Kan det bli finare? Dessutom så lämplig referens, eftersom trädgården var närmast folktom.

Blå näckrosor och ikastade mynt som hamnat på bladen.

Alltså, jag har ingen aning om vad hälften av de växter jag såg heter, men de nedan är Echinacea. Tror jag. Jag bara satte mig ner och njöt av färg och doft.

...när jag inte bläddrade i den här skatten, en bok om imaginära kartor över New York. En slags companion piece till Rebecca Solnits Nonstop Metropolis: A New York City Atlas, som jag redan har i bokhyllan.

 Och precis när jag skulle gå lyckades jag fånga på bild en av de otaliga monarkfjärilar som fladdrade runt omkring mig, en underbar upplevelse. Missa inte ett besök här om ni gillar trädgårdar och befinner er i New York.

 Efter att ha promenerat i över tre timmar, orkade jag inte gå mer. Istället tog jag bussen hem. Ännu ett litet New York-tips så här på slutet. Ta bussen istället för tunnelbanan när orken tryter. Tunnelbanekortet gäller också på bussarna. De senare går både nerför avenyerna och crosstown. Se bara till att ta rätt buss, dvs åt rätt håll och inte en expressbuss. Såvida du inte har bråttom och bussen stannar precis där du vill hoppa av, förstås.

tematrio: feministlitteratur

Feministlitteratur är temat för veckans trio. Uttalat feministiska romaner är inte helt lätta att hitta, tycker jag, och väljer istället facklitteratur och essäer. Lite sent ute men här kommer några bra titlar:

Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman (1792). Tidig feministklassiker där Wollstonecraft kritiserar rådande utbildningssystem, äktenskapsförväntningar och kvinnoideal. Ja, hon vågar t.o.m. föreslå att (medelklass)kvinnor kanske borde arbeta utanför hemmet precis som deras män. Hennes idéer är relevanta än idag.  

Rebecca Solnits essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är nog mest känd för att förklara begreppet "mansplaining", men Solnit skriver också om varför konservativa politiker ogilla samkönade äktenskap och Virginia Woolfs betydelse för hennes syn på framtiden. Briljant, som en del britter säger.

 

 

Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014) har jag faktiskt inte hunnit läsa ännu, men den hör onekligen hemma här. Witt-Brattström argumenterar mot uppfattningen om 1970-talets s.k. kvinnolitteratur som "bekännande" och därför "föga litterärt givande". Namn som Sonja Åkesson, Åsa Moberg, Germaine Greer, Inger Alvén, och Kesrtin Thorvall återfinns i innehållslistan.

Karolina Ramqvist - Flickvännen

Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.

Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you? Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.

Stadsvandrare

Jag läser Teju Coles Open City på planet tillbaka till London och hamnar i en slags trans. Romanens huvudperson Julius är nigerian, precis som Cole, och psykolog i New York. När han inte arbetar, promenerar han - i timmar. Open City består av observationer Julius gör under promenaderna, av slumpartade möten och inte minst av referenser till diverse tänkare och författare: Bachelard, Barthes, Ben Jelloun, Conrad osv. Det blir snart tydligt att vi läst samma slags litteratur, Coles berättare och jag, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Under läsningen härleder jag meningar och textstycken till diverse kulturkritiska perspektiv och romaner. Det både berikar och stör läsningen och ofta kommer jag på mig med att ha en tyst konversation med Julius, där vi debatterar det han just har påstått eller beskrivit. Jag minns inte när en roman fick mig att göra det senast.

Vissa av berättelsens anekdoter har jag dock redan hört en gång för många. När ett bi flyger förbi under berättarens picknick i Central Park hoppas jag slippa en beskrivning av världssituationen med avstamp i bidöden, men nej. Fågelmetaforerna i romanen svävar å andra sidan högt över sådana fadäser och berättarens fysiska mobilitet och känslomässiga distans till det han ser och hör skapar en lätthet, ett flyt i texten, som kompliceras av det brutala sätt på vilket läsaren mot slutet av romanen påminns om subjektiviteten i Julius perspektiv. Det är snyggt och frustrerande vagt. Open City är en roman med rötter i Europa snarare än Västafrika, och varför inte. Det är en kosmopolitisk flanörroman som lyckas undvika de mest söndertrampade vägarna genom att uppdatera genren till 2000-talet.

Och på tal om stadsvandrare läser jag så klart fel bok av Rebecca Solnit. Hon är ju författare till Wanderlust: A History of Walking (2000). Fast hennes essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är samtidigt helt rätt att läsa tillsammans med Teju Coles roman, för i den här samlingen uppmärksammar Solnit just det manliga perspektivets dominans och dess konsekvenser. Jag skrattar ibland, men mest blir jag förbannad. Säg den kvinna som aldrig råkat ut för en mansplanation. Jag tror att Solnit möjligtvis kan vara ett geni och har därför klickat hem både den här och den här titeln.