2 x Richard Yates

Jag har inte läst Revolutionary Road. Inte heller sett filmen. Istället närmar jag mig Yates från andra håll. The Easter Parade (1976) anses ofta vara hans bästa roman. Disturbing the Peace (1975) kallas nästan alltid för hans sämsta. Den första romanen följer två systrar, Emily och Sarah Grimes, från barndomen upp i medelåldern. Det är ingen rolig historia, närmast en katalog över systrarnas misslyckanden. Ändå lever de så till synes olika liv. Sarah gifter sig tidigt, skaffar barn, flyttar ut till Long Island. Emily stannar kvar på Manhattan, en seriemonogam karriärkvinna. Fast karriären är mest ett sätt att betala hyran och männen utgör allt större besvikelser. Inte heller Sarahs hemmafrutillvaro är så harmonisk som den först verkar. Också hennes liv faller i bitar.

Slutet erbjuder viss ljusning, men jag förblir osäker på hur jag ska förstå romanen: Är den relation som gryr mellan Emily och Sarahs son Peter ett löfte om den pånyttfödelse som romantiteln (påsken) anspelar på? Hur ska jag förstå Peters ovilja att konfrontera det som slutligen händer Sarah? Och vad menar egentligen Yates när han i romanens inledning förklarar systrarnas olyckliga liv genom att anspela på föräldrarnas skilsmässa? Vilket inflytande har den frånvarande fadern och den alltför närvarande modern över systrarnas framtida val? I hur hög grad rörde det sig om verkliga val? Ska kanske titeln tolkas ironiskt? Svarsförslag efterlyses.

Hursomhelst, jag uppskattar att Yates berättar systrarna historia ur Emilys perspektiv och jag sympatiserar med den senares oförmåga att slutföra sina halvambitiösa skrivprojekt. The Easter Parade är en lågmäld och ganska smärtsam roman som aldrig blir sentimental. Som läsare klarade jag därför av att hålla en viss och (för mig) nödvändig distans till berättelsen. Mycket fint, hursomhelst. Indirekt påminner romanen också lite om Mary McCarthys The Group.

Disturbing the Peace är däremot inte lågmäld. Tvärtom. Huvudpersonen, (m)ad mannen John Wilder dricker sig berusad, ringer sin fru och berättar att han inte tänker återvända hem. Sedan får han ett nervöst sammanbrott och läggs tillfälligt in på en psykiatrisk avdelning. När jag kommit så långt i romanen stannade jag upp för att ta reda på när Yates roman publicerats. Johns vilda protesterande påminner ju om... Jodå, Yates roman kom ut drygt tio år efter Ken Keseys Gökboet (1962). Fast Johns vistelse på Bellevue blir ganska kortvarig. Han slutar aldrig att dricka, men gör ändå ett hyfsat försök att lappa ihop äktenskapet och tar sig t.o.m. till ett antal AA-möten. Så träffar han en attraktiv ung kvinna via jobbet, säger upp sig och flyttar till Los Angeles. Hoppsan.

Jag tycker inte alls att det här är dåligt. Det må vara en av Yates mindre lyckade romaner, men det säger i så fall något om kvaliteten på hans övriga produktion. Vissa kritiker har klagat på det metaliterära inslaget halvvägs in i romanen och, jo, visst är det irriterande att få romanslutet presenterat för sig så tidigt i berättelsen, men som satir tycker jag det är ganska lyckat. Kanske stör jag mig lite på att Yates här lagt sin litterära energi på de stora gesterna istället för de små men avslöjande detaljerna. Livet sett genom en alkoholists perspektiv är dock väl skildrat (antar jag, alltså) och påminner om Patrick Hamiltons mästerliga Hangover Square (1962). Hamiltons ironi och humor återfinns också hos Yates. De delar också förmågan att skildra det mest grågripande genom ett förrädiskt enkelt språk som inte gör något som helst väsen av sig. Jag tror det är precis därför jag tycker så mycket om både The Easter Parade och Disturbing the Peace, de är lättlästa utan att vara banala. Insiktsfullhet utan ansträngning - mer Yates, tack.

Patrick Hamilton - "The Slaves of Solitude"

Doris Lessings förord till Patrick Hamiltons roman är så bra att jag citerar. Hon skriver om ett nyligen svunnet Storbritannien:

"It is forgotten often again that the condition of the working people was such that whole swathes of them lived on bread and dripping, bread and margarine, and sugar and tea. When the young men reached the call-up centres, the Other Ranks was a good foot shorter than the middle-class boys, and in bad physical condition. The Second World War and its aftermath impoverished Britain. The moneyed classes were amply recorded by Evelyn Waugh, Nancy Mitford and Anthony Powell, but there were other witnesses, of whom Patrick Hamilton was the most reliable."

The Slaves of Solitude utspelas under andra världskriget; på ett halvt förfallet pensionat utanför London bor Miss Roach, en snart 40-årig kvinna som har gett upp hoppet och ser sig själv som en av livets förlorare. När hon inte pendlar in till London eller besöker den lokala puben plågas hon verbalt av vidrige Mr. Thwaites som utsett henne till sin speciella hackkyckling under de gemensamma måltiderna. Då träffar hon en amerikansk soldat och plötsligt lovar framtiden något annat. Tyvärr räknar Miss Roach inte med vare sig Mr. Thwaites reaktion på romansen eller den tyska väninnan Vicki Kugelmanns förvandling till rival.

Hamiltons romaner är befolkade av "crooks and spivs, blackmailers and bounders, murderers and thieves, and some of the nastiest women in literature". I en grå och fattig värld kämpar likaledes grå men i grunden hyggliga huvudpersoner för att hålla sig flytande, ofta genom att hälla i sig så mycket alkohol de förmår. Antagonister finns det gott om - de genomjävliga kvinnorna men också lika hemska manliga karaktärer. Det som förmildrar dysterheten är Hamiltons sardoniska humor. Slutet på hans roman Hangover Square, f.ö. en av mina favoriter från förra årets läshög, är plågsamt ironiskt och samtidigt galenpannekul. The Slaves of Solitude slutar mer positivt, dock med en högst karakteristisk bön: "God help us, God help all of us, every one, all of us." Hamilton skrev också pjäserna Rope och Gaslight, båda filmatiserade av Hitchcock resp. George Cukor, och hans förhållande till sina ämnen påminner ibland om Patricia Highsmiths. Rekommenderas.

Den som är trött på London

Bröllop innebär tur och retur till Grantham och medföljande böcker - två Londonromaner: Ackroyds Lambs och Patrick Hamiltons The Slaves of Solitude - packas nogsamt ner bland klänning och kostym. Men tänk om jag hinner läsa ut innan vi är tillbaka? En bok till alltså och inte The Prelude, den väger för mycket och dessutom har jag snart, snart, läst ut den. Jag bryter Londontemat men det kan inte hjälpas. Ifall-att-bok blir Val McDermids The Distant Echo (kom med en tidning, tror jag). Trevlig helg!

Europa på engelska

Europa Editions är ett bokförlag som specialiserat sig på (främst) europeisk litteratur i engelsk översättning. Katalogen är inte så stor ännu, men innehåller lovande titlar. T.ex. spanska Alicia Gemenz-Bartletts deckare, israeliske Benjamin Tammuz roman Minotaur, Massimo Carlottos The Fugitive, libanesiske Sélim Nassibs bioromaner I Loved You For Your Voice och The Palestinian Lover, samt italienska Elena Ferrantes romaner The Days of Abandonment och Troubling Love. Och låt oss inte glömma Patrick Hamiltons Hangover Square: A Story of Darkest Earl's Court, en av de roligaste (på ett så där hemskt sätt) böcker jag läste förra året.