Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

The Girls - Emma Cline

"I waited to be told what was good about me. I wondered later if this was why there were so many more women than men at the ranch. All that time I had spent readying myself, the articles that taught me that life was really just a waiting room until somebody noticed you - the boys had spent that time becoming themselves." (28)

The Girls (2016) utspelar sig i norra Kalifornien på 1960-talet. Det är sommar och fjortonåriga Evie Boyd väntar mest på att den ska ta slut så hon kan börja på internatskola. Då kommer hon av en slump i kontakt med en grupp unga kvinnor som utsöndrar en slags trasig glamour Evie finner oemotståndlig. Hon börjar hänga med gruppen, mest för att få vara i närheten av Susanne, en av kvinnorna, men förförs också av gruppens manliga ledare, Russell. Det är dock Susanne som är föremålet för hennes bestående fascination. Evie blir alltmer involverad i gruppens göranden, samtidigt som Russell uppmanar till allt våldsammare handlingar. 

Att Emma Cline har inspirerats av Charlie Manson och de spektakulära mord hans anhängare utförde på hans uppmaning är väl rätt uppenbart uitfrån den korta synopsisen ovan. Men Cline verkar också ha inspirerats av mannen till ett av Mansons offer, nämligen Polanski och hans sexuella utnyttjande av en minderåring. Trots de ofta solkiga detaljerna och det hotfulla händelseförloppet är berättelsen lätt som en sufflé - i positiv bemärkelse. Evie befinner sig oftast i utkanten av det som sker och hennes perspektiv är hela tiden påverkat av hennes beundran för framförallt Susanne. Hon ser helt enkelt inte det berättaren, hennes äldre jag, och läsaren ser. Cline skildrar tidsandan precis som jag föreställer mig att en fjortonårig tjej skulle ha upplevt den - i ett solkattsblänkande skimmer.

Emma Cline -  modern-day flower power girl

"It was the end of the sixties, or the summer before the end, and that's what it seemed like, an endless, formless summer. The Haight populated with white-garbed Process members handing out their oat-colored pamphlets, the jasmine along the roads that year blooming particularly heady and full." (25)

Det som imponerar  mest är just Clines insikt i hur det är att vara tonårstjej, på gränsen till att bli vuxen men inte riktigt där. Mer om Emma Cline här och hur hon som trettonåring "groomades" av en betydligt äldre man skriver hon om här. The Girls är hennes debutroman. Så bra, verkligen så bra. 

packar för Palo Alto, CA.