Bokslut 2016

Dags för den årliga summeringen. Till att börja med läste jag nästan tjugo verk fler under  2016  än jag gjorde under 2015, dvs 61 stycken, då jag inte hann läsa ut den puttriga men något långsamma Murder for Christmas förrän igår. Med tanke på hur mycket jag flänger och far, jobbar och studerar - och de lässvackor jag numera drabbas av  - får jag väl vara nöjd med den siffran. 

Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.

Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen! 

Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet. 

Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.

För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.

Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta. 

Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.

2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!

Maria Edgeworth - "Belinda"

“And what are you reading, Miss –?” “Oh! it is only a novel!” replies the young lady, while she lays down her book with affected indifference, or momentary shame. “It is only Cecilia, or Camilla, or Belinda”; or, in short, only some work in which the greatest powers of the mind are displayed, in which the most thorough knowledge of human nature, the happiest delineation of its varieties, the liveliest effusions of wit and humour, are conveyed to the world in the best-chosen language.”                       (Austen, Northanger Abbey, kapitel 5)

 

Vittorio Reggianini (1858-1939)

Maria Edgeworths roman Belinda (1896 - fast jag läste den reviderade versionen från 1801) var en av Jane Austens favoritromaner och jag hittar flera scener som måste ha inspirerat Austens eget romanskrivande. Vad sägs till exempel om balscenen där bokens hjältinna Belinda råkar höra sig själv beskrivas i nedlåtande termer av romanens hjälte, Mr Hervey? Eller den jämförelse samme Mr Hervey gör mellan de två kvinnor han måste välja mellan, den förnuftiga Belinda och den känslosamma Virginia?

 

Tankekraften* i Belinda är det alltså inget fel på. Snarare tvärtom. Under sin samtid avfärdades Edgeworths roman för att vara alldeles för didaktisk. Romanens Belinda Portman är en ung kvinna som skickas till Mrs Delacour i London för att göra sin debut. Hon upptäcker snart den smärta - både fysisk och psykisk - som gömmer sig bakom Mrs Delacours glättiga och chockerande beteende, och bestämmer sig för att ställa allt tillrätta. Det lyckas hon såklart med. Alldeles för väl, skulle jag vilja påstå, för som karaktär blir hon nästan outhärdlig i sin perfektion - en riktig "Mary Sue" för att använda en term lånad från från fanfiction. Här rör det sig alltså om en av romanens verkliga svagheter:*

 

 “Nothing could be more delightful to Miss Portman than thus to feel herself the object at once of esteem, affection, and respect; to see that she had not only been the means of saving her friend's life, but that the influence she had obtained over her mind was likely to be so permanently beneficial both to her and to her family.”  (Edgeworth, Belinda, kapitel 23)

 

 

 

Besynnerligheter* finner man också i Belinda. En duell mellan två kvinnor utklädda till män och andra exempel på cross-dressing hittar man inte i alla romaner från perioden direkt. Inte heller en hjälte som läst för mycket Rousseau och bestämmer sig för att uppfostra en ung flicka till att bli hans framtida ideala hustru. Behöver jag nämna att det experimentet inte går som han tänkt sig?

 

Huruvida romanen är originell* har jag svårare att bestämma. Den hamnar så exakt mellan Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women (1792) och Jane Austens romaner (1811-1816) att jag misstänker en tendens snarare än ett undantag. I 1801 års upplaga gifter sig Belinda nästan med en man från Västindien, en så kallad kreol, men i den tredje och sista reviderade versionen har Edgeworth tonat ned romansen. Så kallade blandäktenskap kunde man inte skriva om hursomhelst, berättas i förordet. Här kanske man kan tala om originalitet, åtminstone i de två första versionerna av romanen. Någon efterglöd,* slutligen, är det nog för tidigt att orda om, men med tanke på hur långt tid det tog att läsa ut Belinda och mitt allmänna intresse för kvinnlig litteraturhistoria, kommer berättelsen nog att stanna kvar i mitt huvud ett tag. Om minnet verkligen kommer att "glöda" lämnar jag dock osagt.

 

*) I det här inlägget har jag försökt skriva om Belinda utifrån Kjaerstads kriterier för hur man (kanske?) borde bedöma litterära texter. Kan jag därmed dra några slutsatser om Belindas kvalitéer som "god litteratur"? Nej, jag tror faktiskt inte att kriterierna hjälpte i det här fallet. Däremot hjälpte de mig absolut att organisera det här inlägget.  

läsro en söndagseftermiddag

Vintrigt, grått och ganska kallt. Doften av hyacinter och tända ljus. Yllefilten, kuddar och en riktigt god roman. Idag stannar jag inomhus.

Januari: 1700-talsförfattare och feminister

Maria Edgeworth by John Downman, 1807

Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:

  

 

De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.