Maria Edgeworth - "Belinda"

“And what are you reading, Miss –?” “Oh! it is only a novel!” replies the young lady, while she lays down her book with affected indifference, or momentary shame. “It is only Cecilia, or Camilla, or Belinda”; or, in short, only some work in which the greatest powers of the mind are displayed, in which the most thorough knowledge of human nature, the happiest delineation of its varieties, the liveliest effusions of wit and humour, are conveyed to the world in the best-chosen language.”                       (Austen, Northanger Abbey, kapitel 5)

 

Vittorio Reggianini (1858-1939)

Maria Edgeworths roman Belinda (1896 - fast jag läste den reviderade versionen från 1801) var en av Jane Austens favoritromaner och jag hittar flera scener som måste ha inspirerat Austens eget romanskrivande. Vad sägs till exempel om balscenen där bokens hjältinna Belinda råkar höra sig själv beskrivas i nedlåtande termer av romanens hjälte, Mr Hervey? Eller den jämförelse samme Mr Hervey gör mellan de två kvinnor han måste välja mellan, den förnuftiga Belinda och den känslosamma Virginia?

 

Tankekraften* i Belinda är det alltså inget fel på. Snarare tvärtom. Under sin samtid avfärdades Edgeworths roman för att vara alldeles för didaktisk. Romanens Belinda Portman är en ung kvinna som skickas till Mrs Delacour i London för att göra sin debut. Hon upptäcker snart den smärta - både fysisk och psykisk - som gömmer sig bakom Mrs Delacours glättiga och chockerande beteende, och bestämmer sig för att ställa allt tillrätta. Det lyckas hon såklart med. Alldeles för väl, skulle jag vilja påstå, för som karaktär blir hon nästan outhärdlig i sin perfektion - en riktig "Mary Sue" för att använda en term lånad från från fanfiction. Här rör det sig alltså om en av romanens verkliga svagheter:*

 

 “Nothing could be more delightful to Miss Portman than thus to feel herself the object at once of esteem, affection, and respect; to see that she had not only been the means of saving her friend's life, but that the influence she had obtained over her mind was likely to be so permanently beneficial both to her and to her family.”  (Edgeworth, Belinda, kapitel 23)

 

 

 

Besynnerligheter* finner man också i Belinda. En duell mellan två kvinnor utklädda till män och andra exempel på cross-dressing hittar man inte i alla romaner från perioden direkt. Inte heller en hjälte som läst för mycket Rousseau och bestämmer sig för att uppfostra en ung flicka till att bli hans framtida ideala hustru. Behöver jag nämna att det experimentet inte går som han tänkt sig?

 

Huruvida romanen är originell* har jag svårare att bestämma. Den hamnar så exakt mellan Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women (1792) och Jane Austens romaner (1811-1816) att jag misstänker en tendens snarare än ett undantag. I 1801 års upplaga gifter sig Belinda nästan med en man från Västindien, en så kallad kreol, men i den tredje och sista reviderade versionen har Edgeworth tonat ned romansen. Så kallade blandäktenskap kunde man inte skriva om hursomhelst, berättas i förordet. Här kanske man kan tala om originalitet, åtminstone i de två första versionerna av romanen. Någon efterglöd,* slutligen, är det nog för tidigt att orda om, men med tanke på hur långt tid det tog att läsa ut Belinda och mitt allmänna intresse för kvinnlig litteraturhistoria, kommer berättelsen nog att stanna kvar i mitt huvud ett tag. Om minnet verkligen kommer att "glöda" lämnar jag dock osagt.

 

*) I det här inlägget har jag försökt skriva om Belinda utifrån Kjaerstads kriterier för hur man (kanske?) borde bedöma litterära texter. Kan jag därmed dra några slutsatser om Belindas kvalitéer som "god litteratur"? Nej, jag tror faktiskt inte att kriterierna hjälpte i det här fallet. Däremot hjälpte de mig absolut att organisera det här inlägget.