näsa för böcker och trädgårdsarbete

...har jag kanske inte, men aldrig har väl altanen varit så grön redan i april. Fyra hortensior i olika grader av uppvaknande, två nya buxbomar och diverse plantor som kanske - om hettan (och sedan kölden) tillåter det - blir mer permanenta inslag. På tal om näsa så har de nya plantorna valts ut i alla fall delvis efter doft: två citronellor, två nattblommande jasminer, samt en kaprifol på väg med posten. Ett antal böcker anlände nyligen samma väg, bland annat Viljoens bok - hurra. Fina bilder från Brooklyn och lättlagade, inspirerande rätter. Running och Exit West har jag höga förhoppningar om. The Well-tempered City lägger jag till högen av böcker om stadsliv, kosmopolitanism och den globala medborgaren. 

På fredag är det dags att åka till Sverige för två veckors intensiv undervisning och med det (frånvaron, inte undervisningen) en viss oro för vad som fortfarande lever när jag kommer tillbaka. Mr B är nämligen inte alls lika trädgårdsintresserad och dessutom disträ - vilket brukar ta sig uttryck i att han glömmer det där med att vattna. Och det kommer att behövas - 27 grader varmt igår. Försommaren är här.

Tematrio: från bok till film

Vilket roligt ämne för Lyrans senaste tematrio. Jag tänkte först skriva enbart om lyckade och mindre lyckade Austen-filmatiseringar, men jag har skrivit en del på det ämnet redan och väljer istället att nämna tre andra filmadaptioner där både film och romanförlaga håller, oavsett i vilken ordning man närmar sig dem. Jag hade väldigt svårt att begränsa mig till tre (och fick lust att se om allihopa) , men här kommer de i alla fall:

 

1. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (1959) / The Haunting (Wise, 1963)
Jacksons roman har filmatiserats flera gånger, men versionen från 1963 är absolut bäst - och ruggigast. Faktiskt är alla andra versioner riktigt kassa. Ovan är filmens kanske mest gastkramande scen.

 

 

2. Patricia Highsmiths Ripley's Game (1974) / The American Friend (Wenders, 1977) 

Highsmiths andra roman om Tom Ripley har också filmatiserats mer än en gång och den senaste versionen med John Malkovich i huvudrollen är bra, fast jag föredrar ändå Wim Wenders tyska version. Rent estetiskt vinner den på grund av Wenders konsekventa cinematografi (notera t.ex. hans subtila användande av rött bland allt det 1970-talsbruna), Dennis Hoppers karaktär är långt ifrån Highsmiths Ripley. Romanen kan absolut läsas av alla, särskilt av deckarfantaster, men filmen är nog mest för personer med en fäbless för 1970-talsestetik. Mer om filmen här.

 

 

3.  Winifred Watsons Miss Pettigrew Lives for a Day (1937) / Miss Pettigrew Lives for a Day (Nalluri, 2008)

Persephone Books är ett brittisk förlag som specialiserat sig på att publicera engelskspråkig litteratur från mellankrigstiden och det är dem vi har att tacka för att Watsons roman återigen finns i tryck. Miss Pettigrew är en riktig feel-goodroman men i mellankrigstappning. Filmversionen är ljuvlig, ljuvlig med lite mörkare undertoner än romanen. 1937 kunde man nog ana vart det barkade rent politiskt, men 2008 visste man ju säkert vad som sedan skedde. Kan inte rekommendera både roman och film nog. Mer om romanen här.

 

Bubblare - alltså, jag skulle kanske skrivit (igen) om de här romanerna och adaptionerna istället: The Blank Wall/The Deep End, Black Narcissus och Winter's Bone - se dem, läs dem!

 

Bokslut 2015

2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker. 

 

Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var  tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren.  Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson.  The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.

 

Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine. 

 

I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år! 

Patricia Highsmith - "The Tremor of Forgery"

Liksom Patricia Highsmiths andra romaner är The Tremor of Forgery en studie i ondskans relativitet. Huvudpersonen Howard Ingram är författare och befinner sig i Tunisien för att skriva ett filmmanus. Där lär han känna två män med diamentralt motsatta personligheter: den programmatiskt optimistiska och ganska naiva amerikanen Adams, samt den betydligt mer cyniska dansken Jensen. En natt bryter sig en någon in i Ingrams bungalow och den senare kastar då sin skrivmaskin på inbrottstjuven. På morgonen syns inte ett spår av mannen och Ingram fruktar att han råkat döda honom, samt att områdets tunisiska vakter gömt undan kroppen. Ingram står därmed inför ett dilemma. Ska han anmäla brottet eller anpassa sig till traktens uppenberligen mer lösslöppta moraliska inställning till något som kan vara ett mord? Frågan ställs på sin spets när han förstår att Adams misstänker honom och försöker få honom att erkänna ett brott han inte vet om han begått. Jensens anser istället att Ingram ska glömma alltihop. Enligt introduktionen var The Tremor of Forgery den roman av Highsmith Graham Greene tyckte allra bäst om och det är inte svårt att förstå. Det är en berättelse om ett moraliskt dilemma snarare än en konventionell thriller, men den är spännande som den senare sorten.

"Gotham City is New York at night"

Det blir ett till inlägg om årstiden. Med "the first day of spring" i fredags anlände snö och blåst. Jag trotsade och valde att promenera upp till 57e gatan istället för att ta tunnelbanan eller taxi. Det är ju vår, för tusan.   

Kall och blöt stod jag utanför Tourneau en timme senare för att upptäcka att de redan stängt. På 5e Avenyn erbjöd en bokhandel värme, vila och annat. En av dessa lovar att göra mig mer logisk, en annan läsning för livet, men det är romanen i mitten jag ser fram emot mest:

När jag klev ut igen var midtown inte längre midtown utan plötsligt Gotham City:

Patricia Highsmith - "Plotting and Writing Suspense Fiction"

"Patricia Highsmith" av Jason Mecier

"I think gimmicks give flimsy entertainment, and one cannot expect intelligent readers to be amused by them. Many people who don't write and who don't wish to write can come up with gimmicks. They are simply trick ideas, having nothing, per se, to do with literaure or even good prose fiction, any more than practical jokes have. Some gimmicks are surprise endings; others a detail of medicine or chemistry unknown to the average layman which betrays or furthers the fortunes of the main character. Another type of gimmick is information withheld from the reader, quite arbitrarily and unfairly, until the end of the story or book. People who can't write very well can dress these gimmicks up in a bit of prose and sell them [...] They do not help much to give status to suspense and mystery writing."

- Patricia Highsmith, Plotting and Writing Suspense Fiction (s. 17)

Patricia Highsmith - "Those Who Walk Away"

Venedig, 1990.

"He stood at the bar, sipping the coffee, and an image came to his mind: himself walking in a dark alley of Venice, over a small curved bridge that spanned a canal, under a street lamp that projected from a house corner - and from the shadow of the house Coleman stepped and hit him a fatal blow on the back of the head. Was that what he wanted?" (p. 119)

En psykologisk duell, där ena parten vägrar sin roll, det är Patricia Highsmiths Those Who Walk Away. Miljonärssonen Ray Garretts hustru har tagit livet av sig på Mallorca och svärfadern, konstnären Ed Coleman, anklagar Ray för att ha orsakat dotterns depression. När de två möts i Rom avfyrar han en pistol mot svärsonen, som dock undkommer. Istället för att anmäla händelsen följer Ray efter Coleman till Venedig i ett försök att en gång för alla förklara hustruns handling. Men inte heller denna gång lyssnar svärfadern. Efter att Coleman återigen attackerat Ray väljer den senare att inte återvända till sitt hotell. Snart börjar man leta efter honom. Alltmedan mordmisstankarna mot svärfadern växer, vandrar svärsonen omkring i Venedig, i egenskap av "död" man. Patricia Highsmith som bäst.

Patricia Highsmith och jag i Venedig

Venedig, 1990.

"He walked to the San Marco pier, on the creaking, swaying pier, and lit a cigarette. There was nothing moving at the moment on the water. The big church on the Santa Maria della Salute on the opposite bank of the canal was only palely lit, Ray felt, because November wasn't the tourist season."

-- Patricia Highsmith, Those Who Walk Away (1967), p. 12-13.

De som kan, reser. Andra läser (Venedig).

Och varför inte Thomas Manns kortroman: en åldrad författare står plötsligt öga mot öga med skönheten, källan till all konstnärlig kreativitet, personifierad av en vacker pojke på stranden, och går oundvikligen under vid mötet. Tyvärr bekräftar berättelsen mitt tidigare intryck av Mann, då "Döden i Venedig" pendlar mellan patos och torr föreläsning. Det vackra och effektfyllda tyngs ner av alltför tydliga allusioner till Nietzsches Tragedins födelse och Platon.

Strukturellt påminner det alltså om Bergtagen, där långrandiga ideologiska diskussioner krymper den livliga skildringen av sanatorielivet i övrigt. Av de två föredrar jag "Döden i Venedig". Den är kortare och jag sympatiserar mer med ämnet - konstnärsmyten, skapandets risker. Nu är jag också redo att ta mig an Viscontis filmversion, för att själv avgöra huruvida regissören förstått Mann, eller ej. Det sägs nämligen (av vem? har glömt) att han inte har det. Viscontis film Senso utspelas också i Venedig och här en dokumentär om regissören själv. En favoritfilm från förra året är f.ö. Summertime, med Katherine Hepburn som ensamresenär i just Venedig. Bitterljuvt så det förslår.

Annan litteratur som utspelar sig helt eller delvis i Venedig: Journey by Moonlight, The Master, The Talented Mr. Ripley, läskiga novellen Don't Look Now, samt Ian McEwans s/m-roman The Comfort of Strangers. Henry James, som är huvudperson i ovanstående The Master, försatte flera av sina romaner här, t.ex. The Wings of a Dove och kortromanen The Aspern Papers. Den senare rekommenderar jag speciellt, då den är ett litterärt mysterium och samtidigt en kritik av de forskare som arbetar med att lösa sådana. Venedig-förlagda böcker jag hoppas läsa i framtiden inkluderar McEwans bok ovan, Wilkie Collins The Haunted Hotel och Jeanette Wintersons Passionen. Kanske också City of Falling Angels. Donna Leons spänningsromaner utspelas såklart i Venedig; det bästa med dem är beskrivningarna av de många öarna. Slutligen en lång lista på ytterligare titlar, inklusive guideböcker. Andra förslag?

p.s. Döden i Venedig ingår f.ö. i mitt halvt övergivna bokprojekt.

Patrick Hamilton - "The Slaves of Solitude"

Doris Lessings förord till Patrick Hamiltons roman är så bra att jag citerar. Hon skriver om ett nyligen svunnet Storbritannien:

"It is forgotten often again that the condition of the working people was such that whole swathes of them lived on bread and dripping, bread and margarine, and sugar and tea. When the young men reached the call-up centres, the Other Ranks was a good foot shorter than the middle-class boys, and in bad physical condition. The Second World War and its aftermath impoverished Britain. The moneyed classes were amply recorded by Evelyn Waugh, Nancy Mitford and Anthony Powell, but there were other witnesses, of whom Patrick Hamilton was the most reliable."

The Slaves of Solitude utspelas under andra världskriget; på ett halvt förfallet pensionat utanför London bor Miss Roach, en snart 40-årig kvinna som har gett upp hoppet och ser sig själv som en av livets förlorare. När hon inte pendlar in till London eller besöker den lokala puben plågas hon verbalt av vidrige Mr. Thwaites som utsett henne till sin speciella hackkyckling under de gemensamma måltiderna. Då träffar hon en amerikansk soldat och plötsligt lovar framtiden något annat. Tyvärr räknar Miss Roach inte med vare sig Mr. Thwaites reaktion på romansen eller den tyska väninnan Vicki Kugelmanns förvandling till rival.

Hamiltons romaner är befolkade av "crooks and spivs, blackmailers and bounders, murderers and thieves, and some of the nastiest women in literature". I en grå och fattig värld kämpar likaledes grå men i grunden hyggliga huvudpersoner för att hålla sig flytande, ofta genom att hälla i sig så mycket alkohol de förmår. Antagonister finns det gott om - de genomjävliga kvinnorna men också lika hemska manliga karaktärer. Det som förmildrar dysterheten är Hamiltons sardoniska humor. Slutet på hans roman Hangover Square, f.ö. en av mina favoriter från förra årets läshög, är plågsamt ironiskt och samtidigt galenpannekul. The Slaves of Solitude slutar mer positivt, dock med en högst karakteristisk bön: "God help us, God help all of us, every one, all of us." Hamilton skrev också pjäserna Rope och Gaslight, båda filmatiserade av Hitchcock resp. George Cukor, och hans förhållande till sina ämnen påminner ibland om Patricia Highsmiths. Rekommenderas.

De amerikanska männen

Dennis Hopper är Der Amerikanische Freund (1977). Dock är han en dålig Tom Ripley, fast det gör inget. Han är åtminstone mer nedtonad än vanligt (och ung och snygg!). Wim Wenders filmatisering av Highsmiths Ripley's Game följer i princip bokens handling: Jonathan Zimmerman gör misstaget att förolämpa Ripley. Ajabaja, det får han snart ångra. Men Ripley ångrar sig också: det är tråkigt att bara tänka på hämnd. Zimmerman är ju trots allt en hyvens kille, dessutom dödssjuk. Då var det kanske inte helt schysst att lura honom till att utför ett mord. En mustaschprydd Bruno Ganz spelar Zimmerman med intensitet och Wenders visuella virtuositet får 1970-talets Hamburg att bli en plats att längta till. Stilmässigt hamnar Den amerikanske vännen lika högt som en annan 70-talsfavorit, Schakalen (1973); den sparsamma dialogen, de omsorgsfulla valen av platser och interiörer, symboliken och färgvalen samt - i den senare filmen - en oemotståndligt elegant Edward Fox.

There Will be Blood (2007) fokuserar också på komplicerade manliga relationer. Daniel Day Lewis är så bra att man tappar andan, vill nästan stänga av när det blir för mycket men fortsätter ändå titta som hypnotiserad när han och Paul Dano brakar samman som närsynta flodhästar. Två jättegon i närkamp! Day Lewis sjunger sina repliker, hans roll är förskräcklig men när filmen tar slut vill jag se om den. Att det är regissören till överskattade Magnolia som står bakom det här underverket var oväntat. Skogar av oljeriggar skymmer horisonten. Stråkarna protesterar. Nära perfektion.

Brott och straff

The Times listar de 50 bästa deckarförfattarna och placerar Highsmith högst, följd av Georges Simenon och Agatha Christie. Nej, alla finns inte med, men de man förväntar sig gör det. Hm, jag undrar vad resultatet blev om svenska deckarförfattare läste färre psykologiska romaner/polishistorier och fler pusseldeckare?

Patricia Highsmith

En del författare värnar jag lite extra om. Om det skulle vara så att någon annan inte tycker om dem, vill jag helst inte veta det (håller för öronen, vägrar läsa). Patricia Highsmith är en sådan. Hennes böcker kan vara svårsmälta, dvs. inte i allas smak. Fem av dem handlar om Tom Ripley. I den första boken är han en osäker, fumlig ung man. I de följande utvecklas han till en självsäker, sofistikerad konsthandlare med en vacker fru och ett stort gods utanför Paris. Där hoppas han leva i lugn och ro. Tyvärr tränger sig omvärlden ofta på, eftersom den konst han säljer är förfalskad. Ripleys lösning på otrevliga, snokande och ibland bara stillösa människor är helt enkelt (fast inte alltid helt enkelt) att ta ihjäl dem. Och jag hejar på, för är det inte en lösning man önskar att man själv kunde ta till ibland?

I Andrew Wilsons biografi "Beautiful Shadow" beskrivs Highsmith som en komplicerad och plågad person. Likt många andra författare levde hon med katter, men hade svårare att komma överens med de kvinnor hon älskade. Hon tycktes, enligt Wilson, ofta blanda ihop kärlek och hat. Det kan man ju känna igen. Jag har inte läst "Carol", hennes "lesbiska roman", som nu finns i svensk översättning (tack, Kurt!). Men bakgrunden till boken är typisk Highsmith. På Bloomingdale's ser hon en ovanligt snygg, blond kvinna. Via ett kontokortskvitto får hon reda på var kvinnan bor. Vid två tillfällen besöker Highsmith adressen, men ser henne aldrig igen. Istället skriver hon en bok om vad som kunde ha hänt. (Kvinnan, berättar Wilson, hette Kathleen Senn och tog livet av sig inte långt efteråt, men det fick Highsmith aldrig veta). Så här beskrivs besöken i Highsmiths dagbok:

“For the curious thing yesterday, I felt quite close to murder too, as I went to see the woman who almost made me love her when I saw her a moment in December, 1948. Murder is a kind of making love, a kind of possessing. (Is it not, too, a way of gaining complete and passionate attention, for a moment, from the object of one’s attentions?) To arrest her suddenly, my hands upon her throat (which I should really like to kiss) as if I took a photograph, to make her in an instant cool and rigid as a statue.”

Hitchcock gjorde film av hennes roman Strangers on a Train och Ripleyböckerna har blivit filmade flera gånger. Av dem jag sett föredrar jag Ripley's Game, trots eller på grund av (kan inte bestämma mig) John Malkovich i huvudrollen. Läs Patricia Highsmith och vältra i ondska. Och läs också Andrew Wilsons biografi.

"Dirty Snow" - Georges Simenon

Jag vet inte varför det tagit sån tid att skriva om Georges Simenons Dirty Snow (Snön var smutsig på svenska). Men nu är det dags. Förutom över 80 böcker med välkända inspektör Maigret skrev Simenon ett antal så kallade romans durs, eller hårdkokta romaner. Dirty Snow hör till den senare gruppen och utspelar sig i ett namnlöst land under ockupation av en främmande militär makt. Frank Freidmaier är bokens antihjälte. Han mördar, våldtar och stjäl sig igenom handlingen. Det är ingen munter historia. Ändå vill jag veta vad det är som driver Frank, vad det är han försöker uppnå med sitt hänsynslösa och ofta självdestruktiva beteende. Han är som en tågolycka i slow motion. Man vet att det kommer att sluta i katastrof, men man kan inte sluta läsa.

Liksom Simenons andra romans durs är Dirty Snow en studie i kriminalitet och vansinne. Simenon verkar speciellt intresserad av ögonblicket när det brister för oss och hur vi resonerar när vi går över gränsen för vad som anses normalt. Hans antihjältar påminner om karaktärer som Dostojevskijs Raskolnikov och Patricia Highsmiths Mr. Ripley men är mer vardagliga, oftast lite grå, medelålders män med tråkiga jobb. Nyrb har gett ut ett antal av Simenons romans durs, men också den mer romantiska och lite tragiska romanen Tre rum på Manhattan, som borde läsas av varje älskare av New York-litteratur.

Simenon är också den fransk/belgiska motsvarigheten till Sjöwall & Wahlöö när det gäller antalet filmatiseringar av hans verk. Red Light/Feux Rouges är den senaste i raden av filmer baserade just på andra romaner än Maigret-deckarna. Antoine och Hélène är ett äkta par som fastnar i bilköerna som ringlar ner mot södra Frankrike. I frustration stannar Antoine vid varje tillgänglig bar och är snart riktigt berusad och otrevlig mot sin fru. Efter ännu ett stopp återvänder Antoine till bilen bara för att upptäcka att Hélène inte längre sitter kvar. Samtidigt berättar bilradion att en förrymd brottsling befinner sig i trakten. Det är välgjort och spännande, med en rätt oväntad upplösning.