Med 50 sidor om dagen som mål har jag faktiskt lyckats läsa inte en utan hela två av Anderssons romaner. Först hennes debut, Var det bra så? (2010), som jag uppskattade just för det dagspressrecensenter och andra redan noterat, dvs att förortstillvaron för en gång skull beskrivs i termer av klass och inte främst utifrån etnicitet, och så den första romanen om Esther Nilsson, vilken det stormade rejält kring när den först kom ut och när sedan Roy Andersson påstod att han nog ändå var romanens Hugo Rask.
Det har skrivits massor om Egenmäktigt förfarande (2013) men så är det en roman som närmast tvingar läsaren till självrannsakan. För visst går det att känna igen sig i både Esther och Hugo, även om många tydligen inte alls gör det. Under läsningen uppmärksammar jag hursomhelst att Esther förälskar sig i "Hugo" redan innan de träffas. Hon blir ju kär i den version som skapas i arbetet med föreläsningen om hans filmskapande. Tror jag det att Hugo inte kan leva upp till den bilden, även om det på inget sätt ursäktar hans beteende. Jag tvekar att kalla romanen en undersökning i kärlekens etik, för kärleken är ju så ensidig här. Som den ibland är. Ytterst handlar romanen kanske om hur vi uppför oss mot varandra, också - eller framförallt - i de mest intima (och då menar jag inte nödvändigtvis sex) av situationer, om den grad till vilken vi har en skyldighet att ta ansvar för våra handlingar och deras verkan på våra medmänniskor. Egenmäktigt förfarande höll mig vaken under nästan hela flygresan mellan New York och Stockholm i februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar