Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift. 
I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:
3 kommentarer:
Den har jag i min hylla fast på svenska, läste för längesen och har tänkt läsa om. Har inget minne av Italien.. Och tror inte jag haft koll på filmen! Så tack för påminnelse mm!
ja, läs om. Det är något hjärtskärande över de här fumliga britterna som kämpar så för att förstå eller stå emot något så främmande för dem som Italien, även om just exotifieringen av landet framstår som just ett exempel på att de inget förstår. På så sätt är det en ganska frustrerande roman, men aldrig ointressant.
Skicka en kommentar