Efter lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Efter undervisning på c- och d-nivå är jag fortfarande nervös inför a-nivån. För studenterna är inte bara ämnet utan ofta också universitetsstudier något helt nytt. Tidigare terminer har första seminariet fungerat sådär. Vissa studenter kommer helt oförberedda, andra har redan läst halva litteraturlistan. Att börja med noveller visade sig vara en bra idé. Klyftan mellan de två grupperna märktes nästan inte alls den här gången. Alla hade läst "Trifles" och identifierade den med lätthet som ett mordmysterium. Någon jämförde Mrs Hale och Mrs Peters med Holmes och Watson. Den liknelsen höll inte hela vägen, men betonar spänningen mellan de två kvinnorna och inte bara den mellan dem och männen i pjäsen. Munros "Dimension" vann ännu mer på att diskuteras i relation till 'plot.' Den av mig vanligtvis så ogillade 'Freytags pyramid' bidrog här till att fokus vändes från mordet i novellens mitt till huvudpersonens egentliga dilemma, dvs hur överleva tragedin. Trots det har pyramiden något irriterande schematiskt över sig, som alltid får mig att tänka på den här scenen från DPS:
 

Till skillnad från "Dr. J Evans Pritchard Ph.D." (de tre sista bokstäverna i hans titel är så avslöjande) pratar jag dock inte i termer av kvalitet, utan enbart om hur en författare konstruerar sin text. På frågan om "Dimension" är en detektivberättelse svarade studenterna först nekande. Novellen har ju ingen detektivkaraktär och förövaren är aldrig ett mysterium. För att göra dem uppmärksamma på sin egen tolkningsroll påpekade jag därför att novellens utveckling faktiskt bygger på en serie ledtrådar som för läsaren till insikt om Doree och varför hon sitter på bussen i novellens början. Det är ju mysteriet i novellen, inte vem mördaren är. Studenternas uppgift blev nu att hitta så många ledtrådar som möjligt. Slutsatsen blev att Freytgas 'klimaktiska' moment inte är morden utan något som sker senare i novellen - breven, olyckan? Där gick åsikterna isär. Jag avslutade seminariet med att dela ut Margaret Atwoods metaprosa "Murder in the Dark," där hon reflekterar över sin och läsarens respektive roller i begrepp lånade från leken med samma namn:

 

"If you like, you can play games with this game. You can say: the murderer is the writer, the detective is the reader, the victim the book. Or perhaps, the murderer is the writer, the detective the critic, and the victim is the reader [---] In any case, that's me in the dark. I have designs on you, I'm plotting my sinister crime, my hands are reaching for your neck or perhaps, by mistake, your thigh. You can hear my footsteps approaching [...] Just remember this, when the scream at last has ended and you've turned on the lights: by the rules of the game, I must always lie. Now: do you believe me?" (Atwood, Good Bones and Simple Murders 1994).

Kate Morton - "The House at Riverton"

Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen.

Böcker A till Ö: A

Malin skriver: Sjätte bokstaven ut blir A. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven.

Författare: Margaret Atwood. För att allt hon skriver är intressant även om man inte alltid håller med henne och för att hon bemästrar så gott som samtliga genrer. Prosapoem/novellsamlingen Good Bones and Simple Murders är en fin introduktion.

Titel: The Age of Innocence av Edith Wharton. För bokens ljuvliga hjältinna och den suveräna skildringen av en hycklande New York-societé.

Karaktär: som vanligt svårt, men kanske tragiska Anna Karenina eller betydligt mer prosaiska, störda och samtidigt mammiga Alice i Lessings Den Gode Terroristen.

Margaret Atwood - "The Blind Assassin"

Det tog tvåhundra sidor innan jag lyckades engagera mig i The Blind Assassin. Atwoods bok är för mycket kinesisk ask: en berättelse om en berättelse om en berättelse. Retfullt korta kapitel. Precis när jag börjar känna med avbryter Atwood. Det är iallafall 1930-tal i Kanada. Två systrar växer upp priviligerat men utan kvinnlig vägledning. Det förstår man ju att det kommer att gå illa. Oförberedda slungas de ut i världen. Alldeles ensamma, alltför unga. Den ena blir bortgift, den andra tar livet av sig efter att ha publicerat en bästsäljande roman, The Blind Assassin. Parallellt med berättelsen om Iris och Laura får läsaren ta del av innehållet i den fiktiva romanen. Där berättar en av karaktärerna givetvis en historia (om en blind lönnmördare) som visar sig vara nyckel till det som händer systrarna.

Upplägget i The Blind Assassin påminner om Ian McEwans Atonement. Inget är vad det först verkar vara. Atwood introducerar också ett ev. mordmysterium; Iris man har dött. Rör det sig om självmord, en olycka eller kanske mord? I tillbakablickar avslöjar en betydligt äldre Iris vad som egentligen hände både mannen och systern. Jag borde älska den här boken som jag gjort t.ex. Alias Grace och The Robber Bride. Men det gör jag inte. Det är iofs aldrig lätt att sympatisera med Atwoods karaktärer, men här går särskilt Iris passivitet mig på nerverna. Varför lär hon sig aldrig? Men visst gör hon det, fast alldeles för sent. Jag får inte ihop Atwoods motstridiga beskrivningar av denna Iris. Och köper inte helt och hållet hennes alltigenom idealistiska Laura. Som karaktärer är de begränsade till att föra historien i en viss riktning och framstår aldrig som riktigt levande, sanna. Den fiktiva romanen lider av samma problem. Om den lästes separat, skulle den inte ens kunna kallas roman.

Hursomhelst, t.o.m. en mindre övertygande Margaret Atwood är en läsupplevelse. Man får söka Gud i detaljerna: i miljöerna, i hennes knivskarpa observationer och i den speciella Atwoodska tonen. Jag har Oryx & Crake i bokhyllan, men den får vänta. Nästa bok i bokprojektet är Michael Cunninghams The Hours.