Efter lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Efter undervisning på c- och d-nivå är jag fortfarande nervös inför a-nivån. För studenterna är inte bara ämnet utan ofta också universitetsstudier något helt nytt. Tidigare terminer har första seminariet fungerat sådär. Vissa studenter kommer helt oförberedda, andra har redan läst halva litteraturlistan. Att börja med noveller visade sig vara en bra idé. Klyftan mellan de två grupperna märktes nästan inte alls den här gången. Alla hade läst "Trifles" och identifierade den med lätthet som ett mordmysterium. Någon jämförde Mrs Hale och Mrs Peters med Holmes och Watson. Den liknelsen höll inte hela vägen, men betonar spänningen mellan de två kvinnorna och inte bara den mellan dem och männen i pjäsen. Munros "Dimension" vann ännu mer på att diskuteras i relation till 'plot.' Den av mig vanligtvis så ogillade 'Freytags pyramid' bidrog här till att fokus vändes från mordet i novellens mitt till huvudpersonens egentliga dilemma, dvs hur överleva tragedin. Trots det har pyramiden något irriterande schematiskt över sig, som alltid får mig att tänka på den här scenen från DPS:
 

Till skillnad från "Dr. J Evans Pritchard Ph.D." (de tre sista bokstäverna i hans titel är så avslöjande) pratar jag dock inte i termer av kvalitet, utan enbart om hur en författare konstruerar sin text. På frågan om "Dimension" är en detektivberättelse svarade studenterna först nekande. Novellen har ju ingen detektivkaraktär och förövaren är aldrig ett mysterium. För att göra dem uppmärksamma på sin egen tolkningsroll påpekade jag därför att novellens utveckling faktiskt bygger på en serie ledtrådar som för läsaren till insikt om Doree och varför hon sitter på bussen i novellens början. Det är ju mysteriet i novellen, inte vem mördaren är. Studenternas uppgift blev nu att hitta så många ledtrådar som möjligt. Slutsatsen blev att Freytgas 'klimaktiska' moment inte är morden utan något som sker senare i novellen - breven, olyckan? Där gick åsikterna isär. Jag avslutade seminariet med att dela ut Margaret Atwoods metaprosa "Murder in the Dark," där hon reflekterar över sin och läsarens respektive roller i begrepp lånade från leken med samma namn:

 

"If you like, you can play games with this game. You can say: the murderer is the writer, the detective is the reader, the victim the book. Or perhaps, the murderer is the writer, the detective the critic, and the victim is the reader [---] In any case, that's me in the dark. I have designs on you, I'm plotting my sinister crime, my hands are reaching for your neck or perhaps, by mistake, your thigh. You can hear my footsteps approaching [...] Just remember this, when the scream at last has ended and you've turned on the lights: by the rules of the game, I must always lie. Now: do you believe me?" (Atwood, Good Bones and Simple Murders 1994).