Mephisto är romanen om Hendrik Höfgen, den tyske skådespelaren som i utbyte mot en kometkarriär säljer sin själ till nazisterna. Det är förstås väldigt passande att hans största skådespelarprestation är som Mefistofeles in Goethes drama Faust. Vi, det tyska folket, har alla en liten djävul inom oss, kucklar hans beskyddare krigsministern belåtet efter premiärförställningen. Alla som samarbetar med nazisterna betalar ett pris, skriver samtidigt Mann (f.ö. Thomas Manns son, om någon undrar). Och det vet vi ju. Nu.Hur tänkte egentligen Höfgen, frågar Mann också men ger inget riktigt svar. Så är Mephisto inget psykologiskt drama även om det antyds att Höfgen lider av vissa mindervärdeskomplex. Istället presenteras läsaren rätt och slätt berättelsen om skådespelarens väg från radikalteaterscenen i Hamburg till framgångarna i Berlin. Under perioden sviker Höfgen både vänner och familj och hinner också byta politisk skepnad, även om hans accepterande av nazisterna framstår lika falskt som hans tidigare Marxistiska sympatier. "Varför är alla så arga på mig", undrar Hendrik mot slutet av romanen. "Jag är ju bara en enkel skådespelare". Bristen på verkligt engagemang framstår till slut både som hans svaghet och hans tragedi. Pudelns kärna, för att låna ett uttryck från just Faust, visar sig inte vara någon djävul utan en ganska ynklig figur.
Romanen sticker inte ut stilistiskt även om jag är ganska förtjust i de kursiverade avsnitt där berättaren mediterar över det han just beskrivit. Berättardistansen till romanens figurer känns f.ö. befogad. Det är faktiskt vad de gör som är av vikt här, inte varför. Flera gånger kommer jag dessutom på mig med att gå tillbaka för att kolla utgivningsåret. Jo, det står faktiskt 1936. Redan innan kriget var det alltså uppenbart för många människor vart det snart skulle bära hän. 1968 förbjöds fortsatt utgivning av romanen i Tyskland. Varför kan läsas här.
