Kate Morton - "The House at Riverton"

Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen.

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

Evelyn Waugh

Troy Patterson kallar Evelyn Waugh* för en av 1900-talets komiska genier och menar också att har man inte förstått det förtjänar man husarrest tillsammans med en hög bestående av Waughs romaner. Eftersom jag inte läst något av honom tänkte jag göra just det. Eller ja, inte låsa in mig men läsa en eller två av Waughs böcker. Jag har en stor, klumpig och lätt illaluktande samlingsvolym innehållande Decline and Fall, Black Mischief, A Handful of Dust, Scoop, Put Out More Flags och Brideshead Revisited. Jag börjar så klart med Brideshead Revisited, som Patterson kallar "literature's finest schlock", "the really good bad book"!

Samtidigt tittar jag på BBCs tv-serie baserad på boken. Den är verkligen trogen originalet, ner till repliker och exakta klädbeskrivningar! Jeremy Irons och Anthony Andrews är visserligen betydligt äldre än de 19-21 år som de först spelar, men gör det ändå så bra. I vissa stunder ser de inte en dag äldre ut och det beror helt och hållet på kroppshållning och ansiktsuttryck.

En ny filmatisering kommer också på biograferna snart och lovar mycket vackra kostymer och miljöer. Jag tror mindre på rollbesättningen (f.ö. lika överårig), men erkänner att det nog beror på att jag är så förtjust i Irons/Andrews. Hur ska man förresten klassificera karaktärernas förhållande? Jag har alltid antagit att det är ett homosexuellt, platonskt kärleksförhållande, men är inte alls säker längre. Det antyds ibland, men lika ofta motsatsen. Spelar inte så stor roll, ett manligt förhållande är det hursomhelst - och ett ovanligt komplicerat och intensivt sådant. Det är fint.

*) Trots sitt namn är Evelyn faktiskt en man. Och hans namn uttalas: 'ivlin uåå. Om någon undrar.