Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.