Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen. torsdag, januari 21, 2010
Kate Morton - "The House at Riverton"
Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen. 
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
I tron att få en god historia utspelad under 1920-talet läste jag Mortons Dimmornas lek (The shifting fog) och blev mer än besviken. Historien dödas mer eller mindre av att vara så överlastad. Synd för det hade kunnat bli något bra...
Så hon skriver alltså alltid på det sättet? The Forgotten Garden verkar vara den mest populära av hennes böcker; jag fundeerade faktiskt på att läsa den men nu vet jag inte.
Åh. På något vis blev jag lättad när jag läste dina ord ety jag har gjort flera försök att läsa Dimmornas lek. Som det har skrivits om den, som det har skrivits om henne... så trodde jag liksom Hermia att jag skulle få mig en ordentlig läsupplevelse. Men! Jag kunde inte för allt i världen komma in i boken. Allt kändes bara så... tråkigt. Således skönt att höra att det fanns likasinnade i den frågan.
Okej, då lämnar jag The Forgotten Garden och allt annat av Kate Morton därhän. Skönt att slippa fundera på det längre.
Skicka en kommentar