London för de ensamma

West Indians arriving in London, ca. 1950s-1960s.

Att läsa 50 sidor om dagen var precis vad jag behövde göra för att få fart på, ja läsandet. Selvons The Lonely Londoners (1956) är en melakolisk roman om  svarta män i 1950-talets London. De är ditlockade från de forna kolonierna i västindien och Afrika med löfte om jobb och en framtid i landet. Moses är veteranen bland gruppen och det blir hans uppgift att introducera de nyanlända i hur man överlever i huvudstaden. Galahad är den senaste i raden av hoppfulla och blir snart varse de fördomar och  rasism som möter dem. Den vita arbetarklassen ser de svarta männen som ett hot, medan överklassen  objektifierar dem. Dagarna går ut på att skrapa ihop till hyran, medan kvällarna ägnas åt flört. De flesta av männen är unga och får en kick bara av att kunna stämma träff vid Londons kända landmärken: Piccadilly Circus! Charing Cross!

 



Piccadilly Circus, London, c.1950s–1960s. Photo: Lightworks Media/Alamy



"Moses sigh a long sigh like a man who live life and see nothing at all in it and who frighten as the years go by wondering what it is all about" (101-2)

 

För Moses har huvudstaden däremot tappat sin glans och han längtar hem. Liksom de andra måste han hålla sig i ständig rörelse. Inte för att någonsin komma framåt, men för att inte halka bakåt, ner i det totala misslyckandet. I förordet liknas Selvons berättarstruktur vid en kalypso. Det vet jag inget om, men jag gillar det sätt på vilket han hoppar mellan människoöden och vägrar sentimentalisera eller romantisera sina romanfigurer. Kvinnoskildringarna i The Lonely Londoners lämnar dock mycket att önska, men det är en annan historia.