torsdag, april 10, 2008

Patricia Highsmith

En del författare värnar jag lite extra om. Om det skulle vara så att någon annan inte tycker om dem, vill jag helst inte veta det (håller för öronen, vägrar läsa). Patricia Highsmith är en sådan. Hennes böcker kan vara svårsmälta, dvs. inte i allas smak. Fem av dem handlar om Tom Ripley. I den första boken är han en osäker, fumlig ung man. I de följande utvecklas han till en självsäker, sofistikerad konsthandlare med en vacker fru och ett stort gods utanför Paris. Där hoppas han leva i lugn och ro. Tyvärr tränger sig omvärlden ofta på, eftersom den konst han säljer är förfalskad. Ripleys lösning på otrevliga, snokande och ibland bara stillösa människor är helt enkelt (fast inte alltid helt enkelt) att ta ihjäl dem. Och jag hejar på, för är det inte en lösning man önskar att man själv kunde ta till ibland?

I Andrew Wilsons biografi "Beautiful Shadow" beskrivs Highsmith som en komplicerad och plågad person. Likt många andra författare levde hon med katter, men hade svårare att komma överens med de kvinnor hon älskade. Hon tycktes, enligt Wilson, ofta blanda ihop kärlek och hat. Det kan man ju känna igen. Jag har inte läst "Carol", hennes "lesbiska roman", som nu finns i svensk översättning (tack, Kurt!). Men bakgrunden till boken är typisk Highsmith. På Bloomingdale's ser hon en ovanligt snygg, blond kvinna. Via ett kontokortskvitto får hon reda på var kvinnan bor. Vid två tillfällen besöker Highsmith adressen, men ser henne aldrig igen. Istället skriver hon en bok om vad som kunde ha hänt. (Kvinnan, berättar Wilson, hette Kathleen Senn och tog livet av sig inte långt efteråt, men det fick Highsmith aldrig veta). Så här beskrivs besöken i Highsmiths dagbok:

“For the curious thing yesterday, I felt quite close to murder too, as I went to see the woman who almost made me love her when I saw her a moment in December, 1948. Murder is a kind of making love, a kind of possessing. (Is it not, too, a way of gaining complete and passionate attention, for a moment, from the object of one’s attentions?) To arrest her suddenly, my hands upon her throat (which I should really like to kiss) as if I took a photograph, to make her in an instant cool and rigid as a statue.”

Hitchcock gjorde film av hennes roman Strangers on a Train och Ripleyböckerna har blivit filmade flera gånger. Av dem jag sett föredrar jag Ripley's Game, trots eller på grund av (kan inte bestämma mig) John Malkovich i huvudrollen. Läs Patricia Highsmith och vältra i ondska. Och läs också Andrew Wilsons biografi.

4 kommentarer:

Ylva sa...

Wow, det här låter hur intressant och spännande som helst och jag känner att jag nog måste läsa Highsmith. Och vilken sorglig historia bakom "Carol"!

Lite otäckt, det hon skriver själv om de där besöken i citatet, även om jag till viss del kan känna igen tanken om död/kärlek/passion.

Mrs. B sa...

Ja, läs henne! Highsmith hade en tendens att bli lite besatt, enligt biografin. Man skulle nog inte vilja vara den person som hon för tillfället fokuserade på. Samtidigt var det kanske det som satte igång hennes fantasi.

Kurt sa...

Carol har i Sverige getts ut av Normal förlag, som kallar sig Skandinaviens första queerförlag. De gör i alla fall en bra insats, speciellt när de översätter och ger ut litteratur som av olika skäl inte tidigare getts ut i Sverige, de har ju b l a gett ut Birgitta Stenbergs första roman "Fritt förfall" som förlagen på den tiden refuserade.

Mrs. B sa...

kurt: det visste jag inte, vad kul! Jag har läst om förlaget just i samband med Stenbergs roman, som för övrigt står på min 'måste köpa' lista nästa gång jag är hemma i Sverige.