fredag, januari 09, 2009

Antal Szerb - "Journey by Moonlight"

"Every educated Hungarian knows and loves this book", skriver översättaren Len Rix i efterordet till Antal Szerbs roman om ett nygift par som genomgår plötslig medelålderskris under smekmånaden i Italien. Mannen, Mihály, lämnar rätt och slätt sin hustru på tåget från Venedig och hamnar via omvägar först i Siena, sedan Gubbio och slutligen i Rom där han stöter på en bekant, professor Waldheim, om vilken han tänker:

"There's a man who's managed to stay fixed at the age that suits him. Everyone has an age that's just right for him, that's certain. There are people who remain children all their lives, and there are others who never cease to be akward and absurd, who never find their place until suddenly they become splendidly wise old men and women: they have come to their real age. The amazing thing about Waldheim is that he has managed to remain a university student at heart without having to give up the world or success, or the life of the mind."

Trots framgångar på jobbet är Mihály övertygad om att hans egen guldålder också var ungdomsåren, då han ingick i ett menage à trois med ett syskonpar (tänk: Les Enfants Terribles). Till skillnad från Waldheim har han dock inte lyckats hålla liv i sitt yngre jag. Nu lider han av panikångest och stark dödslängtan, vilka lättar något när han får höra att kvinnan som utgjorde halva syskonparet också befinner sig i Rom. Under tiden har hans fru rest vidare till Paris där hon genomgår en egen, liknande identitetskris.

Journey by Moonlight är en lågmäld och introspektiv Italienskildring , men kanske inte helt lyckad som roman. Likt Mihály vandrar berättelsen gärna iväg och jag har svårt att förstå karaktärernas motivation. Det mästerligt antiklimaktiska slutet knyter visserligen ihop trådarna och humorn förlöser huvudpersonernas desperation, men då är det nästan för sent. Szerbs bok är nog den typ av roman som bäst uppskattas i efterhand. Hans ironiska betraktelse över jakten på det förflutna fungerar i alla fall som effektiv bot mot densamma. Rimligtvis är detta vad intellektuella ungrare älskar?

Idén att vi kan förbli unga och oansvariga livet igenom återkommer för övrigt i Françoise Sagans roman La Chamade/Sträcka vapen. Trettioåriga Lucille lämnar sin sugar daddy Charles för unga, men fattiga Antoine. Hur ska det gå, undrar man genast, då det som betydligt äldre Charles möjliggör är just Lucilles ovilja att växa upp:

"He accepted her irresponsibility, he confirmed the choice she had made, fifteen years earlier, to never quit her adolescence. The same decision that probably exasperated Antoine."

Lucille lallar helst runt hemma, äter godis och läser böcker, eller hänger på Paris barer och tjusigare nattklubbar. Med Antoine blir hon plötsligt påmind om att sådant kostar pengar. I vanlig ordning vägrar Sagan moralisera över det ansvarslösa. I kampen mot ev. medelålderskris fungerar inte La Chamade, då huvudpersonen faktiskt inte behöver växa upp. Själv tänker jag när jag läser att: Lucille, c'est moi. Efter Journey by Moonlight nyktrar jag till igen. Szerb menar att man inte kan vrida tillbaka klockan, medan Sagans bitterljuva slut antyder att priset man betalar för evig ungdom kanske är för högt. Som ministudie över snabbt brinnande förälskelse är hennes tunna roman dock oöverträffad.

2 kommentarer:

Caroline sa...

Även om du säger att den inte är helt lyckad, så måste jag nog lägga "Journey by Moonlight" i min kanske-läsa-hög....

Och Sagan! Jag fick definitivt omläsningsbegär. Kan tänka mig att hon låter helt annorlunda nu, än när jag var tonåring...

Mrs. B sa...

Jag, läs om Sagan, hennes böcker håller ännu! Journey by Moonlight, nja...