Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.
Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:
Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film:
9 kommentarer:
Jag kan ju tänka mig att bokens slutscen skulle kunna göras ganska spektakulär på film!
Nej, inget spektaktakulärt över huvud taget i den här filmen. Jag vet inte säkert vad du syftar på efter som jag inte läst boken, men tror jag kan gissa vilken scen du menar. Också den är lågmäld och nedtonad - utan att förlora något av sin hotfullhet, ska jag väl tillägga.
Åh ja, Winter´s Bone är verkligen en bra bok! Jag måste se filmen också.
Guuuud, vad intressant! Äntligen lite film att se fram emot!
Oj, min tidigare kommentar publicerades inte?
Skumt, nu funkar det. Hursomhelst, kul att du gillade romanen Martina. Dn kom med posten idag och jag ska börja på den så snart jag läst ut La délicatesse...
Och Bokomaten: ja, den är något att se fram emot. Hoppas att den ger samma starka intryck på dig som den gjorde på mig.
Såg den precis och håller med dig. Vilken fantastisk film! Recension kommer snart på Filmmedia.se ...
Kul att du också gillade, Sara!
Skicka en kommentar