måndag, oktober 04, 2010

Terrence Malick - "Badlands"

Första filmen på min osedda klassikerlista är regisserad av Terrence Malick. Han brukar (som många manliga regissörer) kallas ett geni trots att hans produktion består av endast fyra filmer. Ett geni vet jag inte, men han är rätt konsekvent rent visuellt. Det filmerna framförallt har gemensamt är scener i vida naturlandskap och en viss typ av ljus. Det är det där röda, gyllene eftermiddagsljuset då skuggorna är långa och skådespelarna som allra vackrast. I Malicks debutfilm Badlands (1973) är iofs de två skådisarna naturligt snygga - och unga. Filmen var både Charlie Sheens och Sissy Spaceks genombrott. Den förra spelar Kit, en strulig 25-åring från fel del av stan, som blir upp över öronen förälskad i endast 15-åriga medelklasstjejen Holly (Spacek). 
         

Det går naturligtvis som i Bruce Springsteens låt Nebraska: "I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton/Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died" (f.ö. en text som refererar direkt till Badlands). Kit skjuter först ihjäl Hollys pappa, eftersom han inte gillar att hon springer med en kille som är alldeles för gammal för henne. Sedan packar de pappans bil med Hollys favoritsaker och drar iväg ut på vischan. För att undkomma lagens långa arm bygger de ett trädhus (!) där de hoppas kunna leva ifred. Och det får de också, ialla fall för en tid:


Den som tycker sig känna igen rösten och musiken i det här klippet har kanske sett filmen True Romance (1993) som delvis är en homage till just Badlands. Men var var jag nu? Jo, så småningom blir paret naturligtvis upptäckt och Kit skjuter ihjäl en polisman. Nu måste de fly igen fast den här gången saknar deras flykt riktning. Ska de försöka nå Mexiko eller kanske köra norrut istället? Om trädhuset symboliserade parets naivitet och relativa oskuldsfullhet tror jag att man kan förstå den fortsatta färden som en reflektion av deras moraliska vilsenhet. Fler människor får sätta livet till men som filmklippet ovan antyder är Kit och Holly inte några råbarkade mördartyper likt de i filmen Natural Born Killers (1994). Malicks film är både intelligentare och subtilare än Oliver Stones brutala och övertydliga variation. 


Visst är i synnerhet Kit medveten om sin framtida celebritetstatus men James Dean-komplexet och de klyschor han spelar in på grammofon är också oväntat rörande. Detsamma gäller Hollys naiva funderingar om framtiden. Här handlar det alltså inte om några extrema personligheter utan precis tvärtom. Om det är något som förenar de två är det kanske en känsla av att livet skulle kunna vara något annat, något mer. Tyvärr är deras enda förebilder poulärkulturella ikoner och billiga melodramer och då går det också som det gör. Malick är ganska distanserad till sina karaktärer men moraliserar inte heller och därför känns det aldrig falskt. Som tittare lämnas man att själv förhålla sig till det han visar oss. Resultatet är alldeles suveränt bra.

7 kommentarer:

Sara sa...

Åh, vad kul att du gillade den! :) Kan verkligen rekommendera Days of Heaven också.

Mrs. B sa...

Å den har jag ju inte heller sett! Malicks två andra filmer är dock avbockade sedan länge.

Sara sa...

Days of Heaven är lite sorgligt förbisedd tycker jag. Den har också en fantastisk voice over.

The Thin Red Line har jag inte sett på tio år och The New World vet jag inte om jag vill se ...

Undrar hur hans kommande - The Tree of Life - blir ...

Mrs. B sa...

Jag förstår din tvekan inför The New World, den var dessutom evighetslång och väldigt, vad ska jag säga, löst komponerad. Samtidigt blev jag ofta oväntat berörd. Jag ser nog fram emot att se Days of Heaven mer än Malicks nästa projekt...

Sara sa...

En dag kommer jag nog att se den (The New World alltså).
Mm, Days of Heaven är ett säkrare kort om man säger så. :)

On Word Arts sa...

Tack för tips. Bilderna låter ana inte bara konsekvens, utan även lockande skönhet, rent visuellt. Hoppas jag får tillfälle.

Mrs. B sa...

Absolut visuell skönhet. Hoppas du också gillar.