Shirley Jackson - "Hangsaman"

Ganska långt in i Hangsaman kommer att avsnitt som nästan skrämmer slag på mig. Delvis för att det är så oväntat, delvis för att det är så förbaskat läskigt. Jag kallsvettas, håren reser sig på mina armar och jag vågar inte läsa längre. Tack gode gud för att det är morgon och att jag inte hann till just det här avsnittet igår kväll. Jag hade glömt hur otäckt Jackson kan skriva.

Hangsaman är Shirley Jacksons campusroman och den utspelar sig på ett college misstänkt likt Bennington college, där hon och hennes man undervisade under en lång period. Bennington college är så klart redan skildrat litterärt i Donna Tartts The Secret History och Jackson har inspirerats av en verklig händelse från 1946, då en student tog en promenad i den omgivande skogen och aldrig återvände. I Hangsaman anländer huvudpersonen Nathalie Waite till colleget (som aldrig namges i romanen) och får genast svårt att passa in. Den första person hon bekantar sig med är litteraturprofessorns fru, en före detta student, som nu känner sig isolerad från både andra studenter och övriga fakultetsfruar. Litteraturprofessorn har dessutom nya studentskor på halsen, Vicky och Anna, som mer motvilligt låter Nathalie ingå i gruppen runt professorsparet. Nathalie är också fascinerad av litteraturprofessorn men slits mellan beundran för honom och sin författande far, som uppmuntrar en mer cynisk distans hos Nathalie. Det är tydligt att både fadern och professorn försöker dominera Nathalies intellektuella utveckling, men det är lika tydligt att ingen av dem förstår henne. För Nathalie har ett inre liv, som hon håller hemligt för omgivningen, och i takt med att hennes isolering ökar, tar detta inre liv över. Och i studentkorridoren där hon bor börjar det hända saker.

Det här är en roman präglad av det outtalade och jag tvingas ibland läsa om partier för att vara säker på att jag inte missat någon ledtråd. Ofta dyker nyckarna till kryptiska passager upp först senare i texten. Det är också en roman där ingenting egentligen händer. Samtidigt kan jag inte vända blad fort nog, för Nathalies utveckling (eller regression, kanske) är ju själva intrigen. En roman för den som är nyfiken på Jackson eller redan läst hennes mer kända verk, The Haunting of Hill House och We Have Always Lived in the Castle. Och så klart för den som gillar campusromaner - av den underligare sorten.

Donna Tartt läser

Jag har skrivit det förut men upprepar att författare sällan intresserar mig som deras texter och läsningar. Aktuella Tartts läslista t.ex. intresserar betydligt mer än hennes senaste verk; jag har fortfarande inte öppnat The Goldfinch. Därför läser jag istället Palinurus (aka Cyril Connollys) Unquiet Grave och googlar Edward St. Aubyn och Paul Murray. Tidigare Tarttrkommendation här.

naturen inspirerar

Förra våren flyttade en grupp steglitsar in i trädkronorna utanför fönstret. Eftersom träden beskurits var gruppen ofta synlig - och som de hördes. En morgon var de helt nära; de hade upptäckt min breda timjankruka på balkongen och kunde inte få nog av doften. Ljuvligt att se! Sedan kom sommaren och de försvann i lövverket. I morse hörde jag sången av en steglits igen. De är kvar i kvarteret och jag börjar Donna Tartts senaste.

Uppdatering: Jag läser inte alls Tartt. Kan inte släpa med mig en tegelsten i resväskan nästa vecka (och inte en chans att jag läst ut henne innan dess) utan max två pocket. Väljer de i högra marginalen.

Donna Tartt om "True Grit"

"It's a commonplace to say that we 'love' a book, but when we say it, we really mean all sorts of things. Sometimes we mean only that we have read a book once and enjoyed it; sometimes we mean that a book was important to us in our youth, though we haven't picked it up in years; [...] and all too often people claim to love books they haven't read at all. Then there are the books we love so much that we read them every year or two, and know passages of them by heart; that cheer us when we are sick or sad and never fail to amuse us when we take them up at random; that we press on all our friends and acquaintances; and to which we return again and again with undimmed enthusiasm over the course of a lifetime. I think it goes without saying that most books that engage readers on this level are masterpieces; and this is why believe that True Grit is a masterpiece."

- Donna Tartt, "Introduction" to Charles Portis, True Grit.  

Tobias Hill - "The Hidden"

Hills huvudperson Ben Mercer är på flykt från Oxford, arkeologistudier och ett misslyckat äktenskap. Han tar jobb i ett smutsigt grillkök i den grekiska förorten Metamorphosis, vars namn är det enda intressanta. Genom en gammal bekant utgör han dock snart del av en arkeologisk utgrävning i landskapet Lakonien, där Sparta en gång låg. Liksom övriga gruppen unga arkeologer lider Mercer av lakonofili, dvs. en fascination för just spartansk kultur och krigsföring. Trots det känner han sig utestängd från de andra. Vilken är hemligheten de inte vill dela med honom? Ja, det kan inte avslöjas utan att förstöra för andra läsare.

The Hidden har (så klart) jämförts med The Secret History, men når inte alls upp till den senares nivå. Där Tartt utnyttjar New England-miljöerna för att förstärka gruppens egenart, fungerar inte jämförelserna mellan huvudpersonerna och spartanernas hemvist i Hills bok lika väl. Dessutom gör Hill misstaget att låta själva hemligheten utgöra dramat i romanen. Hos Tartt är det istället de skiftande relationerna mellan karaktärerna som skapar spänningen. Följden blir att jag redan halvvägs in i Hills bok gissat mig till arkeologernas göranden och bara väntar in slutet. Motivationen till deras handlingar förblir det enda och olösta mysteriet. Och så var det nog inte tänkt.

Slutligen, om det inte vore för filmen 300 hade jag kanske uppskattat de historiska referenserna i Tobias Hills bok mer. Romanen som genväg till bildning - alltid trevligt. Nu ser jag bara män med magrutor när jag läser utdragen från Mercers avhandlingsanteckningar. Slutsats: för spartansk spänning se filmen istället.