Litterär tortyr

En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.