Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

Mohsin Hamid - Exit West (2017)

Jag har läst den första av tre Man Booker 2017-nominerade (se långa listan hos Lyrans Noblesser) romaner jag redan har i bokhyllan. 

Mohsin Hamids senaste roman är en kärlekshistoria mellan Saeed och Nadia, en historia som tar sin början i en stad i ett land på gränsen till krig. När kriget väl bryter ut intensifieras kärleken, vilket den ju ofta gör, som Hamid påpekar. Det dagliga livet i staden blir dock snart outhärdligt och kärleksparet tvingas att fly genom en av de mystiska dörrar som plötsligt uppstått på de mest oväntade ställen. Genom dem flyr allt fler, trots att ingen vet vilken typ av liv som väntar på andra sidan. Bakom sig lämnar de sina liv, sina hem, sina ägodelar - och Saeeds pappa:

"...and in the end she promised, and it was an easy promise to make ... but it was also a difficult one because in making it she felt she was abandoning the old man, and even if he did have his siblings and his cousins, and might now go live with them they could not protect him as Saeed and Nadia could, and so by making the promise he demanded she make she was in a sense killing him, but that is the way of things, for when we migrate we murder from our lives those we leave behind." (94)

De magiska dörrarna är så klart metaforer och en signal från Hamid att Exit West inte är en socialrealistisk skildring av migration, utan snarare en existentiell sådan. Ändå saknas inte exakta beskrivningar av hur livet efter klivet genom dörren tilldrar sig för Saeed och Nadia. Den första dörren är också bara en av flera dörrar de ska komma att kliva igenom. Geografiskt spänner resorna i Exit West mellan parets icke-namngivna hemland till Kalifornien, via Mykonos och London, och faktiskt ännu längre än så. Det är heller inte svårt att dra paralleller mellan romanens beskrivningar av massmigration och de konflikter som uppstår i dess köl, och vår egen verklighet. Fast Hamid avbryter ibland sin berättelse om Saeed och Nadia för kortare vinjetter, där helt andra människor förekommer och andra typer av migration presenteras. Dessa påminner mig om att migration inte bara en spatiell utan också en temporal erfarenhet och därmed något som alla människor till slut erfar om de bara får leva länge nog:  

"... everyone migrates, even if we stay in the same houses our whole lives, because we can't help it. We are all migrants through time."

Trots den melankoli, bitterhet och nostalgi som av nödvändighet genomsyrar alla migrationsberättelser är Exit West ändå påfallande optimistisk. Gradvis, långsamt närmar sig människorna i romanen lösningar på de problem som de stora folkvandringarna innebär. Saeed och Nadja upplever också ögonblick av lycka och framtidstro i all osäkerhet. Av den anledningen tycker jag inte att romanen kan klassas som en dystopi, snarare då en utopi, en förhoppning om att allt kommer att lösa sig, om än till ett pris.  

näsa för böcker och trädgårdsarbete

...har jag kanske inte, men aldrig har väl altanen varit så grön redan i april. Fyra hortensior i olika grader av uppvaknande, två nya buxbomar och diverse plantor som kanske - om hettan (och sedan kölden) tillåter det - blir mer permanenta inslag. På tal om näsa så har de nya plantorna valts ut i alla fall delvis efter doft: två citronellor, två nattblommande jasminer, samt en kaprifol på väg med posten. Ett antal böcker anlände nyligen samma väg, bland annat Viljoens bok - hurra. Fina bilder från Brooklyn och lättlagade, inspirerande rätter. Running och Exit West har jag höga förhoppningar om. The Well-tempered City lägger jag till högen av böcker om stadsliv, kosmopolitanism och den globala medborgaren. 

På fredag är det dags att åka till Sverige för två veckors intensiv undervisning och med det (frånvaron, inte undervisningen) en viss oro för vad som fortfarande lever när jag kommer tillbaka. Mr B är nämligen inte alls lika trädgårdsintresserad och dessutom disträ - vilket brukar ta sig uttryck i att han glömmer det där med att vattna. Och det kommer att behövas - 27 grader varmt igår. Försommaren är här.