Läst i januari

Januari har präglats av influensa, en av de värsta på tio år i USA, och både jag och Mr B har kämpat med hosta, andningssvårigheter och hög feber i flera veckor. Inte roligt. Och i febrigt tillstånd har det inte blivit mycket läst. Några Georgette Heyers, eftersom en läsning av dem inte kräver mycket mer än förmågan att vända blad. Nu är jag lite orättvis, för man måste kunna skratta också - böckerna är nämligen ganska roliga - och det var inte helt lätt, när lungorna klagade. 

Therese Bohmans Aftonland (2016) läste jag under tillfriskningsperioden och med viss bävan. För huvudpersonen Karolinas alltmer desperata ensamhet tycks leda hennes helt galet. Det förekommer en hel del deprimerande sex i romanen. Det konstrasteras dock mot inblickar i Karolinas tankevärld, en intellektuell fristad med högt i höjd. Älskade just detta mest i Bohmans roman. Att Aftonland utspelas i universitetsvärlden var också ett plus. I korthet alltså årets hittills bästa roman. 

I går läste jag också ut Peter Ackroyds Chatterton (1987), en bok som stått oläst i mina hyllor sedan mitten av 1990-talet. En postmodern roman, i den meningen att handlingen skiftar mellan Thomas Chattertons 1700-tal och 1980-talets London. Chatterton var en Bristol-född förfalskare av medeltida skrifter, som vann stor popularitet innan brottet uppdagades. Han tog livet av sig redan som 18-åring. När poeten Charles Wychwood tror sig hitta ett porträtt av en betydligt äldre Chatterton i en antikshop, börjar en berättelse om mer samtida litterära förfalskningar och förhoppningar. Trots att jag verkligen älskade Hawksmoor (1985), Ackroyds andra Londonroman från ungefär samma period, fick jag kämpa med Chatterton. Kanske har den inte åldrats särskilt väl. Jag har länge velat läsa om Hawksmoor men nu tvekar jag lite. Vill inte förstöra läsminnet. Hawksmoor är dock den första titlen i Duncan Jones bokklubb baserad på hans fars, David Bowie, lista över de 100 bästa böcker han visste, så kanske den trots allt håller högre kvalitet.

Tekopp Johnson Bros. "English Chippendale", te Harney and Sons  Earl Grey Imperial

Januari har övergått i februari och gryningen kommer allt tidigare. Igår promenerade jag ner till Harney and Sons tebutik nere i Soho. På vägen upp slank jag in på The Strand och kom hem med tre fackböcker: Joan Didions Slouching Towards Bethlehem (1968) (som jag tror att jag redan har, men den här upplagan var så fin), Rebecca Solnits Hope in the Dark (2005) och James Romans Chronicles of Old New York: Exploring Manhattan's Landmark Neighborhoods (2016), vilket f.ö. är precis vad jag planerar göra ordentligt i år. När jag tagit mig upp ur sängen.

Peter Ackroyd - "The Lambs of London"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Ackroyd skriver fiktivt om syskonen Charles och Mary Lamb, mest kända för sin barnvänliga version av Shakespeares samlade. I The Lambs of London är inte oväntat Shakespeare - eller rättare sagt upptäckten av hans sedan länge försvunna papper - i centrum. I det sena 1700-talets London uppstår en intensiv Shakespeare-feber, men varför vägrar den unge bokhandlaren William Ireland att avslöja var han hittat den litterära skatten?

Ackroyds historiska romaner är olika genren i övrigt. I The Lambs of London blandas med varlig hand fakta och fiktion även om Lambs inte alls når upp till mästerliga Hawksmoor. Tror det beror på att Ackroyd ibland hakar upp sig på just de faktiska förhållandena, som iofs är dramatiska i sig. T.ex. tappade Mary Lamb sinnet och stack ihjäl mamma Lamb. Det kan också bero på att han försöker berätta två historier, den om Lambs och den om Ireland, i ett relativt kort format. Ibland känns berättelsen ganska tunn.

Slutsats: läsvärt för den som är intresserad av platsen, perioden eller personerna. Och det är ju jag. Romanen passar perfekt in i mitt romantik-projekt då syskonen Lamb var inte bara samtida utan också bekanta med Coleridge och Wordsworth. Här har istället de likaledes historiska figurerna William Ireland och Thomas de Quincey viktiga biroller. Med biografier över både London och Themsen, samt en rad romaner som utspelas i historiska London, kommer Ackroyd i sina bästa stunder mig att tänka på både Pepys och Hazlitt - lättillgänglig utan att vara banal. Nu vill jag läsa Chatterton!

Den som är trött på London

Bröllop innebär tur och retur till Grantham och medföljande böcker - två Londonromaner: Ackroyds Lambs och Patrick Hamiltons The Slaves of Solitude - packas nogsamt ner bland klänning och kostym. Men tänk om jag hinner läsa ut innan vi är tillbaka? En bok till alltså och inte The Prelude, den väger för mycket och dessutom har jag snart, snart, läst ut den. Jag bryter Londontemat men det kan inte hjälpas. Ifall-att-bok blir Val McDermids The Distant Echo (kom med en tidning, tror jag). Trevlig helg!