Johan Kinde - "Någon sorts extas"

Först tänker jag, herregud, Johan Kinde skriver lika dåligt som han sjöng för dryga tjugofem år sedan. Sedan nämner han hårgelé, musikvideor och Ritz. Språket är givetvis också en tidsmarkör. Någon sorts extas är precis lagom pinsam, som det mesta var då, ialla fall för mig, men det kanske var för att jag var, knappt, tonåring. Jag är alltså lite yngre än Kinde, vilket nog förklarar en del. Lustans Lakejer minns jag faktiskt mest som ett gäng posörer i tidningen Okej. Men låt inte det hindra någon från att plocka upp Kindes roman, som faktiskt är en gullig, lite sorglig kärleksroman och coming of age-historia. Här en intervju med Kinde. Fast istället för Lustans illa åldrade musik, lyssna, se och minns (?) hur gruppen Japan gick från det här, via det här och detta för att sluta i ljuvlige David Sylvians ensamshow i mitten av åttiotalet.