4. Om du har några kronor över

Hopplöshetens lov

När allting är som jävligast, då gör jag det; läser Tennessee Williams. Hans karaktärer har det alltid värre, hopplösare, står närmare branten än jag någonsin gjort. Nu slumpar det sig att jag ser filmatiseringar av pjäserna och novellerna istället. Någon med exceptionellt bra smak har nämligen bytt ut (?) sina videokassetter mot dvds.

Resultat: efter att ha lämnat in ett antal bra och mindre bra Hollywoodproduktioner till Oxfam kom jag tillbaka med nästan lika många "nya" filmer - tre Bette Davis, fyra Greta Garbo och tre filmversioner av Williams pjäser, bl.a. en av hans absolut bästa, The Night of the Iguana. De övriga två är Sweet Bird of Youth och The Roman Spring of Mrs. Stone. Tyvärr inte Cat on a Hot Tin Roof eller A Streetcar Named Desire, men de har jag ju sett förut. Eugene O'Neills Anna Christie med Greta Garbo i den alkoholiserade huvudrollen var också ett fynd.

Om Williams är humanisten, eller kanske pessimisten, bland de "tre stora" amerikanska pjäsförfattarna, så är O'Neill mystikern ("that ole' devil the sea!"). Och den tredje, Arthur Miller? Ja, han är helt klart moralisten. Och jag har lite svårt för honom av just den anledningen.

Londontips

Under april sätter The Orange Tree Theatre upp inte mindre än fyra pjäser av den amerikanska dramatikern Susan Glaspell (1846-1948). Hon är mest känd för den korta pjäsen "Trifles" som brukar vara obligatorisk läsning på kurser i feministisk teori. Tillsammans med några vänner startade hon en numera berömd teaterensamble, The Provincetown Players, som också tog sig an verk av den då okände dramatikern Eugene O'Neill. Ensemblen innebar en riktig nytändning för amerikanskt teaterliv, som tidigare bestått mest av engelska farser och Shakespeare. Glaspell vann Pulitzerpriset för en av sina pjäser och skrev också romaner och noveller. Sedan glömdes hon helt sonika bort, men återupptäcktes av litteraturvetare på 1970-talet.
Glaspell skrev också om "Trifles" till novellen "A Jury of her Peers". Precis som i pjäsen rör det sig om en mordgåta, vars lösning ligger i de vardagliga spår som en kvinna lämnat efter sig. The Orange Tree Theatre har satt upp flera av hennes verk och nu är det alltså dags för "Trifles". Pjäsen ingår i föreställningen "Three Short Plays" som har premiär idag. Det längre dramat "Chains of Dew" spelas redan.
Eftersom jag inte har möjlighet att se Riksteaterns underbara satsning på bortglömda kvinnliga dramatiker ska jag försöka se något av Glaspell istället. Har jag tur är de här uppsättningarna lika bra som förra årets uppsättning av Victoria Benedictssons "Den bergtagna" på The National Theatre.