Jag skriver för tillfället om matens betydelse i litteraturen och M.F.K. Fishers underbara självbiografi gör sig genast påmind. I The Gastronomical Me beskriver hon hur hennes upptäckt av det franska kökets ljuvligheter under perioden strax innan andra världskriget korresponderade med hennes mognad som människa. På frågan om varför hon skriver om mat och dryck och inte om makt, krig eller kärlek, svarar hon:"[L]ike most other humans, I'm hungry. But there is more than that. It seems to me that our three basic needs, for food, security and love, are so mixed and mingled and intertwined that we cannot strightly think of one without the others. [---] I tell about myself, and how I ate bread on a lasting hillside, or drank red wine in a room now blown to bits, and it happens without my willing it that I am also telling about the people with me then, and their deeper needs for love and happiness. [---] There is a communion of more than our bodies with bread is broken and wine is drunk. And that is my answer, when people ask me: Why do you write about hunger, and not war and love?"
Ätandet, och hungern efter mat och dryck, uttrycker ju så mycket mer än bara ett fysiskt behov av föda. Lévi-Strauss har undersökt ätandet som ritual, Bourdieu drar paralleller mellan mat och klass, Fischer i sin tur fokuserar på mat som gränsöverskridande länk mellan yttervärlden och jaget. Se också film med M.F.K. Fisher, samt andra matrelaterade inlägg.
